alexandras

Noll garder.

Vind.

Regn. I sidled.

Mörkt. Blött. Rått.

Kallt. Så fruktansvärt kallt.

Ända in i märgen.

Det är Höstens Baksida.

 

När det är såhär uschligt

glömmer man snabbt

de klara, soliga, vackra dagarna

vi just haft.

Ge mig dom.

Eller ge mig vinter.

NU!

 

Tack.

 

Idag var det dags för IKSUs årliga (eller har dom kanske två/år?! Dålig koll...) inspirationsdag! En dag med blandade pass med IKSUs egna ledare men också med mer kända och mindre kända ledare utifrån. Man kan prova allt ifrån danspass, olika rörlighet- och styrkepass till spinning och utomhuspass. Jag hade bara bokat ett pass på förmiddagen, "Street Fight" tillsammans med Sofia, för att ha eftermiddagen fri till tentaplugg. Men jag blev så taggad att prova något annat och med tanke på det fina vädret Umeå bjuder på idag så blev det även "Get Out".

 

"Street Fight" leddes av Norberto Lacourt, en för mig okänd instruktör. Han var dock riktigt bra, ödmjuk men ändå stenhård. Passet var en mix av flera olika kampsporter med sparkar, slag, armbågar och knän både stående och på golvet. Vi körde två och två med handskar och bitsar och det var ett sjukt köttigt, roligt, jobbigt och svettigt pass. Man fick chansen att slå ut lite aggressioner och jag kände mig verkligen helt slut men också väldigt upprymd när jag gick där ifrån - fasen så kul det är att svettas och ta ut sig totalt!

 

Andra passet, "Get Out", leddes av ToppHälsas träningsredaktör Erika Kits Gölevik, en riktigt trevlig och inspirerande människa! :) Det var ett tufft och boot camp-liknande pass med övningar både enskilt, i par och i grupp. Vi använde vår egen kropp, de andra deltagarna och naturen runt om kring som redskap och motstånd. Det var verkligen träning för hela kroppen, både styrka och kondition och massor med nya, utmanande och inspirerande övningar. Det var också så himla skönt att vara ute och inse att man kan göra så mycket mer än att bara ta en joggingrunda utomhus. Man kan verkligen använda det mesta som redskap och motstånd, framförallt kan man använda sig av varandra och skapa utmanande och tunga parövningar. Och jag gillar verkligen slogan för detta pass: "Din kropp är ditt redskap - naturen ditt gym". Känns så rätt bara!

 

Just nu känner jag mig slut i både kropp och knopp, men också så himla glad! Det är ju så underbart att få testa nya saker och få ny träningsinspiration, men framförallt är det bara så gött att svettas massor! :D

 

Jaha, då var det dags... På plats i skolan 07.45... Från och med idag börjar mitt gamla liv! Nu är det åter dags att stänga ute världen och ägna all tid åt tentaplugg. Igår hade vi sista kökslektionen och det som återstår av detta första moment för höstterminen är två examinationer och en tenta... Alltså vaaart tog tiden vägen?! Hur kan det redan gått nästan 8 veckor av den här terminen? Hur kan första kursen snart vara klar? Min hjärna som knappt fattat att sommarlovet är slut och så är första delkursen snart redan over and out? Å ena sidan känns det som en evighet sen jag kom tillbaka hit upp till Umeå. Kräftskivan, sol och bad och allt annat vi gjorde första veckan känns som förra terminen men å andra sidan känns det inte alls länge sedan jag var hemma och hade sommarlov och jobbade för fullt, konstigt det där med tiden och tidsuppfattningen. Och så frustrerande att jag som inte kommit in i plugget än trots att vi haft fler inlämningar, seminarium och duggor. Jag har gjort precis vad som krävs och inte ansträngt mig det minsta lilla utöver det, och trots det har varje timme av dagen varit fullsmockad! Hektisk kurs med andra ord. Nu är det i alla fall på tiden att jag väcker plugghjärnan och rycker upp mig för jag ska banne mig naila tentan! :D

 

Har ni någon gång varit så hungriga att ni inte kan fokusera på nått annat? Blodsockret är så långt att man knappt förmår sig att stoppa in matlådan i mikron. Man är så ivrig på att få börja äta att man nästa skiter i om maten är genomvarm eller inte. Man slevar in maten och allt smakar så otroligt gott! När man väl ätit vill man bara ha mer och mer och mer. Det är som ett svart hål där allt försvinner spårlöst.

 

Den enda gången jag känner denna omättbara hunger på riktigt är efter ett intensivt simpass. Känslan är frustrerande men också så underbar! Tröttheten, hungern, nästan som en känsla av apati blandat med lycka och förnöjdhet - känslan är oslagbar.

 

Jag har ätit för en hel dag till middag... Ugnsbakad sej med potatismos, en korg med cocktailtomater, en avokado, två finn crisp med färskost, en kiwi. Japp, och ändå är hålet inte fyllt! Så för att götta mig lite till slängde jag ihop en superenkel och 3 minuter snabb "äppelkaka" som jag tänkte dela med mig av.

 

Smält 25 gram smör i mikron, blanda med 1 dl fiberhavregryn, kanel och lite stevia sugar (eller vanligt socker eller vaniljsocker eller inget socker alls). Skiva äpple tunt, lägg upp bitarna på ett fat, strö över mer kanel (om du älskar kanel lika mycket som mig), smula över havregrynsblandningen över äpplena och mikra på 600W i ca 3 minuter så att äpplena blir mjuka. Vill du ha nått extra till passar det bra med lite kvarg blandat med vaniljpulver.

 

Snabbt, enkelt, fett, sött, gott och förhoppningsvis mättande! Och trevligt till fredagsmyset som jag ska fortsätta med nu :) Trevlig kväll gott folk!

Förra fredagen åkte jag och Martin bil ner från Ö-vik till Sthlm. Efter att ha känt mig trött, sliten och som lite sjuk hela veckan innan var jag inte jättetaggad för en lång resa i bil och än mindre laddad för 30km löpning... Bilresan flöt dock på bra, vi var hemma hos pappa runt 23.00 men kom inte i säng förens efter tolv. Delade säng med Kicki, sov dåligt, vaknade och var sjukt nervös. Tvingade i mig frukost, packade ner lunchen och så begav vi oss mot Lidingö. Mötte upp Elma och Linnéa på Centralen, taggad till med Ylvis megahit "The Fox", köade till bussarna, köade till toaletterna och trots att vi var ute i mycket god tid fick jag småspringa till starten. Jag kastar iväg påsen med överdragskläder 30 sekunder innan start... Det var nog ändå lika bra, så hann jag inte vara mer nervös... :P

 

Fan, jag har inte köat en låtlista på Spotify än, hur tänkte jag nu?! Startskottet hörs, massa folk överallt, tempot är lågt i början, måste gå på vissa ställen för att komma fram, köar en sjukt bra låtlista under tiden, pluggar i hörlurarna, höjer volymen, ser mig omkring, ler och tänker: Dags att springa hem En Svensk Klassiker, kom igen nu Alex!!

 

Hängde på en tjej i min ålder som höll ett bra tempo, slapp både stela vadmuskler och smärtande sena i knäväcket vilket jag haft problem med inledningsvis i löpningen de senaste veckorna. Hoppades innerligt att jag skulle slippa håll, och det tog mycket längre tid än vanligt innan den satte in, men när den kom efter drygt 10km, kom den med besked och bestämde sig för att stanna resten av loppet! Låg där i bakgrunden som en molande värk i bröstet som blommade ut till och från, frustrerande om nått!

 

Folk har sagt att det mest är låååånga, sega uppförsbackar längst detta lopp... Min respons till detta är: Bullshit!! Majoriteten av alla backar, och helsike vad många det var, är som väggar rakt upp och rakt ner. Inte jättelånga med fruktansvärda! Utan att överdriva fanns det backar man inte ens kunde springa upp för! Det var brant och hala bergshällar och varenda löpare gick... Crazy! Ju länge loppet pågick desto värre blev även nedförsbackarna! Mina ben var så slut mot slutet att jag knappt kunde bromsa nedför så jag liksom småsprang/gick på sida, hemskt jobbigt var det! Och jag var inte ensam om att inte kunna bromsa... En kille slängde sig rak ut, sprang in i en kvinna som ramlade raklång framlänges, killen trampar på kvinnans axel och fortsätter bara att springa... Vilken jävla idiot! Jag är glad att jag tog det lugnare! Jag stannade och kollade hur det gick med kvinnan, hon hade ont i axeln men sa att hon var okej och försäkrade mig om att jag kunde springa vidare. Jag hoppas verkligen hon kunde fullfölja loppet utan att ha allt för ont!

 

Såg en del andra intressanta, inspirerande och rörande saker längst vägen också... En man sprang i sandaler liknande flipp-flopps?! En rem mellan tårna, en runt hälen och en tunn sula. Jag undrar mest varför?! Flera kvinnor sprang i klänning... Hoppas för guds skull att de hade någon form av cykelbyxa eller trosa med ben under för skavsåren mellan låren måste blivit outhärdliga annars!! Sprang ikapp och blev omsprungen av personer med grava handikapp och många kilos övervikt. Jag blir så grymt imponerad över deras insatts! Att de kan löpa 30km med de "motstånden". Det är inspirerande och motiverande att fortsätta kämpa själv. Jag är fullt frisk och det enda som sätter stopp för mig är att jag inte tränat tillräckligt eller rösterna i mitt huvud, men kan dom, kan jag! Sprang även om en kvinna som förutom några få hårtussar var skallig. På hennes tröja stod det: Fuck Cancer. Det var helt uppenbart att hon själv var drabbad, men trots detta var hon där och sprang! Vilken otrolig seger för henne! Riktigt, riktigt imponerande!

 

Trots hemsk håll efter drygt 10km gick första halvan av loppet rätt bra ändå tycker jag. Men strax innan 15km-kontrollen störtdök min energinivå totalt! Räddningen kom när det vid kommande kontroll serverades saltgurka och gifflar! Halleluja för saltgurkan! Gott med snabbt socker också. Om jag minns rätt var sträckan mellan 15-20km den tyngsta, enligt mig. Kan ha varit lite senare, eller kanske lite tidigare också, men i vilket fall som helst var det 5 sjukt jobbiga kilometrar men backar H E L A tiden! Det blev inte mycket löpning för min del då, mer jogg/lunk/gång. Dels för att jag helt enkelt inte pallade springa uppför och dels för att det gick fortare att gå om många av de som kämpade med löpsteget. Kändes då liksom mer värt att gå och spara en gnutta energi.

 

Vid 20km passerade jag vår supportergrupp med Kicki, Carlsson och Marie. Kul att se dom, skönt att få lite energi från deras och andras hejarrop. Efter 21km, som innan var det längsta jag sprungit gick allt på rent jävla vilja. Nånstans där började jag blöda näsblod också, fattade inte riktigt varför snoret började rinna hejdlöst?! Stoppade in en papperstuss, det blödde igenom, stoppade in en ny, blödde igenom ännu snabbare så trött och irriterat över att vara tvungen att stanna blev jag avtorkad i ansiktet och fick en bomullstuss av en vänlig sköterska. Hade den inte i mer än några hundra meter dock, den kittlad så in i norden. Slängde ut den och stoppade tillbaka en papperstuss. Fick byta några gånger och blev frustrerad över hur mycket svårare det blev att andras med den i näsan.

h

Med ynka 5km kvar hade jag hoppats att jag skulle tänka: Yees bara 5km kvar!! Och få nån sorts endorfinkick, men icke! Jag var så slut vid det laget att 5km kändes som 30km till... Benen ville inte springa mer! Jag minns att jag tänkte att om jag går 5km tar det 50min, nej fyfaan jag har ingen lust att vara i det här spåret i 50min till, så det är bara att springa! Släpade mig upp för den berömda Abborrebacken (jag såg EN person som joggade upp, alla andra, inklusive jag själv, gick upp, så det var inte bara jag som var trött vid det laget...) och med 2km kvar sprang Martin ikapp mig. Så otroligt skönt att se honom!! Han peppade mig att fortsätta springa så efter 3h, 48min och 5sek sprang vi tillsammans över mållinjen! Vilken sjuk känsla det var! Benen skakade, hela kroppen värkte och det var så skönt att få krama om vår supportergrupp. Det var så obeskrivligt skönt att det äntligen var över!!

 

Den slutliga tiden är ju inget att hurra för. En medelhastighet på strax över 8km/h kan man inte kalla löpning, snarare jogg/lunk och innerst inne stör det mig lite att det tog så lång tid. Och visst hade jag kanske kunnat pressa mig ännu lite till, det kan man väl alltid, men samtidigt så gjorde jag precis vad jag kunde. Jag gav allt och lite till och tillsammans med massor av vilja och glada hejarrop från många längst vägen tog jag mig i mål, vilket trots allt var målet! Och bäst av allt...

 

Bäst av allt är att jag i och med detta har genomfört EN SVENSK KLASSIKER! Äntligen! :D

 

Vaknar till denna. Somnar till denna. Kan inte få nog. Repeat mode.

 

Tack The Sounds! Jättemycket, massa tack!