alexandras

Nu är det sluttampen på dessa 28 dagar med LCHF och det enda som återstår är morgondagen och torsdagen sen gör jag mina sista tester på fredag förmiddag och efter det får jag återgå till att äta som jag brukar igen. Vilket känns så himla skönt! Mest pga att jag vill äta mer varierat, jag saknar frukt och grönsaker och möjligheten att själv kunna välja vad jag vill äta och när. Men också för att det är så mycket lättare att inte följa en strikt kost, det finns utrymme för så mycket mer då. All heder till de personer som av olika anledningar måste äta en viss kost och kämpar på varje dag!

Igår gjorde jag de första uppföljningstesterna som var handgreppsstyrka, kognitionstest och frågor om sötsug. Testledaren sa inget om resultatet eller skillnaden mot förra gången men jag kände att båda testerna gick sämre denna gång och jag svarade att jag är mer sötsugen nu än tidigare. Sötsuget har accelererat den sista tiden och jag tänkte att det skulle vara tvärtom, att det skulle vara jobbigare från början men sedan klinga av. Kanske är det för att jag vet att jag snart kan proppa i mig massa frukt och godis om jag vill som gör att jag känner ett större sug...?

Idag genomförde jag andra uppföljningstestet på Idrottslabbet. Först vägning och DEXA-scan, sen cykeltest. Vågen visade -3,9 kg totalt och resultatet på DEXA-scanen blev -2 kg i fettmassa, -1,5 kg i lean bodymass (vilket motsvarar vatten, glukogenförråd, muskler, benmassa, inre organ), -2 procentenheter i fettprocent och en minskning på 42% i visceralt fett (fettet som omger de inre organen).

Den troliga förklaringen till förlusten av lean bodymass handlar om att när man äter såhär lite kolhydrater förbränner sina glykogenförråd (kolhydratförråd) på ca 500 g. Varje gram kolhydrat binder ca 3 g vatten vilket innebär att man förlorar mycket vätska när glykogenet förbrukas. Om man äter för lite mängd protein eller svälter sig själv ökar risken för att man förbränner sin muskelmassa vid en sån här strikt kost, eftersom kroppen då använder byggstenarna i muskelmassan för att skapa glukos som man annars får från kolhydrater. I mitt fall tror jag det handlar om att jag förlorat just glykogen och vatten och inte så stor mängd faktiska muskler, men det kan man inte veta exakt.

Cykeltestet var otroligt mycket jobbigare den här gången men ändå cyklade jag bara 50 sek kortare nu än på baselinetestet. Jag insåg att jag hade kunnat tagit i mer och klarat mig längre på första testet. Visserligen kände jag mig helt slut då men det var inget jämfört med idag. När jag var klar idag så brände tårarna innanför ögonlocken och jag skakade så mycket att ena testledaren var tvungen att hålla i mig så jag kunde sitta kvar på cykeln. Haha! En ordentlig maxkörare med andra ord!

Jag har varit viktstabil i drygt en vecka nu så jag gick alltså ner nästan 4 kg under de första 20 dagarna. En mycket snabb initial viktminskning vilket flera andra studier gjorda på LCHF visar, att man går ner snabbt i början för att sedan plana ut. Någonting som absolut kan vara motiverande om man är ute efter en viktnedgång. Det blir en boost till att fortsätta. Men hur kosten fungerar på längre sikt, hur man mår och vad ens blodprover visar vet man fortfarande ganska lite om. Som jag sagt tidigare är det svårt att följa en sån här strikt kost och det kräver väldigt mycket av personen som vill försöka. För mig handlar det om att hitta en livsstil som fungerar varje dag, livet ut där man mår bra. Jag tvivlar på att det omfattar en sån här strikt kost...

Om fyra veckor, den 24 februari, står jag tillsammans med bla pappa, Linnéa, Johan, Gustav och Ann-Sofie på starten till Öppet Spår 2014. Då är det dags att påbörja resan mot ytterligare En Svensk Klassiker.

 

Just nu känns fyra veckor som alldeles för kort tid med tanke på hur lite skidor jag har kunnat åkt den här säsongen och hur lite jag kommer kunna åka under dessa fyra veckor. Jag har dragit på mig en överansträngning i delar av triceps och har blivit avrådd av sjukgymnasten att inte staka alls de kommande två veckorna... Som ni själva kan räkna ut återstår alltså bara TVÅ veckor till loppet när jag kan  börja staka igen... Fasen så ont dom där nio milen kommer göra i år!! Jag är inte ens uppe i 20 åka mil den här säsongen men jag tänker absolut inte ge upp nu, huvudet är helt inställt på att köra och jag kommer åka ner till Sälen, jag kommer göra allt jag kan innan dess för att kunna åka och jag kommer starta och sen får vi se hur det går. I natt drömde jag att jag tog mig i mål på nio timmar blankt, jag var jättebesviken att jag bara förbättrat min tid med 18 minuter från förra året. När jag vaknade så kände jag dock att fokus i år (lika som förra året) ligger på att komma i mål, oavsett tid. Det känns inte rättvist mot mig själv att tänka på tiden med tanke på den (enligt mig) mindre bra uppladdningen jag haft.

Sjukgymnasten gav mig två alternativ, antingen att jag tränar på med skidåkningen som vanligt, biter ihop och har ont, eller att jag fokuserar på de övningar jag fått för att stärka upp övriga delen av triceps för att avbelasta det överansträngda området och på så sätt förhoppningsvis kunna köra längre sen utan att få ont. Jag väljer alternativ nummer två, för som han själv sa så blir det ändå ingen kvalitet i träningen av att åka och ha ont. Och åker jag nu kanske jag drar på mig en inflammation och inte kommer kunna åka loppet alls. Att försöka stärka upp triceps ger mig inte fler mil i spåret men det ger mig förhoppningsvis en chans att ändå ta mig igenom loppet.

Jag lägger alltså fokus på rehabövningar, skidåkning utan stavar, annan konditionsträning och styrka anpassade för skidåkning. Som sagt, fyra veckor kvar så nu är det verkligen 110% skidfokus som gäller - mot ytterligare En Svensk Klassiker!! :D

 

Dagarna runt jul och innan nyår brukar jag fundera mycket på året som gått, vad som hänt, vad jag gjort, vad jag lärt mig, om jag utvecklats etc. etc. Under den här julen har jag dock inte funderat så mycket på året som gått för min spontana känsla när jag gjorde det var att det bara varit massor med plugg och jobb och att det faktiskt varit ganska påfrestande. Ofta jämför jag också året som gått med föregående år vilket inte är så rättvist för inget år är det andra lik, inte ens en dag är en annan dag lik. När jag tänkte på 2012 i jämförelse med 2013 så kändes 2013 så ohändelserikt och rätt trist. 2012 bodde jag först hemma i Sthlm och jobbade, under våren och sommaren cyklade jag genom Europa, öluffade i Grekland, hälsa på mamma på Rhodos i en månad, min moster gifte sig, farfar fylld 70 år och under hösten flyttade jag upp till Umeå och började en ny utbildning. Och under 2013 har jag bara fortsatt att bo i Umeå och bara pluggat... Eller?

 

Igår på vägen hem från Norrköping insåg jag ju att 2013 visst har varit ett väldigt händelserik år. Jag har visserligen mestadels varit i Umeå och pluggat men runt om detta har det hänt mycket. I januari kom jag in på dietistprogrammet men läste engelska under hela vårterminen eftersom jag kunde tillgodoräkna mig de först 30hp på programmet. Jag var dock med på nollningen och lärde känna några i min nya klass som jag umgicks en del med under hela våren. Att läsa engelska var bland det jobbigaste jag gjort under mina dittills tre år på universitetet. Vi läste flera moment samtidigt och det var verkligen mycket att läsa och plugga jämt. Det kändes som att jag mer eller mindre bodde i Tornet och Lindellhallen under den terminen. Och mitt uppe i allt så kändes det inte ens kul, men nu i efterhand är det inget jag ångrar för jag lärde mig mycket och utvecklade min engelska både i skrift och tal.

 

Första helgen i mars åkte jag Vasaloppet som en första del av En Svensk Klassiker. Det var slitit, jobbigt, påfrestande, långa 9 mil och drygt 9 timmar men det gick och jag ska göra det i år igen! Efter loppet byttes fokus från skidor till cykel och jag spenderade många timmar med att stirra i väggen och trampa på motionscykeln i gymmet innan jag kunde cykla utomhus.

 

Under påsken åkte jag med familjen till Tänndalen för att åka skidor både utför och på längden i strålande solsken. Det är en av de härligaste skidresorna jag gjort och förutom att åka så åt vi gott, bastade och badade bubbelpool på det hemtrevliga hotellet vi bodde på. I mitten av april flyttade jag från Josse och Tobbe till ett rum i en korridor. Det var blandade känslor att flytta in i en korridor. Jag trodde att den tiden var förbi och jag ville så gärna ha en egen liten lägenhet med eget kök men just då gick det inte att få någon. Men jag ångrar mig inte alls att jag flyttade dit jag gjorde, jag har haft tur att komma till en så bra korridor. Alla är trevliga och skötsamma och vi gör en hel del saker tillsammans. Människorna korridoren är inte bara mina grannar utan också mina vänner. Sommaren kom tidigt och under maj var det rekordvarmt i Umeå. Vi solade, badade, grillade, glassade runt i shorts och klänning, pluggade utomhus och brände upp våra kroppar i den första vårsolen. Fantastiskt underbart var det! Avslutade terminen med att bli invald som sekreterare i kårföreningens styrelse och dansade in sommarlovet under Brännbollsyran till bland annat Nause, John De Sohn och Hoffmaestro som spelade.

 

Åkte hem till Sthlm och började jobba på Upper Crust på Centralstationen. Det gick förvånansvärt snabbt att komma in i cafésvängen och jobbtempot igen trots att jag inte jobbat någonting på över ett år. Cyklade Vätternrundan i mitten av juni som andra delen av Klassikern. Blåsigt, jobbigt, ont i knän och skrev men ett vackert och inspirerat lopp som gav mig mersmak för att cykla. Knegade på större delen av sommaren med hann också med att vara en del ute i sommarstugan, träffa vänner, åka till Göteborg och gå på Gyllene Tider, se The Sounds i Västerås och på Skansen där jag även såg Håkan Hellström. Simmade Vansbrosimmet efter en dunderförkylning. Ett lopp som kändes som en barnlek i jämförelse med de andra loppen i Klassikern. Jag tog det lugnt, simmade in på en timme, tog en fika och åkte hem. Det var som inte mer än så men jag är extremt revanschsugen inför årets lopp. Simningen är lite av min "paradgren" och jag vill verkligen få en bättre tid, så i år ska jag vara frisk och ge järnet! Sommaren bjöd även på mycket sol och bad, invigning av Tele2 Arena där Kent, Robyn och Lars Winnerbäck spelade, premiär av den helt makalöst bra filmen Känn Ingen Sorg, farbrors 50-årsfest på Hasselöl och mycket mer.

 

När augusti led mot sitt slut var det dags att åka uppåt igen för att börja plugga på dietistprogrammet på riktigt. Men inte var sommaren slut för det. September var också varm i Umeå så vi inledde höstterminen på samma sätt som vi avslutade vårterminen. I slutet av september avslutade jag Klassiker med att springa/lunka/gå Lidingöloppet. Det var det tyngsta loppet under hela Klassikern och jag mår lite dåligt när jag tänker på det nu i efterhand. Det var som att de där tre milen aldrig ville ta slut och jag hade så ont överallt när jag väl gick i mål. Men det var också så värt all smärta för väl över mållinjen hade jag sprungit hem En Svensk Klassiker! Helt klart den största fysiska prestationen jag hittills har gjort i mitt liv och jag är både stolt och glad att jag tog mig igenom allt! Jag är också taggad på att göra allt igen, utmana mina tider och pressa gränserna och har därför anmält mig till alla lopp även under 2014.

 

Hösten i Umeå har kantats av massvis med plugg. Jag har tillsammans med några av mina klasskompisar spenderat många långa dagar och kvällar i skolan. Det har varit stressigt och hektiskt och när jullovet väl kom var det mycket efterlängtat. När jag kom tillbaka efter sommarlovet kände jag mig inte speciellt utvilad efter ganska mycket jobb och därför har nog terminen känt extra tung ibland. Men det jag läser är så himla intressant att det gör allt lite lättare. Jag har lärt känna min klass bättre och kommit många personer nära. Vi har gjort mycket kul mellan allt plugg. Vi tog en road trip till IKEA, har haft tre maskerader, middagar, sittning, julmys och massa annat.

 

Jag har under året lärt känna massor med nya människor från mitt nya boende, från engelska, från min nuvarande klass, från sommarjobbet och andra utanför allt detta. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om andra. Många har vunnit min tillit och jag har träffat personer som gjort stort intryck på mig och vissa av dom tror jag att jag kommer vara vän med många år framöver och resten av mitt liv. Många har kommit men även några har gått. Det är så livet är och det är helt okej.

 

Jag bläddrade tillbaka till början av 2013 i min kalander och läste vad jag skrev då:

 

2013 ska jag:

- vara frisk, glad och lycklig

- äta mindre socker

- genomföra Klassikern och vara stolt

- genomföra armhävningsutmaningen

 

Med facit i hand kan jag säga att det har gått sådär... Jag har varit glad och lycklig men en hel del sjuk under året som gått. Jag var sjuk både innan Vansbrosimningen och Lidingöloppet och i somras fick jag nån konstig infektion i foten så jag varken kunde gå eller stå och hade ont under en ganska lång tid efter att det läkt.

 

Så mycket socker som jag ätit det här året, och då främst under december månad, tror jag fan aldrig att jag gjort tidigare... Så jag har nu lovat mig själv att aldrig igen lova att äta mindre socker. :P Armhävningsutmaningen gick i stöpet pga av halsfluss men jag genomförde i alla fall Klassikern vilket känns som en seger i sig och tillsammans med att jag varit glad och lycklig kan jag se tillbaka på året som ett hektiskt, fullspäckat, utvecklande och bra år!

 

Jag tror och hoppas att det kommande året kommer bli hur bra som helst och för att inte lova mig själv saker jag inte riktigt kan hålla skriver jag nu in i min kalender att:

 

 

That´s it! Nu kör vi 2014! :)

Det är ju som bekant december och julmånad så vad passar inte bättre än att ägna helgen åt julsittning och julmarknad?! :)

Igår kväll hade vi julsittning med vår institution och temat för kvällen var film. Så med andra ord var det inte så mycket jul över själva sittningen men den är i samband med julen och kallas därför julsittning. :) Det haglade tätt av kändisar på Lokal... Borat, Ronny & Ragge, Howard Wolowitz, Lilla My, Lara Croft, Pippi, Curella de vil, Bröderna Fluff, Mulan, Tingeling, Prinsessan Leia, Allan med sin Carlos och många fler var på plats. Det var en riktigt lyckad kväll med god mat, sång, spex av Medecinarspexets acapellakör, dans och massvis med skratt! Verkligen en rolig sittning! :D

 

 

Efter marknad och loppis var jag på ett riktigt härligt spinningpass! Jag bara älskar 90-talslåtarna Emelie har i sina pass och trots att jag kände mig väldigt trött innan gick det hur bra som helst! Både kroppen och huvudet var pigga och trots grym mjölksyra mot slutet kändes det som att jag hade kunnat cykla hur länge som helst. Det är dessa pass som gör att jag älskar att träna! Verkligen ett bra avslut på en bra helg! Tack alla inblandade!

Hur kan det redan ha blivit december?! Tiden bara springer iväg men denna månad har varit efterlängtad! November har varit mörk och rätt dryg men lagom till december och advent kom den första snön som ligger kvar! Underbart! Idag har det snöat ännu mer så nu är det vitt på riktigt här och julstämningen är hög.

 

Gårdagen bjöd på många andra "första" förutom att det var första december... Första avsnittet av årets julkalender; "Barna Hedenhös uppfinner julen" och nu när man snart är 26 år passar det väl utmärkt att hängivet se alla avsnitt?! :D Jag tände första adventsljuset och åt en lång och god frukost i sängen.

 

Efter det spenderade jag halva dagen i köket och bakade julens första lussekatter och lussebullar med mandelmassa.

 

Under eftermiddagen tog jag säsongens första runda på skidor. Trots att det hittills bara är 1,6km spår öppet var det fantastiskt att äntligen få åka igen! Spåren var fina och skidorna bra vallade (heja mig!). Under den lilla turen insåg jag dock att jag överskattat min försäsongsträning en aning... Anser att jag har en bra kondition men ingen skidkondition, och jag måste köra ännu mer rygg och triceps på gymmet. Som tur är så kommer ju mycket av detta även "gratis" ju mer jag åker så det är bara att vara tålmodig och åka så mycket som det finns tid för.

 

Efter skidturen kom dietistfamiljen hit och firade första advent med mig. Massa julfika, julmusik och julfrågesport blev det, mysigt och gott!

 

Första december innebär också att det är min kära, knasiga, sjukt roliga och underbara kusin Gustavs födelsedag! Året till ära fyllde han 25 år, GRATTIS älskade du!!

 

Som sagt, nu är vi inne i julens månad, det är bara 16 dagar kvar innan det är dags att åka hem igen men innan dess ska det hända en hel del saker. Mycket måsten men även mycket roligt att se fram emot, mest av allt ser jag nog ändå fram emot julledigheten, snart är den här! :)

Lördag idag, och jag är bänkad i skolan för tentaplugg, igen! Satt inte jag här alldeles nyss för tentaplugg?! Med tanke på hur fort tiden går så känns det verkligen som det var igår trots att det är tre veckor sedan... Nästa vecka tar jag långhelg fredag-måndag och åker hem till Sthlm så då måste jag kompensera för det den här helgen (och resten av veckan). 110% statistikfokus fram tills dess!

 

Började morgonen med en riktigt skön löprunda runt Nydalasjön, möttes av en vacker soluppgång, kroppen kändes pigg och benen lätta. Bestämde mig efter Lidingöloppet att springa minst en gång i veckan fram tills det blir för kallt, men jag har inte sprungit på nästan fyra veckor så det kändes extra skönt att det gick så lätt! :) Bra start på helgen!

 

Dags att återgå till plugget! Ville bara uppdatera lite snabbt för att ge ett livstecken. Trevlig helg gott folk! :)

 

Idag var det dags för IKSUs årliga (eller har dom kanske två/år?! Dålig koll...) inspirationsdag! En dag med blandade pass med IKSUs egna ledare men också med mer kända och mindre kända ledare utifrån. Man kan prova allt ifrån danspass, olika rörlighet- och styrkepass till spinning och utomhuspass. Jag hade bara bokat ett pass på förmiddagen, "Street Fight" tillsammans med Sofia, för att ha eftermiddagen fri till tentaplugg. Men jag blev så taggad att prova något annat och med tanke på det fina vädret Umeå bjuder på idag så blev det även "Get Out".

 

"Street Fight" leddes av Norberto Lacourt, en för mig okänd instruktör. Han var dock riktigt bra, ödmjuk men ändå stenhård. Passet var en mix av flera olika kampsporter med sparkar, slag, armbågar och knän både stående och på golvet. Vi körde två och två med handskar och bitsar och det var ett sjukt köttigt, roligt, jobbigt och svettigt pass. Man fick chansen att slå ut lite aggressioner och jag kände mig verkligen helt slut men också väldigt upprymd när jag gick där ifrån - fasen så kul det är att svettas och ta ut sig totalt!

 

Andra passet, "Get Out", leddes av ToppHälsas träningsredaktör Erika Kits Gölevik, en riktigt trevlig och inspirerande människa! :) Det var ett tufft och boot camp-liknande pass med övningar både enskilt, i par och i grupp. Vi använde vår egen kropp, de andra deltagarna och naturen runt om kring som redskap och motstånd. Det var verkligen träning för hela kroppen, både styrka och kondition och massor med nya, utmanande och inspirerande övningar. Det var också så himla skönt att vara ute och inse att man kan göra så mycket mer än att bara ta en joggingrunda utomhus. Man kan verkligen använda det mesta som redskap och motstånd, framförallt kan man använda sig av varandra och skapa utmanande och tunga parövningar. Och jag gillar verkligen slogan för detta pass: "Din kropp är ditt redskap - naturen ditt gym". Känns så rätt bara!

 

Just nu känner jag mig slut i både kropp och knopp, men också så himla glad! Det är ju så underbart att få testa nya saker och få ny träningsinspiration, men framförallt är det bara så gött att svettas massor! :D

 

Har ni någon gång varit så hungriga att ni inte kan fokusera på nått annat? Blodsockret är så långt att man knappt förmår sig att stoppa in matlådan i mikron. Man är så ivrig på att få börja äta att man nästa skiter i om maten är genomvarm eller inte. Man slevar in maten och allt smakar så otroligt gott! När man väl ätit vill man bara ha mer och mer och mer. Det är som ett svart hål där allt försvinner spårlöst.

 

Den enda gången jag känner denna omättbara hunger på riktigt är efter ett intensivt simpass. Känslan är frustrerande men också så underbar! Tröttheten, hungern, nästan som en känsla av apati blandat med lycka och förnöjdhet - känslan är oslagbar.

 

Jag har ätit för en hel dag till middag... Ugnsbakad sej med potatismos, en korg med cocktailtomater, en avokado, två finn crisp med färskost, en kiwi. Japp, och ändå är hålet inte fyllt! Så för att götta mig lite till slängde jag ihop en superenkel och 3 minuter snabb "äppelkaka" som jag tänkte dela med mig av.

 

Smält 25 gram smör i mikron, blanda med 1 dl fiberhavregryn, kanel och lite stevia sugar (eller vanligt socker eller vaniljsocker eller inget socker alls). Skiva äpple tunt, lägg upp bitarna på ett fat, strö över mer kanel (om du älskar kanel lika mycket som mig), smula över havregrynsblandningen över äpplena och mikra på 600W i ca 3 minuter så att äpplena blir mjuka. Vill du ha nått extra till passar det bra med lite kvarg blandat med vaniljpulver.

 

Snabbt, enkelt, fett, sött, gott och förhoppningsvis mättande! Och trevligt till fredagsmyset som jag ska fortsätta med nu :) Trevlig kväll gott folk!

Ja, det är vad man tvingas göra när man dagarna innan ett lopp känner sig krasslig, hängig, trött, utmattad av ingenting... Faaan alltså! Sämsta tänkbara uppladdningen inför lördagens Lidingölopp! Jag har haft ont i halsen till och från sen i måndags, känner mig så himla trött, grinig och allmänt opepp. Kände mig dock pigg och glad när jag vaknade av mig själv 06.00 i morse, som jag blev glad! Men efter eftermiddagens promenad till Ersboda är jag helt sänkt. Kroppen fryser och huvudet kokar, feber?! Kanske... Borde plugga men vill sova. Vill orka med en sista löprunda innan helgen men borde sova. Men om jag lägger mig nu kommer jag ju inte kunna sova sen! Alla dessa dilemman... Oavsett om jag sover nu eller inte så är det fullt fokus på vila, vila, vila, äta och dricka mycket innan lördag! Bara jag slipper halsont så får jag väl gå eller krypa runt, för runt ska jag banne mig ta mig!!

 

 

Jag känner mig riktigt nervös inför nästa lördags Lidingölopp nu alltså... Men dagens distansrekord på 21km runt i ett soligt Umeå lugnade mig en del i alla fall. Dels för att jag ännu en gång har bevisat för mig själv att jag kan mer än jag kanske tror, att jag klarar av de mål jag sätter upp. Innan dagens runda hade jag som längst sprungit 17km och det var för några veckor sedan så det känns bra att ha adderat 4km till den sträckan. Att ha en halvmara i bagaget känns inte helt fel ;)

 

Som sagt är det 30km som gäller nästa vecka och mycket av min nervositet ligger i att jag är rädd att jag inte ska ta mig i mål. Men varför i hela fridens namn skulle jag inte göra det?! Jag har cyklat 30mil i 14h och åkt 90km skidor i 9h, och nu också sprungit 21km på 2.04.48, så det är klart jag kommer fixa det!!

 

Dagens runda fick mig att tro lite mer på mig själv :) Men rundan fick mig också att inse vad som kommer bli dom största utmaningarna på lördag och det är att jag är så trögstartad. Får alltid krampkänningar i vaderna, smärta i senorna i höger knäveck och håll under de första kilometerna. MEN jag vet att det går över och när jag passerat 5-6km känns allt mycket lättare. Efter att ha sprungit på och kommer upp mot 16-17km börjar höftböjarna bli trötta och fötterna göra lite ont. Men om jag kunde cykla i många timmar med knäsmärta från helvete så ska jag nog palla detta!

 

En del av mig är rädd och en annan del ser verkligen fram emot att ta sig an lördagens utmaning! Men mest av allt ser jag fram emot att springa hem En Svensk Klassiker! :D

 

Här sitter jag, klockan är 09.00 och jag har redan hunnit vara vaken i drygt tre timmar, tränat frösta morgonpasset sen slutet av maj och ätit två frukostar...Toppen känns det!

Vaknade av mig själv 05.45 och kände mig utvilad, hur skönt liksom?! Klev upp, åt lite frulle och begav mig till IKSU för att kicka igång dagen med IW och CX. Emelie bjöd på ett riktigt tufft och roligt indoor pass där det bästa var när Dr Bombay´s Clacutta drar igång! Med ett stort leende på läpparna var det bara att kötta järnet ända in i mål! Och som hon sa under de avslutande intervallerna: livet utanför din trygghetszon, våga! JA, våga!! För det är banne mig en av de härligaste känslorna som finns! Man orkar alltid lite till, man kan alltid ge lite mer än vad man tror, testa får ni se, våga gå utanför din trygghetzon! Det kommer ge resultat! ;) Gick vidare in på CXen och körde slut på bål och axlar innan jag kunde traska hem igen och äta frukost nr2.. Bästa och godaste målet på hela dagen, för allt smakar så mycket bättre efter ett ordentligt träningspass!



God morgon gott folk, trevlig tisdag på er!

Jag kände mig så opepp på att träna tidigare i kväll men så såg jag denna bild som Stadium postat på Facebook och fick massa inspiration!

 

I söndags begav jag mig ut i Nydala hundslädspår tillsammans med Therese för en 17 km lång joggingrunda. Innan detta var ca 13 km det längsta jag någonsin sprungit så det blev ett svettigt, trögt och jobbigt distansrekord dagen till ära.

 

Jag hade gärna önskat att detta hade genomförts för typ tre månader sen och att jag nu, knappt tre veckor innan Lidingöloppet sprungit längre än så... Men nu är det inte så, och bättre sent än aldrig med en längre distans, visst?! ;) Det var dock långt ifrån nått fartrekord, tog 2 h att ta sig igenom rundan, men ändå, det gick och det viktiga var att få mil i kroppen (måste tänka positivt!!).

 

Himla snällt av Therese, som utan tvekan hade kunnat pina på i ett högre tempo, att hålla mitt tempo och hjälpa mig att dra! Toppen för motivationen! Det som var jobbigast under rundan bland sten, rötter, sand, sumpmark och bergshällar var absolut inte flåset, det har jag, utan det var tröttheten i höftböjarna och domningarna i min tidigare infekterade fot... Trots detta, och trots att jag ska springa ytterligare 13 km om tre veckor så känns det mycket bättre rent mentalt nu (som alltid när man bevisar för sig själv att man klarar av nått man tidigare aldrig gjort!). Med ett lugnt och sansat tempo och med bättre energipåfyllning under loppet så kommer det att gå. Det kommer inte gå fort, men det kommer gå (förhoppningsvis springas!).

 

I fredag eftermiddag tog jag snabbtåget från Sthlm till Umeå... Med drygt 30 minuters försening pga av några som tyckte det passade bra med en promenad på spåret i Gävle tog det "bara" 6,5 h. Och 6,5 h med tåg den sträckan är ändå snabbt med tanke på att nattåget tar 12 h... Haha! Och när man får åka med SJ3000 så är resan mycket behaglig! Det är bekväma, breda säten, mycket utrymme för fötterna och gott om plats för väskor och annan packning. Tågen går snabbt och ljudlöst och det känns lite som att åka första klass i de vanliga SJ-tågen, som lite lyx :) Anlände till Umeå runt tolv på natten och tog mig genom campus där det var fullt nattligt ös med massa nolling. Kom innanför dörren och det luktade stekos i hela korridoren och sjukhus inne på mitt rum. Det kändes tomt och omysigt men ändå så bra ändå. Underbart skönt att får sova i sin riktiga egna säng igen och jag sov som en stock! Inga hetsiga krigsdrömmar eller massa uppvaknanden som jag haft flera nätter i rad innan, superskönt :)

 

Umeå bjöd på ett varmt välkomnande med massa trevliga helgaktiviteter. Inledde lördagen med ett pass på IKSU, såklart! Första på 90 dagar.... Jag kände mig som ett barn på julafton innan och efteråt var jag härligt trött. Blev Indoor och Core som premiärpass för hösten. Efter passen blev det storhandling ute på Ersboda och att släpa kassarna hem på bussen var döden!! Saknar bilen hemma i Sthlm... :P Stoppade vinet på kylning, svidade om och begav mig till Umedalen för kräftskiva med massa kostvetare hemma hos Therese. En hiskeligt trevlig kväll i gott sällskap som slutade på schlagerdansgolvet (där dom spelade allt annat än schlager?!) på Rex. 

 

Igår morse var det uppställning i allrummet 09,00 för diverse sista-sommarlovs-dags-aktiviteter. Stränga order från Grann-Gurra! ;) Att komma upp var inga problem men att fortsätta dagen var mer kämpigt, som jag var trött!! Men lite frukost och cola gjorde susen! Vi (läs: jag) började med att "meka" med hans nya cykel, sen traskade vi över gatan och plockade blåbär i skogsdungen där några timmar innan vi promenerade till och från Ersboda för att kolla in Stadium-rean och diverse nödvändigheter till korren. Väl hemma och dyngsura av regnet slängde jag mig på sängen och kände mig som en överkörd vante... Pallade mig upp och tog tag i kaoset som jag lyckats skapa i mitt rum för att jag inte plockat upp mina väskor. Det tog sin lilla tid att få ordning på allt, jag fattar inte att jag har så mycket saker?! Sen fick jag äntligen avsluta kvällen i soffan med söndagsfika tillsammans med de andra i korren.

 

Känns skönt att vara tillbaka i Umeå (tror jag..) och kul att avsluta sommarlovet med en rolig och produktiv helg! :)

 

I måndags var det premiär för SVT´s "En Klassiker" och jag satt givetvis bänkad. Det är en dokumentärserie där man får följa fem deltagare med målet att genomföra En Svensk Klassiker. Det kändes kul och inspirerande att titta och höra hur andra tänker och känner kring detta eftersom jag själv håller på med samma sak.

 

I första avsnittet fick man lära känna deltagarna och följa dom genom Vätternrundan. Det är en blandning av personer med olika förutsättningar och olika erfarenheter. En av deltagarna är Anders, 60 år, som trots sin cancer ämnar genomföra sin 35e Klassiker. En otroligt inspirerande och glad man som berörde mig mycket.

 

Jag grät en skvätt av sorg över sjukdomen som drabbat honom, en skvätt av glädje övers hans genuina livsglädje och en skvätt för att jag blev rörd över hans inställning:

 

"Varje lopp är en bonus, och jag tänker fortsätta samla bonusar"

 

Med samma mentala styrka, livsglädje och positiva inställning som Anders har tror jag att alla kan övervinna sina största farhågor och utmaningar! Vilken idrottsman, vilken förebild, vilken hjälte!

 

Jag ska tänka på Anders och hans sätt att tänka när demonerna i mitt huvud sätter käppar i hjulen. Jag ska också fortsätta att följa denna man, som under sitt liv genomfört 34 Klassiker, blivit utnämnd till Klassiker-ambassadör, sprungit över 100 maraton och genomfört Ironman på alla jordens kontinenter, genom hela programserien. Jag hoppas innerligt att han än idag lever ett lyckligt liv! Ingenting är omöjligt!

Vilket fantastiskt avslut på en lång och hektiskt dag på jobbet! Jag tog en joggingtur till badberget vid Görvälns Slott, tog ett dopp i det svalkande vattnet, njöt av solnedgången och joggade hem igen. Och för första gången på åratal kändes det kul att springa. Det gick, för mig, i ett relativt högt tempo och jag hade bra tryck i stegen. Trots att vägen till Lidingöloppet fortfarande känns evighetslång så är denna sköna känsla ett stort steg på vägen! 

 

 

Det var länge osäkert om jag skulle kunna simma Vansbrosimmet med tanke på att jag varit dunderförkyld med feber, halsont, snor och hosta i över en vecka. Men jag ville inte ge upp tanken utan vilade ända fram till starten. Tanken på att inte kunna köra fick mig att vilja börja gråta. Besvikelsen hade varit enorm om jag inte kunnat simma och då sumpat hela klassikern. Jag har lagt ner så otroligt mycket tid och kraft på att göra detta. Jag har levt klassikern ända sen november förra året och att det skulle skita sig efter två lopp kändes som den största besvikelsen i mitt liv.

 

 

Som tur var slapp jag känna denna besvikelse! Istället fick jag känna glädje och lättnad när jag på morgonen bestämde mig för att köra och sen lugnt och stilla simma in i mål på tiden 1.01.32. En tid jag är himla nöjd med, med tanke på den dåliga uppladdningen, att jag tog det väldigt lugnt utan att pressa mig överhuvudtaget och med tanke på att jag aldrig hann prova min våtdräkt innan. :) (En positiv överraskning att man flyter så bra i en våtdräkt!)

 

 

Jag är sjukt peppad på att köra nästa år igen, vara frisk innan och se hur mycket jag kan pressa tiden. Hade jag kunnat göra det nu hade jag blivit besviken över min tid och hade absolut velat, och kunnat, simma under timmen. Nästa års mål blir under 50 min och jag hoppas jag får med mig syrran som draghjälp! :D

 

 

Simningen är lite av min "paradgren" under klassikern. Trots att det är mååånga år sen jag slutade tävlingssimma så har jag mycket gratis tack vare dom åren. Min teknik är inte fullt uppdaterad och jag är långt ifrån så snabb som jag var då men jag kan utan problem crawla 3km så Vansbro kändes som en barnlek i jämförelse med de andra loppen. Rätt skönt! ;) Men som sagt, nästa år hoppas jag kunna kötta järnet och komma in på en tid under timmen.

 

 

Jag måste säga att vi hade väldigt bra förhållanden också. Det var över 25 grader i luften och strålande sol. I vattnet var det nästa 17 grader. Jag hade förväntat mig att det skulle göra ont i händer, fötter och ansikte pga av kylan men så farligt var det inte alls. Första 2/3 av sträckan är medströms och sista 1/3 motströms. Jag hade förväntat mig att det skulle bli tungt att simma den sista biten men jag märkte knappt att det blev motströms. Det enda sättet jag kunde känna det på var att det strömmade till massa kallvatten men inget annat. Jag hade också förväntat mig att det skulle vara riktigt trångt men jag höll mig lite ute i kanten och kunde simma frisim i princip hela tiden. Tur det för det är så fruktansvärt långtråkigt att simma bröstsim! :P

 

 

Jag var lättad när jag kom i mål och funderade på vart killarna var. Alla förutom Östh startade tillsammans men vi simmade i olika tempo från start och jag hamnade lite bakom. Under loppets gång måste jag ha simmat om de andra, för jag slog grabbarna! Inte med stor marginal alls men trots allt, med en förkylning i kroppen slog jag dom. En viktigt seger!! ;) Och den enda segern för min del under klassikern... Nu väntar Lidingöloppet och där har jag inte en chans att ta dom, men det känns tryggt att veta att de kommer vara där i målgången och ta emot mig när jag springer hem En Svensk Klassiker 2013!

 

 

Vill börja med att varna känsliga läsare för detaljerade beskrivningar kring smärta i underlivet och behov på bajamajor....

 

Förra torsdagen skjutsade min käre far mig till Västerås och på fredag morgon knölade jag och Mattis in våra cyklar och alla packning (mest min packning) i hans bil och rullade söderut mot Motala med 17 timmar till start i Vätternrundan 2013. Direkt när vi satt oss i bilen, sådär en timme efter frukost var jag hungrig och nojade resten av dagen att vi inte skulle få in oss tillräckligt med energi... Är nån förvånad?

 

På plats i Motala installerade vi oss hemma hos min moster där vi skulle bo, sen promenerade vi ner på stan och började pricka av min lista jag skrivet (Alex = listälskare och planeringsfreak): skriva ut startbevis på bibblan till Mattis som glömt sitt hemma, hämta ut nummerlappar, fixa knee warmer och batterier till cykellysen, fixa det sista med cykeln, äta, äta, äta och sova. Jag kände mig nervös redan innan vi åkte ner till Motala men när vi väl hämtat ut nummerlapparna så blev allt så jäkla verkligt... Vadå, ska vi cykla 300 km?! Fattar vi ens hur långt det är? Vad håller vi på med? Kommer vi palla? Nu när jag sitter här och skriver så kan jag känna illamående jag kände då, trots att det är över, trots att jag tog mig igenom loppet och trots att jag lätt kommer utsätta mig för det igen!

 

 

Jag gick och la mig runt 18-tiden för att hinna sova, ställde klockan på 23.45, vilket kändes helt fel! När folk går och lägger sig, eller går ut på krogen, ska jag gå upp för att cykla 30 mil.... Jag lyckades sova större delen av dessa timmar och kände mig okej utvilad när jag vaknade. Det var ändå segt att ta sig upp för det var mörkt och kallt och riktigt blåsigt, kändes som en vintermorgon i december. En sån morgon man verkligen inte vill ut och cykla! Jag bytte om och åt en megafrukost, eller rättare sagt nattmål. Martin, Östh och Elma som kört ner från Ö-vik under dagen (lite nervöst om de skulle hinna, Martin hade bokat ett möte 14.00... Haha Martin, känns lite typiskt dig!) kom förbi så åkte vi ner tillsammans till starten där Carlsson väntade som sovit med sina föräldrar i Vadstena. Vi hann med en obligatorisk gruppbild, två toabesök och sen var klockan 01.46 och det var dags för start. Det var dags att tända cykellamporna och börja trampa i mörkret mot Jönköping och vidare runt sjön. Det var dags att cykla 300 km. 300 km... Långt...!!

 

Vi blev ledda av en motorcykel ut genom stan och när den lämnade oss och vi kom ut på vägen mot Vadstena och söder ut så kände man att det var på riktigt. Då kände vi också vilken satans motvind det var! Det blåste hårda vindar från sydväst och det var tungt att veta att det troligtvis skulle göra det i 10 mil ner till Jönköping, halleluja! Östh stack iväg ganska snabbt med en grupp cyklister och jag och Carlsson trampade på för oss själva en bit tills vi hittade en grupp som höll ett bra tempo. Vi snyltade oss in i deras rundel och cyklade med dom ganska länge. Och shit vad roligt det var!! Heeelt annorlunda mot att cykla själv. Jag har tränat själv hela våren och slitit själv i med- och motvind och nu insåg jag hur mycket lättare det är att cykla med andra, man får så mycket gratis och man kan hålla en så mycket högre medelhastighet. Man ligger fram och drar i några minuter och sen får man ligga bak och ”åka med” ganska många mer minuter. Man hjälper verkligen varandra runt och det var riktigt kul! Jag känner mig så inspirerad och taggad på att få ihop en grupp att träna med och förhoppningsvis kunna genomföra nästa års lopp med, så min kära cyklande Umevänner, ni vet vad som väntar! Jag har stora planer! :D I den gruppen som vi cyklade med till och från med under loppet var det två killar på tandem, han som satt bak var blind och det visade sig sen att han varit med i serien ”Mot Alla Odds”. Riktigt imponerade av honom att ställa upp tycker jag och dom tog sig runt på ungefär samma tid som mig.

 

Att genomföra ett lopp i grupp innebär att det blir en lagprestation och inte en individuell prestation, vilket jag kan tycka är kul. Du måste själv trampa, slita och kämpa men man hjälps åt, och om någon blir trött, eller om någons cykel går sönder så stannar alla. Man lämnar ingen bakom sig. Kul, bra, vettigt, peppande, inspirerande! Jag är lite förälskad i och fascinerad av att cykla i grupp!

 

Jag och Carlsson cyklade tillsammans drygt 135 km förbi Ödeshög, Gränna, Jönköping och Fagerhult. Vi stannade på alla depåer och fyllde på med vätska (vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saft, honungsvatten, kaffe...) och energi (saltgurka, vetebullar, banan...) och tömde blåsan. I Jönköping serverades det köttbullar med mos och det smakade riktigt bra trots att klockan bara var 06 på morgonen. Efter Jönköping blev det ÄNTLIGEN vindstilla och delvis medvind, vilket var mer än välkommet för det var ganska mentalt jobbigt att man ”bara” hade cyklat 100 km när man kom till Jönköping. Man tänker liksom att man borde ha cyklat halva sträckan då för att man tagit sig till den södra spetsen på Vättern, men icke. Men vi höll humöret uppe och high fiveade på att vi fixar en tredjedel! Efter några riktigt långa och sega uppförsbackar mellan Jönköping och Fagerhult började det blåsa från alla håll och kanter igen och det kändes som att man hade vinden mot sig även upp längst Vätterns västra sida. Strax efter Fagerhult bestämde jag och Carlsson oss för att inte längre cykla tillsammans då vi ville hålla lite olika tempon, jag hakade på några andra cyklister och lämnade honom bakom mig. Kändes lite läskigt och utelämnande, en känsla av att ”nu är det jag mot världen” infann sig... Jag hakade på lite olika cyklister upp till Hjo men därifrån och nästan ända upp till Hammarsundet, ca 8 mil cyklade jag själv. Jag hittade inga passand grupper att cykla med och det kändes som att startfältet helt plötsligt var väldigt glest. Jag provade olika taktiker med att sänka tempot så att en grupp med lagom hastighet kunde komma ikapp mig men ingen kom. Jag provade att trycka på lite extra och ”jaga” andra grupper men hade inte tillräckligt med kraft att göra det. De milen var riktigt slitsamma och det var då jag insåg på riktigt hur tacksamt det är att cykla i grupp. Den sträckan tog längst tid under hela loppet och jag stannade ganska länge i både Karlsborg och Boviken för att återhämta mig.

 

I Boviken gjorde jag även en stor tabbe som säkert kostade mig 10-15 min. Av någon oförståelig anledning tar jag med mig mina vattenflaskor in på bajamajan efter att jag fyllt på dom (jag vet, sjukt äckligt och jag skyller på att jag var trött och inte kunde tänka klart!), när jag var klar gick jag ut och en man gick in, och jag gömde min flaskor... Helvete! Bara att vänta tills han var klar... Och givetvis skulle gubben göra nummer två. Med full cykelmundering tar detta 10 gånger så lång tid som i vanliga fall. Han hade garanterat byxor med hängslen och måste därför ta av sig alla kläder för att få av sig byxorna, sen uträtta sina behov och sen klä på sig allt igen. Det kändes som en evighet och jag blev riktigt frustrerad! Jag hade äntligen hittat en tjej att cykla med som höll ett bra tempo men hon hann ju iväg lååångt innan mig. Jag spritade min flaskor väl innan jag cyklade vidare kan jag lova!

 

Ju längre man cyklade desto mindre ville man stanna men desto mer behövde man stanna, i alla fall jag. För ju längre man cyklat desto tröttare blev man (såklart), både fysiskt och mentalt och desto längre kändes sträckorna mellan depåerna. Ju längre man cyklat desto stelare blev man i kroppen. Det var rätt roligt att se när alla klev av sina cyklar och ledde dom med krökta ryggar och med en gångstil som om man hade en stör i arslet. Haha! Det var fasen skönare att sitta på cykeln och trampa än att kliva av vid det laget. Smärtan i kroppen varierande längst hela sträckan. Redan från start hade jag en konstig molande och domnande värk i vänstra sätesmuskeln och ner i låret, fruktansvärt frustrerande! En känsla jag aldrig haft innan. Den släppt dock ju länge vi cyklade och skumpandet på kullerstenarna genom Gränna gjorde susen! Efter drygt 120 km kom smärtan och stelheten i nacke, axlar och mellan skulderbladen. Detta hade jag väntat mig för jag har nästan alltid känt så under alla långa träningspass. Men den smärtan och stelheten släppt också efter ett tag. Jag var öm som satan i sittbenen men trodde att smärtan i rumpan skulle vara mycket, mycket värre. Jag tror dels att mirakelsalvan som Elma och Martin köpt gjorde susen och dels att man troligtvis domnade bort och därför inte kände nått mot slutet. Jag kan säga att den brännande känslan framtill i mitt underliv var värre, det kändes som att huden var svedd och det sved nått fruktansvärt när jag kissade... Så tjejer, tänk på hur ni ställer in sadel när ni ska cykla långt, jag bör nog justera min en aning... Det som dock var värst var smärtan i mina knän, mot slutet gjorde varje tramp ont och fick kämpa för att koppla bort värken, och i bilen på vägen hem var värken nästan outhärdlig. Trots detta och kände jag mig helt okej i söndags. Jag var trött i benen och öm i knäna men annars kände jag mig som vanligt, och igår (måndags) kände jag inte alls av att jag cyklat 30 mil. Härligt att kroppen återhämtar sig så snabbt!

 

När jag väl tagit mig upp till Hammarsundet, den nordligaste delen av rundan och det var dags att vända tillbaka på östra sidan av sjön mot Motala så var det som att det stod en vägg av vind i vägen. Känslan av att ha haft motvind hela vägen upp på västra sidan kändes som ett skämt i jämförelse med det där! Jag fick draghjälp av två andra cyklister upp för den långa sega backen, över bron och in i depån vid sundet. Jag kände mig så slut vid det tillfället så det var bara att fästa blicken på cyklisten framför, mata på och börja räkna tramptag. Av någon anledning hjälper det mig när det är jobbigt, jag brukar göra det även på spinningen. Jag fokuserar på siffrorna och inte på hur jobbigt det är. Jag räknar till hundra och sen börjar jag om på noll. Från början av backen och in i depån hann jag räkna till drygt 600...

 

När man kommit till Hammersundet har man 40 km kvar till mål. 40 av 300, det är ingenting. 40 km är kortare än vad majoriteten av mina träningspass varit. Men 40 km känns också jävligt långt när man redan cyklat 260 km och är rätt så slutkörd. Det som ökade på min ork mot slutet var Hissingens CK och några andra cyklister som hakat på dom. Dom cyklade ikapp mig i en seg uppförsbacke där det kändes som att jag typ stod still men när jag kände att jag orkade hänga på i deras tempo fick jag massa ny energi. Jag låg och cyklade med dom en stund och fick aktivt vila i nedförsbackarna och draghjälp uppför, riktigt uppfriskande var det! Mellan sista depån i Medevi och Motala är det bara 20 km och då gick man på ren och skär vilja och de kilometerna gick förhållandevis snabbt. Med ca 15 km kvar passerade jag en fotograf som hejade på och sa att jag såg stark ut, då höll jag på att bryta ihop och börja böla. Typisk mig i sådana utmattad situationer. Tårarna bara kommer. Men jag lyckades hålla dom inne och kötta på allt jag bara kunde mot mål i Motala. Det var en häftig känsla att komma in i Motala, upp på målsträckan där det stod flera hundra och hejade på och med en hög hastighet swisha in över mållinjen efter 13h, 55min och 300 km. 2 av 4 moment i En Svensk Klassiker var där med avklarade!

 

Aaaah jag var så glad och trött och stolt och det kändes så bra att ha cyklat under 14 timmar, även fast det var knappt. Jag ville verkligen cykla under 15 timmar och det kändes bra att ha lite marginal till den tiden! :) I mål var moster Ann, hennes kille Anders och kusin Sofie och gratulerade mig och efter en stund kom även Martin, Elma och Östh, som cyklade på under 11h, så galet BRA!!! Det var så kul att alla var där och delade glädjen med mig! En timme efter mig trampade Carlsson över mållinjen, riktigt imponerad över att han orkade sig runt under 15h med en förkylning i kroppen, men så är han ju Carlsson också! ;)

 

Jag har nästan redan glömt hur jobbiga vissa sträckor faktiskt var (tur är väl det) och det jag framför allt tar med mig från detta lopp är en otroligt bra och inspirerande känsla! Det är en jättevacker sträcka att cykla, det var ett välorganiserat och bra arrangemang, det var peppande och motiverande med alla som hejade på längst vägen och det var kul att se alla gamla veteraner som cyklat i massor med år. En gammal man med starttid 20.15 var i Jönköping när vi kom dit, det hade alltså tagit honom 10h att cykla 10 mil... Man han såg glad och pigg ut, hur ball som helst! Det häftigaste under hela loppet, förutom att komma i mål, var ändå när man blev omcyklad av SUB-grupperna som bara dundrade förbi! På långt håll lät det som att det var bilar som kom, men ju närmare dessa grupper på ca 20-30 cyklister kom desto mer lät dom som en bisvärm. Det gick i ett rasande tempo och det var häftigt att se dom med starttid runt 06 på morgonen cykla om en. När jag och Carlsson var i Jönköping startade dom och så blir man omcyklad av dom någonstans efter Karlsborg. Ballt! Tänk om man någon gång kunde ha kapacitet att cykla med en sån grupp...

 

Jag har insett att ett sånt här lopp nästan är mer mentalt än fysiskt jobbigt. Och ju mer fysiskt jobbigt det blir desto mer måste man fightas mentalt. Jag hann fundera mycket under de många timmar jag var ute och trampade och jag har kommit fram till hur jag ska lägga upp träningen inför nästa år för att kunna bli bättre, för nästa år kommer jag absolut cykla. Det blir definitivt Halvvättern tillsammans med Gustav och förhoppnings även hela rundan också. Ett tips till er som funderat på att cykla ett sånt här långt lopp: BOMBA ben på gymmet tills du tror att du inte kan mer och kör ännu lite till! Varva långa distanspass på cykeln med korta backintervaller. Tror det gör susen! :)

 

För er som funderat på att köra Vättern, gör slag i saken och anmäl er till nästa år, för det var en oförglömlig utmaning och upplevelse! Till er som aldrig ens tänkt tanken att köra, ni kanske ska prova att fundera på det, man kan alltid välja en kortare sträcka och känslan av att klara av något som man aldrig tidigare gjort, där man får kämpa och känna att man verkligen lever, det är den bästa känslan som finns!!

 

Jag får börja med att be om ursäkt till mina trogna läsare att jag varit så fruktansvärt dålig på att uppdatera er på vad som händer i mitt liv. De senaste veckorna har varit riktigt intensiva och jag har inte prioriterat bloggen. Jag har inte riktigt haft lust att skriva heller, jag gissar att det är så ibland... Det enda jag egentligen haft lust med de senaste dagarna är att bara ligga i solen, dricka cola eller äta glass och läsa en bra bok. SNART, om närmare bestämt en vecka kan jag göra det, för då är denna termin och första året här i Umeå över, då får jag äntligen mitt efterlängtade sommarlov!

 

Under de senaste två veckorna har både våren och sommaren kommit hit upp till norr. På två dagar slog allt ut, blev grönt och blomstrande, himlen har varit klarblå mer eller mindre varje dag sen dess och temperaturen har legat på över 20 grader. Så otroligt härligt!! Jag älskar våra svenska årstider och jag har verkligen sett fram emot värmen, grönskan och ljuset! Förutom slutspurtsplugg har jag spenderat mycket tid med massa goda människor i det fina vädret. Luncher och fika utomhus, solning och årets första bränna, grillning och tapaskväll, middag, vin och uteserveringspremiär på Droskan och Båten, vårkonsert med Gustavs kör, långa och plågsamma cykelturer... Vätternrundan är riktigt nära nu, om bara 17 dagar är det dags! Under de senaste långpassen på dryga 120km har jag på allvar insett att det kommer bli fruktansvärt jobbigt att cykla 300km. Det kommer göra ont både fysiskt och mentalt men jag vet också att jag kommer fixa det, för i mål ska jag! Jag måste dock säga att motivationen inte är på topp just nu. Jag har ingen lust att träna alls faktiskt, nu gör jag det bara för att det känns som att jag måste. Jag minns att jag kände samma sak när det började närma sig Vasaloppet och det gick ju bra ändå. Det känns nästan som att jag är mättad på cykling vid det här laget och att jag bara vill ha det överstökat. Och snart är det ju faktiskt över så istället för att gnälla och vara opepp ska jag njuta av varenda mil, för jag gillar ju trots allt att cykla. :)

 

Som sagt, om en vecka är sommarlovet här. På måndag skriver vi sista tentan, innan nästa fredag ska mina sista restuppgifter in och jag räknar med att vara klar med dom nästa onsdag så vid den här tiden om en vecka andas jag ut hemma i Sthlm. Förutom tentaplugg ska jag de kommande dagarna njuta av sommaren med den årliga Brännbollsyran, picknick och massa bra band såsom Hoffmaestro och Nause, ett perfekt terminsavslut!

 

Har haft en trött men så bra Kristi himmelsfärd. Började helgen med frukost på hotell Uman med Sofia, Emma och Sofias syster för att fira tentor och inlämningar. Tog en runda på stan och införskaffade nya löparskor och en fin fin byxdress. Tog mig i kragen på eftermiddagen och begav mig ut på cykeln i regnet och rusket. Kallt och jobbigt men så värt det efteråt! Hängde med Gustav och hans kompis hela kvällen med en kopp te och upprörda samtal om bl.a. ministrars lönegaranti.

 

 

I fredags blev det en morgonpromenad med Therese, matshopping, 55 min indoor och 55 min spinning och en kväll raklång i sängen framför TVn innan jag totalslocknade runt 22. Helt slut efter de dubbla passen och det var så skönt att inte göra nånting alls för en gångs skull! Vaknade av mig själv vid halv åtta på lördagsmorgonen och drog till IKSU igen och körde ett modifierat triathlonpass á la intervallstyle med 40 min simning, 40 min indoor och 40 min spinning. Riktigt gött och riktigt jobbigt! 

 

Efter det blev jag serverad brunch hos Nikki tillsammans med dietistbrudarna. Så gott!! Och så mycket som jag skrattade under den måltiden var det längesen jag gjorde. Tack för det tjejer och Rara (Julias nalle som bor i ett kylskåp, i en koja med en gasmask....)!

 

 

Under kvällen blev det hemmagjord pizza och gino hos Sofia, också galet trevligt och gott! Som vanligt babblade vi utan problem i flera timmar och vi kom givetvis in på mat och träning och den hysterin som är kring att leva hälsosamt. Vart tog landet Lagom vägen? Det känns lite som att det är antingen eller... Antingen tränar man 7000 timar/vecka eller ingenting alls. Och vad är egentligen hälsosamt? Är det hälsosamt att hela tiden pressa kroppen till det extrema oavsett om det gäller elitidrottssatsning, träning inför En Svensk Klassiker eller en Body Fitnesstävling? Njaa egentligen inte skulle jag säga, för det är inte hållbart i längden. MEN att utmana sig själv och sätta upp mål är i alla fall det som motiverar mig och ser man till att återhämta sig med mat och vila kan man pressa kroppen riktigt hårt. Men man behöver inte göra det så extremt heller. Man måste hitta sin grej och det är faktiskt helt okej att ”bara” träna 3 gånger i veckan och känna sig nöjd med det. Alla har olika förutsättningar och jag tycker det är sorgligt att folk känner sån hets att man hela tiden måste prestera och träna mer eller mindre varje dag i stället för att faktisk göra det man tycker är kul på en lagom nivå. Sen vad som är lagom är upp till var och än. Många skulle nog säga att jag tillhör de extrema medan jag kan jämföra mig med andra som är mycket mer extrema än vad jag är. Men visst är det så att jag lägger mycket tid på träning just nu och det är för att jag vill det, och för att jag har satt upp ett mål som jag tänker klara, men samtidigt så känner jag ingen hets. På riktigt så gör jag inte det. Jag tränar för att jag själv vill det men också för att de har samma självklara plats i min vardag som att plugga, sova, äta (och sånt väljer man ju inte bort...). Jag tränar inte för att nån annan säger att jag måste eller borde. Visst påverkas jag också av alla måsten och alla krav, men jag har hittat min grej och jag väljer helt själv att faktiskt träna. Det är så skönt att känna så och jag önskar att fler kunde känna att när de tränar eller motionerar så gör de det för sin egen skull, helt utan hets! Lagom är nog ändå kanske bäst, eller vad säger ni?

Igår bjöd vädret på sol och jag och Gustav tog en cykelutflykt ut till Umeå hamn där vi tog en snabb fika i nån konstig dimma och kyla som parkerat just där...?! Vi trampade tillbaka hem till värmen, drog på oss shorts och linne och satt oss ute på taket. Tillsammans med Ann-Sofi och Susanna spenderade flera timmar med lite mer fika, snack, massa skratt och skämslåtar. Ni vet, sånna där låtar som det inte riktigt är okej att tycka om men som man faktiskt diggar sjukt mycket! Kan ju nämna några artister, ni kanske känner igen er; Justin Bieber, Westlife, One Direction, Robin Stjernberg, Katy Perry, Britney, Jimmy Jansson, Spice Girls, några låtar från High School Musical... Guilty pleasure på hög nivå, jajamän! :D Vi avslutade kvällen med ännu mer fika (obligatoriskt söndagsfika med korren) och när jag gick och la mig kände jag mig mer som ett bakverk än en människa. Tur ändå att jag tränar mer än vad som kanske är lagom så jag kan trycka i mig mer fika än vad som definitivt är lagom :P

 

 

Måndag idag och back to reality och massa plugg. Inledde dock dagen rätt lugnt med en morgonpromenad och en tid hos frisören. Hanna på Attityd vårfixade mitt hår genom att kapa sisådär 5 cm på längden och lite mer i luggen. Blev mer en frisyr än innan fast jag kan fortfarande snabbt och smidigt sätta upp håret. Bra kombo måste jag säga. Men som sagt, måndag betyder plugg igen och det är vad jag ska ägna resten av kvällen åt. Kram på er!