alexandras

Då sitter man här, två dygn efter Öppet Spår och känner sig trött, sliten och så himla stel i hela kroppen. Det är smärtsamt att åka 90 km skidor kan jag tala om... Och i år var det nog mer smärtsamt än förra och det beror högst troligt på att jag bara fick ihop knappt 25 mil i spåret innan loppet i jämförelse med 55 mil förra året. Finns lite olika förklaringar till detta, men inget av dom spelar ju någon roll nu, för nu har jag trots allt tagit mig igenom första loppet på yttligare En Svensk Klassiker, tillsammans med Linnéa, Johan, Gustav och Ann-Sofi! :)

 

Pappa skjutsade upp oss till Sälen i söndags. Där bodde vi vår gamla stuga med Ann-Sofi och hennes föräldrar. På natten kom Chribba upp och skjutsade oss till starten (vad skulle vi göra utan våra pappor Linnéa?!). Väl vid straten möttes vi av duggregn och +4 grader (tydligen varmare än på Stockholm Maraton 2012...). Halva startplatsen var dränkt i vatten så vi gick lägga ut våra skidor på en smal remsan med få spår. Vi hamnade ändå ganska långt fram och passerade startlinjen vid 07.10. Då började den i början härliga och mot mitten och slutet fruktansvärt jobbiga resan mot Mora. Vi höll ihop upp för den långa backen i starten men väl uppe på myrarna innan Smågan pinade Johan iväg medan jag, Linneá och Gustav höll ungefär samma tempo. Så småning om delade vi också på oss och åkte i vårat eget tempo. Som vanligt blåste det på bra uppe på myrarna men inledningsvis hade vi i alla fall vinden i ryggen. 

 

Jag tyckte det mesta flöt på bra till strax innan Risberg då jag fick väldigt ont i armbågen. Smärtan var mer intensiv än tidigare och det kändes som att en nerv satt i kläm för vid varje staktag så domande armen och fingrarna. När jag väl kom upp till Risberg gick jag in i sjukstugan för att tejpa om armen och få lite massage så att musklerna kunde slappna av lite. Det hjälpte en lite stund men smärtan kom ganska snabbt tillbaka och i samma veva, med ca 7 km kvar till Evertberg gick min ena stav sönder. Först ramlade trugan av och när hela staven fastnade djupt ner i snön bröts den av på nått konstigt sätt när jag drog upp den igen. Givetvis var det den vänstra staven som pajade vilket innebar att jag behövde använda min högra, onda arm ännu mer... Det var alltså "bara" att staka och diagonala med en stav, bitvis i fel hand för att avlasta högern lite, i 7 km upp mot Evertgsbeg. Då var jag riktgit nära på att ge upp och strunta i att åka resten av loppet. Det var så slitit både fysiskt och mentalt. Men jag hann tänk om när en kille åkte förbi och sa: "Shit, hade det där hänt mig hade jag lagt mig i en snöhög och börjat gråta". Så fan heller var min första tanke. Jag ska inte lägga mig nu, jag ska inte gråta, jag ska inte ge upp för jag ska ta mig i mål!

 

Väl i Evertsberg fick jag en ny stav och lite ny energi. Men det höll inte i sig allt för länge... Efter några kilometrar tappar jag trugan IGEN på den staven jag fått låna. Då blev jag inte bara frustrerad utan också jävligt förbannand! Hur kan det ens hända?! Totalt åkte jag ca 12 km med en stav, som om det inte är jobbigt nog att åka 90 km med två stavar?! Hahah, herregud alltså, varken materialet eller kroppen var på min sida.

 

Fick ytterligaren en ny stav i Oxberg. Väl där har man knappt 30 km kvar. De kilometrarna gick inte speciellt fort för då var jag riktgit sliten. Hade ont i armbågen och tårna som var helt stelfrusta av alla vattenpölar man passerade på vägen. Jag var så stel i triceps, nacke och axlar och motvinden gjorde det inte lättare men att kasta in handduken då fanns ju inte. Det var bara att ge sig fan på att man skulle in i mål. Och i mål tog jag mig. Efter 8 h, 56 min och 47 sek passerade jag mållinjen till Chribbas hejarrop. Så fantastiskt skönt!! Jag trodde inte att jag skulle kunna känna mig glad när jag kom in i mål med tanke på allt som hänt längst vägen men när jag såg att jag ändå fick en tid under 9 timmar kände jag mig glad och lättad. Jag hade dålig koll på tiden mot slutet och trodde jag skulle åka in på en sämre tid än förra året, men jag förbättrade mig ändå med nästan en halvtimme vilket kändes väldigt skönt! :) 

 

Trots att jag fortfarande inte har återhämtat mig och trots att jag fortfarande har ont överallt så är jag helt inställd på att åka nästa år igen. Jag vill verkligen ha revansch på mig själv! Jag vill kunna åka hela loppet med hel utrustning och hel kropp. Våga man tro på att man kanske kan tangera Johans tid på 8 h, 1 min och 56 sek nästa år?! Jag satsar på det i alla fall! ;)

Men redan på fredag har jag chans till en revasch. Då är det dags att åka Stafettvasan tillsammans med pappa, Linnéa, Chribba och Anders. Jag har andra sträckan mellan Mångsbodarna och Evertsberg. Det är  samma sträcka där armbågen började göra riktigt ont och staven gick sönder första gången. Nu hoppas jag att smärtan inte hinner bli lika intensiv, att stavarna håller och att kroppen känns någorlunda pigg, för satan i gatan vad jag ska staka då! :D 

 

 

Vilken skidhelg detta varit! Inte bara för Sveriges skidlandslag och de 2 OS-gulden vi kammat hem utan också för egen del. Jag spenderade hela lördagseftermiddagen med att valla skidor och åkte sedan en längre sträcka. Insåg att nästa veckas Öppet Spår kommer bli riktigt jobbigt och göra riktigt ont med tanke på den uppladdningen jag haft... Men strunt i det nu, åter till Sveriges OS-guld!

 

Jag är så fascinerad över hur mycket känslor detta väcker hos mig och mååånga andra. Satt som klistrad framför TVn i lördags för att se damernas stafett. Önskade så att tjejerna skulle orka hela vägen för medalj men hoppet slocknade lite när Anna Haag tappade ganska mycket på sin sträcka, men när Charlotte Kalla gick ut och tryckte på som en raket kändes det ändå som att vi garanterat hade en bronsmedalj, men det blev så mycket mer än det! Det blev ett guld och det blev en riktigt rysare! När jag tänker tillbaka på det blir jag helt uppspelt! Vilken fantastisk sträcka Kalla gjorde, vilken atlet hon är!! Att kunna jaga ikapp 35 sekunder och orka pressa sig om på upploppet och ta hem ett OS-guld är helt fantastiskt!! Underbart! :D

 

Jag kunde inte sitta still under Kallas sista varv, gick runt, runt som en orolig hund i mitt lilla rum, vågade inte titta, vågade inte hoppas, bad bara om att vi i alla fall skulle ta medalj, trodde inte att hon skulle klara att åka så starkt hela vägen. Men Kalla bevisade att det kunde hon visst och hon visade att hon är bäst när det gäller! På upploppet hoppade jag upp och ner och skrek rakt ut, vilken pärs alltså!! När hon korsade mållinjen och de andra tjejerna i laget kom springandes och skrikandes kom tårarna. Inte bara så att jag fällde en glädjetår, jag snarare bölade, hulkade och tårarna bara sprutade samtidigt som jag skrattade. Visst att jag är blödig men blev ändå lite förvånad över min starka reaktion. Strax efter målgång ringer kusin Gustav och det är knappt att jag kan få fram några ord i all gråt och skratt. Vi pratade länge om hur stort detta var, vilken bragd alla tjejer gjort men framförallt Kalla. SÅ. HIMLA. FANTASTIKST. Jag skuttade ut i korridoren och in i köket för att fira med de andra, men vad möter jag? Ett gäng som sitter och tittar på Fångarna på Fortet och inte har en nån aning om vad som hänt?! Min första tanke var: vad är det för fel på folk?! Sverige åker en stafett med medaljchans, loppet blir galet dramatiskt, vi tar hem ett guld och där sitter dom helt omedvetna och obrydda?! Haha, det är bara inse att alla faktiskt inte bryr sig trots att det är OS och att alla inte har samma känslostormar som mig. Livet går ju vidare med eller utan ett OS-guld men jag tycker verkligen detta är så himla roligt för hela svenska skidlandslaget och hela Sverige som nation! :D

Att herrarna igår skulle göra samma sak och ta hem ytterligare ett guld vågade jag knappt hoppas på! Jag var lite orolig att de inte skulle palla trycket som kommer av att vara favorittippad och ha ett guld att försvara. Det är som att det blir en ännu större besvikelse om de inte hade kunnat försvara sitt guld. Men det är ingenting jag ens måste diskutera för nu lyckades dom ju med precis vad vi alla hoppades på! :D Trots att Nelson blev knuffad strax efter start och tappade skidan kunde han åka ikapp och ta täten och hålla sig där hela sträckan. Jag är så imponerad av det han åstadkommer under sitt första OS och glad över att det just var han som åkte första sträckan, även fast jag var skeptisk när jag först fick veta laguppställningen. Richardsson åkte riktigt bra och ökade ut försprånget ytterligare så att Olsson hade rätt mycket att spela på när han gick ut på sin sträcka. Här måste jag erkänna att jag var lite orolig igen. Att sätta Johan på en fristilssträcka kändes inte riktigt hundra, men tji fick jag (inte så förvånande, klart tränare och landslagschefen har stenkoll på läget), han åkte starkt och stabilt hela sträckan. Trots att Legkov gick på som "en rysk björn" höll Johan ett stadigt tempo och gav Hellner ett perfekt utgångsläge. Att vara jagad mot ett OS-guld måste vara sjukt stressande men känslan var ändå att så länge Hellner kunde stå på benen skulle det gå vägen. Vilket det också gjorde! Med flaggan i hand redan 600 meter innan mål kunde han briljera in på stadion och över mållinjen. Så himla skönt! Vilken lycka! Eftersom loppet i sig inte var lika nervpirrande som damernas var jag mycket lugnare igår men när jag såg på reprisen att det var Anders Södergren som lämnade över flaggan till Hellner kom tårarna. Han var med och tog guld i Vancouver men blir petad ur laget i år till förmån för Nelson. Men Sveriges skidlandslag är ett team och alla jobbar tillsammans och gläds tillsammans och att det var han som fick lämna flaggan känns så stort. Vissa av er som läser detta kanske tycker att jag överdriver men för mig är detta verkligen så himla stort, jag älskar skidsport och känslan när det går såhär bra för Sverige kan jag leva länge på!

Det var också så kul att se fransmännens lycka över sin bronsmedalj. Det var första gången någonsin de tar en medalj i stafett i OS-sammanhang och man bli glad när man ser hur andra åkare, lagledare och coacher kommer springandes, skriker och omfamnar laget. Att kämpa som dom och Sverige gjorde, att ta ut sig till max och sen få ordentligt med betalt för allt slit måste vara en obeskrivligt bra känsla. 

 

I torsdags kväll lämnade jag in hemtentan i psykologi vilket innebär att första momentet av andra året redan är över (förhoppningsvis!). Det har varit tre fullspäckade veckor med psykologiplugg och nollning med de nya dietiststudenterna. Vi har pluggat, bakat, åkt pulka, haft fem-kamp, varit på EPP, haft maskerad och massa annat. Jag missade avslutningen och finsittningen på Origo i helgen men det var det trots allt värt för jag har haft en superbra helg hemma i Sthlm tillsammans med mamma! :)

Flög ner till Sthlm tidigt i fredags morse där mamma väntade med frukost hemma hos Annika. Vi åkte till gammelmorfar och hälsade på innan vi bänkade oss i soffan resten av kvällen, såg OS-invigningen (säga vad man vill om Ryssland som arrangörer men vilken fantastiskt show de bjöd på!), babblade, åt lite för mycket gott och hade det hur skönt som helst. Lördagen bjöd på Stockholm Furniture & Light Fair där Bella ställde ut sin snygga och praktiska stol som hon tillsammans med några från sin klass har designat och producerat. Verkligen kul att se, och alla från hennes skola som ställde ut hade producerat riktigt fina möbler. Imponerande! Efter fem timmar mässa begav vi oss in mot city, efter en del strosande hamnade jag och mamma på Monks där vi åt fantastiskt goda musslor, drack massa god öl och babblade i över fem timmar. Precis vad jag gillar att göra och speciellt tillsammans med mamma! Igår blev det ett sista besök hos gammelmorfar. Vi åt sillunch och tittade i gamla fotoalbum. Kvällen blev lugn men soffhäng för mig och mest packande för mamma.

 

Efter en lugn, skön och mysig helg är jag nu tillbaka i Umeå med illamående och magsmärtor som började i morse, hoppas innerligt att det bara är nått tillfälligt med tanke på skolan och att det endast är 14 dagar kvar till Öppet Spår....