alexandras

Jaha, då var det rätt så längesen jag skrev här igen... Tänker att det är rätt mycket jag vill skriva om men har ändå inte känt någon större lust. Vad har hänt sedan sist då, alltså sedan Vätternrundan och den fantastiska Kentfest? Jag har mestadels jobbat men också firat en kall och regnig men mycket trevlig midsommar ute på Lagnö med familjen. Hängt mycket med Linnéa och Bella. Vi har simmat, ätit god mat och skrattat massor. Umgåtts med gammelmorfar, njutit av solen och värmen som äntligen kommit och ätit (äter) massvis med jordgubbar. Har också gjort sommarens obligatoriska Allsångsbesök med Bella, Johanna och Micaela. Vi började med att äta en stöört god ceasarsallad och drack lite öl innan vi drog till Skansen för att se bl a Markus Krunegård och Nina Persson. Vi hade tur och slapp regnet och det blev en så himla trevlig kväll! Tog båten från Djurgården över till Slussen och mötte upp Korven, Cissi och några vänner till dom på Medis för lite mera öl. Avslutade kvällen med att äntligen (!!) äta gyros från Greken mitt på torget. Godaste gyrosen ever!

 

 

 

I lördags var det dags att simma Vansbro. Tredje av fyra lopp i min andra Klassiker. Jag hade innan loppet lagt ner alldeles för lite tid på simträning. Jag har inte hunnit träna lika mycket inför någon av årets lopp som inför förra året och det som bortprioriterats först har varit just simningen. Jag förlitar mig på att jag har tekniken men jag vet också att jag skulle kunna simma riktigt bra om jag tränade ordentligt. Jag tror jag simmade endast två pass under våren och efter Vättern blev det sex stycken pass fördelat på två veckor. Inget att hurra för men simningen gick ju bra ändå och var plättlätt i jämförelse med de andra loppen.

 

Några dagar innan loppet gick tävlingsledningen ut med att loppet skulle halveras från 3000 meter till 1500 meter pga den låga vattentemperaturen på ca 12,5 grader. Blev rätt besviken och frustrerad över att inte få simma hela, blir ju inte riktigt som på riktigt då. Men tänkte också att man nog skulle vara tacksam för 12-13 grader är fasen inte varmt. Dock blev det så pass varmt i luften under torsdagen och fredagen innan att vattentemperaturen steg till 16 grader i Vanån och 14 grader i Västerdalälven. Visst att det inte kändes jätteskönt att kliva i Vanån men det var heller inte så kallt att man inte hade kunnat simma hela sträckan. Lite obehagligt i händer och fötter man annars hellugnt.

 

Vattnet i Vanån var väldigt högt i år så medströmssträckan de första 600 metrarna gick riktigt snabbt. Som vanligt blir det lite trögare när man vänder upp i älven där det blir motströms. Det går ju långsammare där man annars tycker jag inte man känner av strömmen alls mycket. Tyckte det var lite rörigare i vattnet i år jämfört med förra. Kändes som att det var mer folk och jag hade svårt att håll rak kurs. Blev 1500 meter sicksack simning på tiden 31.28. Hade velat simma under halvtimmen men är ändå nöjd med min tid med tanke på hur lite tid jag lagt på simningen. När vi simmat klart satt vi i solen och åt kyckling med potatissallad och diskuterade hur simpelt detta lopp kändes jämfört med de andra, och nästan lite onödigt med tanke på att vi åkte sju timmar bil och betalade typ 800 kr för 30 minuters simning... Men oavsett vad så har vi nu avklarat ¾ av En Svensk Klassiker! :) Nu är det fullt fokus på Lidingöloppet som går av stapeln i slutet av september.

 

 

Sitter här, förkyld, utan röst och äter godis och funderar på vad som faktiskt hänt de senaste två veckorna... Från och med onsdagen för knappt två veckor sen och fram tills idag har varit fullproppat med nya upplevelser. Sommarlovet har börjar storartat och det känns som det kan bli svårt att toppa det som varit, trots att det knappt gått någon tid alls! :)

 

Började med att fira kusin Linnéas examen från Hälsopedagogprogrammet på GIH och kusin Pelles student. GRATTIS till er båda! :) Eftersom jag prompt skulle äta efterrätt på Pelles studentbjudning höll jag på att missa tåget ner till Göteborg... Men med en minut till godo hann jag och rullade sakta ner mot en oförglömlig helg. Det var en fantastisk helg i sin helhet där Håkan Hellström var huvudnumret.

 

 

Håkans egna idol Freddie Wadling var där och Kapten Röd gjorde en skitsnygg mix av hans egna "Ju mer dom spottar" och Håkans "Dom där jag kommer från". När jag nästan tappat hoppet kom hon, Veronica Maggio! Hon fyllde i "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" på ett fantastiskt sätt och tillsammans sjöng de också "Hela huset" och jag grät ikapp med Maggio. Och som om inte det vore nog gästade även Adam Lundgren och Tomas von Brömssen som spelar i filmen "Känn Ingen Sorg". Det var glädjemoment efter glädjemoment och man ville aldrig att det skulle ta slut. Tyvärr tog det slut, men på ett storstilat sätt, såklart. Efter ett konfettiregn över "Känn ingen sorg för mig Göteborg" spelades "Det kommer aldrig vara över för mig" och man tror att det just är det som händer, att det är över. Men då fylls himlen av fyrverkerier och den otroligt fina "Du är snart där" spelas. Håkan säger att "det här är min stora stund i livet" och avslutar med "Bara dårar rusar in". Fantastiskt. Han stannar på scenen och sitter och dinglar med benen och tittar ut över folkhavet som lämnar Ullevi. Jag vände mig om fler gånger påvägen ut för jag ville inte gå därifrån, jag ville inte släppa det vi just varit med om. Lyckan i "En vän med en bil", "Gårdakvarnar och skit", "Klubbland" och "Pistol", bara för at nämna några, var så obeskrivligt underbar! Det här var verkligen så stort för mig. Och för alla andra som var där. För jag tror inte en enda av alla de 69 349 personer som var där kan säga att det var en dålig konsert. Den var bra, bäst, på alla sätt och vis, på Håkans vis, och jag är så evigt tacksam att jag fick uppleva denna kväll.

 

 

Vi lämnade våra saker hos min moster Ann där vi bodde hela helgen, hämtade ut våra nummerlappar och åt för 115de gången de senaste dagarna innan vi gick och la oss för att hinna få några timmars sömn innan starten 03.14. Team "Krämpor" men mina hypokondrikersymptom, Johans ischiassmärtor och Linnéas halsont och förkylning startade tillsammans med Gustav och Ann-Sofie, helt ovetande om det fruktansvärda som väntade oss... Johan stack iväg redan vid starten från vårt lilla gäng och Linnéa var tvungen att bryta loppet vid första depån efter 50 km, pga av halsont och att hon kändes sig helt förstörd i kroppen. Så fruktansvärt tråkigt att det blev så men ett storsint beslut av henne. Hon har ett pannben av stål och ger aldrig upp så det var nog större för henne att verkligen lyssna på kroppen och avbryta än att fortsätta. Och i efterhand var det utan tvekan det bästa beslutet med tanke på att hon fortfarande inte är frisk men också för att de första 100 km var som en dans på rosor i jämförelsen med hela sträckan längst Vätterns västra sida.

 

Medvind ner till Jönköping och Gustav säger "det här är dom lättaste 10 milen jag någonsin cyklat". Det fick vi alla äta upp sen. Genom Jönköping var vinden så stark i sidled att det var svårt att hålla sig på cykeln. Och hela vägen upp mot Hammarsundet var en plåga. Det har tydligen aldrig blåst så mycket som det gjorde under årets lopp sedan loppet 1981. Motvinden var horribel! Som Johan beskrev det kunde man se hur cyklisterna framför stannade upp i nedförsbackarna och några sekunder senare själv känna en vägg av vind framför sig. Man fick ingenting gratis och under de värsta stunderna försvann all ork och all motivation. Av någon anledning fortsatter man trampa, även om det gick så himla sakta, och trots att jag bara ville lägg mig ner och aldrig mer resa mig. Jag hann fundera så många gånger på varför jag gjorde detta. För vem jag gjorde det. Vad jag försökte bevisa för mig själv. Jag ville inte cykla och jag kände också att jag kunde skita i både Vansbrosimningen och Lidinögloppet för ingenting spelade som någon roll. Knäna la av redan innan Fagerhult, och då har man inte ens kommit halvvägs. Allt smärtade och kroppen orkade inte lika mycket som jag ville att den skulle.

 

Bitvis gick det givetvis bättre. Energin och motivationen kommer och går och sträckorna på östsidan, med vinden i ryggen kändes som en befrielse. Trots att jag stannade på färre depåer än förra året så lyckades jag ändå inte slå min tid på 13 h och 55 min. Jag korsade mållinjen efter 14 h och 14 min och grät av utmattning och besvikelse när jag kramade om Linnéa. Men utan Gustavs draghjälp stora delar av loppet hade jag nog inte ens tagit mig runt på den tiden. Han, jag och Ann-Sofie hjälptes åt fram till Hjo då Ann-Sofie inte riktigt orkade hålla vårat tempo. Jag och Gustav hakade på ett gäng på fem cyklister och fick ligga bakom och "glida" med i några mil och återfick då lite motivation och ork. För att bara få komma i mål valde vi då att inte stanna i Karlsborg. Dumdristigt, för den lilla pausen hade nog varit nödvändig. Orken dog totalt och sträckan upp till Hammarsundet där det vänder ner mot Motala var nog den värsta sträckan på hela loppet. Väl där uppe är det "bara" 40 km kvar. Med vinden i ryggen fick vi lite hjälp och de sista milen gick tack och lov lite snabbare, även fast det kändes som att de aldrig skulle ta slut. Men slut tog det. Vilket bara kändes så jäkla skönt! Jag var varken glad eller nöjd, bara lättad. Det var underbart att få krama om Linnéa och Johan i målet. Och vilken kämpe Johan är, men ischiassmärta större delen av loppet slet han helt själv och tog sig runt på 13 h och 27 min. Som två invalidos stapplade vi hem, åt en halv pizza, försökte se en film men somnade.

 

 

Men smärtan och plågorna bytes igår mot ny lycka och eufori när jag och Johan gick på Kentfest på Gärdet. Det var en endagsfestival med andra artister än endast Kent men vi orkade inte skynda in, utan tog det lugnt och såg bara Kent. Och det var allt annat än bara kan jag säga! Kent ÄR fan i mig Sveriges bästa band och det bevisade dom igår igen. Så underbart att äntligen få se dom igen och höra flera av låtarna från nya skivan Tigerdrottningen live! Och att få gå med Johan som nog är ett av deras största fan gjorde saken så mycket bättre! :) Att himlen öppnade sig och regnet öste ner gjorde absolut ingenting, det blev snarare en effekt som förstärkte allt det fantastiska. Det var som befriande att stå där i regnet och sjunga med till "Utan dina andetag". Dom bjöd på några av min favoritlåtar, såsom "Petroleum", "Jag ser dig" och "747" och flera av de fantastiska låtarna från nya plattan. Petra Marklund gästade och hennes röst passade så bra i "Svart Snö". Beatrice Eli var också där och tillsammans körde dom deras duett "Godhet". Det enda som gjorde mig lite besviken var att dom inte spelade "Innan himlen faller ner". Det är en så mäktig låt som jag verkligen hade velat höra live, speciellt tillsammans med den riktigt grymma kören bestående av Naomi Pilgrim, Ida Redig och Miriam Bryant. Fast besviken var jag egentligen inte, för hur skulle man kunna vara det?! Snarare så att jag gärna hade hört den låten också. De hade kunna få spela hela natten, vi hade garanterat varit kvar och känt samma lycka som vi gjorde under de två timmarna de spelade. Två timmar går alldeles för fort men jag är så glad att vi kunde gå och se denna spelning och fyllas av energi efter pärsen runt Vättern. Tack vare Johan fick jag också under en liten tid uppleva hur det är att gå på konsert och vara nästan två meter lång. När han lyfte upp mig var det som en helt annan värld. :D De får sekunderna gjorde spelningen ännu mäktigare. Men mäktigast av allt var ändå avslutningen när vi bombas av konfetti, fyrverkerierna fyllde himlen och "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" brakar lös! Den låten alltså. Att en låt ens kan vara så bra?! En klockren avslutning på en klockren spelning. Tack Kent! Tack också för att ni öppet tar ställning mot Sverigedemokraterna och nationalismen.

 

Då sitter man här, två dygn efter Öppet Spår och känner sig trött, sliten och så himla stel i hela kroppen. Det är smärtsamt att åka 90 km skidor kan jag tala om... Och i år var det nog mer smärtsamt än förra och det beror högst troligt på att jag bara fick ihop knappt 25 mil i spåret innan loppet i jämförelse med 55 mil förra året. Finns lite olika förklaringar till detta, men inget av dom spelar ju någon roll nu, för nu har jag trots allt tagit mig igenom första loppet på yttligare En Svensk Klassiker, tillsammans med Linnéa, Johan, Gustav och Ann-Sofi! :)

 

Pappa skjutsade upp oss till Sälen i söndags. Där bodde vi vår gamla stuga med Ann-Sofi och hennes föräldrar. På natten kom Chribba upp och skjutsade oss till starten (vad skulle vi göra utan våra pappor Linnéa?!). Väl vid straten möttes vi av duggregn och +4 grader (tydligen varmare än på Stockholm Maraton 2012...). Halva startplatsen var dränkt i vatten så vi gick lägga ut våra skidor på en smal remsan med få spår. Vi hamnade ändå ganska långt fram och passerade startlinjen vid 07.10. Då började den i början härliga och mot mitten och slutet fruktansvärt jobbiga resan mot Mora. Vi höll ihop upp för den långa backen i starten men väl uppe på myrarna innan Smågan pinade Johan iväg medan jag, Linneá och Gustav höll ungefär samma tempo. Så småning om delade vi också på oss och åkte i vårat eget tempo. Som vanligt blåste det på bra uppe på myrarna men inledningsvis hade vi i alla fall vinden i ryggen. 

 

Jag tyckte det mesta flöt på bra till strax innan Risberg då jag fick väldigt ont i armbågen. Smärtan var mer intensiv än tidigare och det kändes som att en nerv satt i kläm för vid varje staktag så domande armen och fingrarna. När jag väl kom upp till Risberg gick jag in i sjukstugan för att tejpa om armen och få lite massage så att musklerna kunde slappna av lite. Det hjälpte en lite stund men smärtan kom ganska snabbt tillbaka och i samma veva, med ca 7 km kvar till Evertberg gick min ena stav sönder. Först ramlade trugan av och när hela staven fastnade djupt ner i snön bröts den av på nått konstigt sätt när jag drog upp den igen. Givetvis var det den vänstra staven som pajade vilket innebar att jag behövde använda min högra, onda arm ännu mer... Det var alltså "bara" att staka och diagonala med en stav, bitvis i fel hand för att avlasta högern lite, i 7 km upp mot Evertgsbeg. Då var jag riktgit nära på att ge upp och strunta i att åka resten av loppet. Det var så slitit både fysiskt och mentalt. Men jag hann tänk om när en kille åkte förbi och sa: "Shit, hade det där hänt mig hade jag lagt mig i en snöhög och börjat gråta". Så fan heller var min första tanke. Jag ska inte lägga mig nu, jag ska inte gråta, jag ska inte ge upp för jag ska ta mig i mål!

 

Väl i Evertsberg fick jag en ny stav och lite ny energi. Men det höll inte i sig allt för länge... Efter några kilometrar tappar jag trugan IGEN på den staven jag fått låna. Då blev jag inte bara frustrerad utan också jävligt förbannand! Hur kan det ens hända?! Totalt åkte jag ca 12 km med en stav, som om det inte är jobbigt nog att åka 90 km med två stavar?! Hahah, herregud alltså, varken materialet eller kroppen var på min sida.

 

Fick ytterligaren en ny stav i Oxberg. Väl där har man knappt 30 km kvar. De kilometrarna gick inte speciellt fort för då var jag riktgit sliten. Hade ont i armbågen och tårna som var helt stelfrusta av alla vattenpölar man passerade på vägen. Jag var så stel i triceps, nacke och axlar och motvinden gjorde det inte lättare men att kasta in handduken då fanns ju inte. Det var bara att ge sig fan på att man skulle in i mål. Och i mål tog jag mig. Efter 8 h, 56 min och 47 sek passerade jag mållinjen till Chribbas hejarrop. Så fantastiskt skönt!! Jag trodde inte att jag skulle kunna känna mig glad när jag kom in i mål med tanke på allt som hänt längst vägen men när jag såg att jag ändå fick en tid under 9 timmar kände jag mig glad och lättad. Jag hade dålig koll på tiden mot slutet och trodde jag skulle åka in på en sämre tid än förra året, men jag förbättrade mig ändå med nästan en halvtimme vilket kändes väldigt skönt! :) 

 

Trots att jag fortfarande inte har återhämtat mig och trots att jag fortfarande har ont överallt så är jag helt inställd på att åka nästa år igen. Jag vill verkligen ha revansch på mig själv! Jag vill kunna åka hela loppet med hel utrustning och hel kropp. Våga man tro på att man kanske kan tangera Johans tid på 8 h, 1 min och 56 sek nästa år?! Jag satsar på det i alla fall! ;)

Men redan på fredag har jag chans till en revasch. Då är det dags att åka Stafettvasan tillsammans med pappa, Linnéa, Chribba och Anders. Jag har andra sträckan mellan Mångsbodarna och Evertsberg. Det är  samma sträcka där armbågen började göra riktigt ont och staven gick sönder första gången. Nu hoppas jag att smärtan inte hinner bli lika intensiv, att stavarna håller och att kroppen känns någorlunda pigg, för satan i gatan vad jag ska staka då! :D 

 

 

Om fyra veckor, den 24 februari, står jag tillsammans med bla pappa, Linnéa, Johan, Gustav och Ann-Sofie på starten till Öppet Spår 2014. Då är det dags att påbörja resan mot ytterligare En Svensk Klassiker.

 

Just nu känns fyra veckor som alldeles för kort tid med tanke på hur lite skidor jag har kunnat åkt den här säsongen och hur lite jag kommer kunna åka under dessa fyra veckor. Jag har dragit på mig en överansträngning i delar av triceps och har blivit avrådd av sjukgymnasten att inte staka alls de kommande två veckorna... Som ni själva kan räkna ut återstår alltså bara TVÅ veckor till loppet när jag kan  börja staka igen... Fasen så ont dom där nio milen kommer göra i år!! Jag är inte ens uppe i 20 åka mil den här säsongen men jag tänker absolut inte ge upp nu, huvudet är helt inställt på att köra och jag kommer åka ner till Sälen, jag kommer göra allt jag kan innan dess för att kunna åka och jag kommer starta och sen får vi se hur det går. I natt drömde jag att jag tog mig i mål på nio timmar blankt, jag var jättebesviken att jag bara förbättrat min tid med 18 minuter från förra året. När jag vaknade så kände jag dock att fokus i år (lika som förra året) ligger på att komma i mål, oavsett tid. Det känns inte rättvist mot mig själv att tänka på tiden med tanke på den (enligt mig) mindre bra uppladdningen jag haft.

Sjukgymnasten gav mig två alternativ, antingen att jag tränar på med skidåkningen som vanligt, biter ihop och har ont, eller att jag fokuserar på de övningar jag fått för att stärka upp övriga delen av triceps för att avbelasta det överansträngda området och på så sätt förhoppningsvis kunna köra längre sen utan att få ont. Jag väljer alternativ nummer två, för som han själv sa så blir det ändå ingen kvalitet i träningen av att åka och ha ont. Och åker jag nu kanske jag drar på mig en inflammation och inte kommer kunna åka loppet alls. Att försöka stärka upp triceps ger mig inte fler mil i spåret men det ger mig förhoppningsvis en chans att ändå ta mig igenom loppet.

Jag lägger alltså fokus på rehabövningar, skidåkning utan stavar, annan konditionsträning och styrka anpassade för skidåkning. Som sagt, fyra veckor kvar så nu är det verkligen 110% skidfokus som gäller - mot ytterligare En Svensk Klassiker!! :D