alexandras

Vill börja med att varna känsliga läsare för detaljerade beskrivningar kring smärta i underlivet och behov på bajamajor....

Förra torsdagen skjutsade min käre far mig till Västerås och på fredag morgon knölade jag och Mattis in våra cyklar och alla packning (mest min packning) i hans bil och rullade söderut mot Motala med 17 timmar till start i Vätternrundan 2013. Direkt när vi satt oss i bilen, sådär en timme efter frukost var jag hungrig och nojade resten av dagen att vi inte skulle få in oss tillräckligt med energi... Är nån förvånad?

 

På plats i Motala installerade vi oss hemma hos min moster där vi skulle bo, sen promenerade vi ner på stan och började pricka av min lista jag skrivet (Alex = listälskare och planeringsfreak): skriva ut startbevis på bibblan till Mattis som glömt sitt hemma, hämta ut nummerlappar, fixa knee warmer och batterier till cykellysen, fixa det sista med cykeln, äta, äta, äta och sova. Jag kände mig nervös redan innan vi åkte ner till Motala men när vi väl hämtat ut nummerlapparna så blev allt så jäkla verkligt... Vadå, ska vi cykla 300 km?! Fattar vi ens hur långt det är? Vad håller vi på med? Kommer vi palla? Nu när jag sitter här och skriver så kan jag känna illamående jag kände då, trots att det är över, trots att jag tog mig igenom loppet och trots att jag lätt kommer utsätta mig för det igen!

 

 

Vi shoppade de prylar vi behövde i Team Sportia-tältet, åt en färsk munk och tog oss tillbaka till lägenheten där vi åt massa pasta och började fixa inför nattens start. Stämningen var väl inte på topp för vid det här laget hade Mattis hade bestämt sig för att inte starta, han hade jätteont i halsen och hade dragits med en förkylning i flera veckor. Ett klok men mycket tråkigt val! Jag kan bara föreställa mig besvikelsen han måste ha känt. Man har lagt ner så sjuk mycket tid och pengar inför det här loppet och så blir man sjuk, så trist!! Martin hade också sedan några dagar tillbaka bestämt sig för att inte starta pga av astmabesvär så av fem återstod nu tre; jag, Carlsson och Östh och det var länge osäkert om Carlsson skulle starta för han hade också varit sjuk. Han bestämde sig dock att testa köra så länge han orkade så en tapper skara på tre blev vi till slut. Eftersom Mattis inte skulle cykla erbjöd han oss att plocka det vi ville från hans utrustning. Kändes lite taskigt att stå där och roffa åt sig massa saker men också himla förmånligt, tack Mattis! :) Det som räddade mig mest var hans glasögon, för när jag packade upp mina var dom trasiga... Sen kunde jag ta en extra ramväska så jag kunde få med mig ännu mer energi och mat på cykeln, perfekt jue! :D Jag blev lagom trackad av de andra för allt jag hade med mig men det mesta gick faktiskt åt så det var tur att jag laddat upp med stora lass!

Jag gick och la mig runt 18-tiden för att hinna sova, ställde klockan på 23.45, vilket kändes helt fel! När folk går och lägger sig, eller går ut på krogen, ska jag gå upp för att cykla 30 mil.... Jag lyckades sova större delen av dessa timmar och kände mig okej utvilad när jag vaknade. Det var ändå segt att ta sig upp för det var mörkt och kallt och riktigt blåsigt, kändes som en vintermorgon i december. En sån morgon man verkligen inte vill ut och cykla! Jag bytte om och åt en megafrukost, eller rättare sagt nattmål. Martin, Östh och Elma som kört ner från Ö-vik under dagen (lite nervöst om de skulle hinna, Martin hade bokat ett möte 14.00... Haha Martin, känns lite typiskt dig!) kom förbi så åkte vi ner tillsammans till starten där Carlsson väntade som sovit med sina föräldrar i Vadstena. Vi hann med en obligatorisk gruppbild, två toabesök och sen var klockan 01.46 och det var dags för start. Det var dags att tända cykellamporna och börja trampa i mörkret mot Jönköping och vidare runt sjön. Det var dags att cykla 300 km. 300 km... Långt...!!

Vi blev ledda av en motorcykel ut genom stan och när den lämnade oss och vi kom ut på vägen mot Vadstena och söder ut så kände man att det var på riktigt. Då kände vi också vilken satans motvind det var! Det blåste hårda vindar från sydväst och det var tungt att veta att det troligtvis skulle göra det i 10 mil ner till Jönköping, halleluja! Östh stack iväg ganska snabbt med en grupp cyklister och jag och Carlsson trampade på för oss själva en bit tills vi hittade en grupp som höll ett bra tempo. Vi snyltade oss in i deras rundel och cyklade med dom ganska länge. Och shit vad roligt det var!! Heeelt annorlunda mot att cykla själv. Jag har tränat själv hela våren och slitit själv i med- och motvind och nu insåg jag hur mycket lättare det är att cykla med andra, man får så mycket gratis och man kan hålla en så mycket högre medelhastighet. Man ligger fram och drar i några minuter och sen får man ligga bak och ”åka med” ganska många mer minuter. Man hjälper verkligen varandra runt och det var riktigt kul! Jag känner mig så inspirerad och taggad på att få ihop en grupp att träna med och förhoppningsvis kunna genomföra nästa års lopp med, så min kära cyklande Umevänner, ni vet vad som väntar! Jag har stora planer! :D I den gruppen som vi cyklade med till och från med under loppet var det två killar på tandem, han som satt bak var blind och det visade sig sen att han varit med i serien ”Mot Alla Odds”. Riktigt imponerade av honom att ställa upp tycker jag och dom tog sig runt på ungefär samma tid som mig.

Att genomföra ett lopp i grupp innebär att det blir en lagprestation och inte en individuell prestation, vilket jag kan tycka är kul. Du måste själv trampa, slita och kämpa men man hjälps åt, och om någon blir trött, eller om någons cykel går sönder så stannar alla. Man lämnar ingen bakom sig. Kul, bra, vettigt, peppande, inspirerande! Jag är lite förälskad i och fascinerad av att cykla i grupp!

Jag och Carlsson cyklade tillsammans drygt 135 km förbi Ödeshög, Gränna, Jönköping och Fagerhult. Vi stannade på alla depåer och fyllde på med vätska (vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saft, honungsvatten, kaffe...) och energi (saltgurka, vetebullar, banan...) och tömde blåsan. I Jönköping serverades det köttbullar med mos och det smakade riktigt bra trots att klockan bara var 06 på morgonen. Efter Jönköping blev det ÄNTLIGEN vindstilla och delvis medvind, vilket var mer än välkommet för det var ganska mentalt jobbigt att man ”bara” hade cyklat 100 km när man kom till Jönköping. Man tänker liksom att man borde ha cyklat halva sträckan då för att man tagit sig till den södra spetsen på Vättern, men icke. Men vi höll humöret uppe och high fiveade på att vi fixar en tredjedel! Efter några riktigt långa och sega uppförsbackar mellan Jönköping och Fagerhult började det blåsa från alla håll och kanter igen och det kändes som att man hade vinden mot sig även upp längst Vätterns västra sida. Strax efter Fagerhult bestämde jag och Carlsson oss för att inte längre cykla tillsammans då vi ville hålla lite olika tempon, jag hakade på några andra cyklister och lämnade honom bakom mig. Kändes lite läskigt och utelämnande, en känsla av att ”nu är det jag mot världen” infann sig... Jag hakade på lite olika cyklister upp till Hjo men därifrån och nästan ända upp till Hammarsundet, ca 8 mil cyklade jag själv. Jag hittade inga passand grupper att cykla med och det kändes som att startfältet helt plötsligt var väldigt glest. Jag provade olika taktiker med att sänka tempot så att en grupp med lagom hastighet kunde komma ikapp mig men ingen kom. Jag provade att trycka på lite extra och ”jaga” andra grupper men hade inte tillräckligt med kraft att göra det. De milen var riktigt slitsamma och det var då jag insåg på riktigt hur tacksamt det är att cykla i grupp. Den sträckan tog längst tid under hela loppet och jag stannade ganska länge i både Karlsborg och Boviken för att återhämta mig.

 

Depåstopp vid hamnen i Hjo

 

I Boviken gjorde jag även en stor tabbe som säkert kostade mig 10-15 min. Av någon oförståelig anledning tar jag med mig mina vattenflaskor in på bajamajan efter att jag fyllt på dom (jag vet, sjukt äckligt och jag skyller på att jag var trött och inte kunde tänka klart!), när jag var klar gick jag ut och en man gick in, och jag gömde min flaskor... Helvete! Bara att vänta tills han var klar... Och givetvis skulle gubben göra nummer två. Med full cykelmundering tar detta 10 gånger så lång tid som i vanliga fall. Han hade garanterat byxor med hängslen och måste därför ta av sig alla kläder för att få av sig byxorna, sen uträtta sina behov och sen klä på sig allt igen. Det kändes som en evighet och jag blev riktigt frustrerad! Jag hade äntligen hittat en tjej att cykla med som höll ett bra tempo men hon hann ju iväg lååångt innan mig. Jag spritade min flaskor väl innan jag cyklade vidare kan jag lova!

Ju längre man cyklade desto mindre ville man stanna men desto mer behövde man stanna, i alla fall jag. För ju längre man cyklat desto tröttare blev man (såklart), både fysiskt och mentalt och desto längre kändes sträckorna mellan depåerna. Ju längre man cyklat desto stelare blev man i kroppen. Det var rätt roligt att se när alla klev av sina cyklar och ledde dom med krökta ryggar och med en gångstil som om man hade en stör i arslet. Haha! Det var fasen skönare att sitta på cykeln och trampa än att kliva av vid det laget. Smärtan i kroppen varierande längst hela sträckan. Redan från start hade jag en konstig molande och domnande värk i vänstra sätesmuskeln och ner i låret, fruktansvärt frustrerande! En känsla jag aldrig haft innan. Den släppt dock ju länge vi cyklade och skumpandet på kullerstenarna genom Gränna gjorde susen! Efter drygt 120 km kom smärtan och stelheten i nacke, axlar och mellan skulderbladen. Detta hade jag väntat mig för jag har nästan alltid känt så under alla långa träningspass. Men den smärtan och stelheten släppt också efter ett tag. Jag var öm som satan i sittbenen men trodde att smärtan i rumpan skulle vara mycket, mycket värre. Jag tror dels att mirakelsalvan som Elma och Martin köpt gjorde susen och dels att man troligtvis domnade bort och därför inte kände nått mot slutet. Jag kan säga att den brännande känslan framtill i mitt underliv var värre, det kändes som att huden var svedd och det sved nått fruktansvärt när jag kissade... Så tjejer, tänk på hur ni ställer in sadel när ni ska cykla långt, jag bör nog justera min en aning... Det som dock var värst var smärtan i mina knän, mot slutet gjorde varje tramp ont och fick kämpa för att koppla bort värken, och i bilen på vägen hem var värken nästan outhärdlig. Trots detta och kände jag mig helt okej i söndags. Jag var trött i benen och öm i knäna men annars kände jag mig som vanligt, och igår (måndags) kände jag inte alls av att jag cyklat 30 mil. Härligt att kroppen återhämtar sig så snabbt!

När jag väl tagit mig upp till Hammarsundet, den nordligaste delen av rundan och det var dags att vända tillbaka på östra sidan av sjön mot Motala så var det som att det stod en vägg av vind i vägen. Känslan av att ha haft motvind hela vägen upp på västra sidan kändes som ett skämt i jämförelse med det där! Jag fick draghjälp av två andra cyklister upp för den långa sega backen, över bron och in i depån vid sundet. Jag kände mig så slut vid det tillfället så det var bara att fästa blicken på cyklisten framför, mata på och börja räkna tramptag. Av någon anledning hjälper det mig när det är jobbigt, jag brukar göra det även på spinningen. Jag fokuserar på siffrorna och inte på hur jobbigt det är. Jag räknar till hundra och sen börjar jag om på noll. Från början av backen och in i depån hann jag räkna till drygt 600...

När man kommit till Hammersundet har man 40 km kvar till mål. 40 av 300, det är ingenting. 40 km är kortare än vad majoriteten av mina träningspass varit. Men 40 km känns också jävligt långt när man redan cyklat 260 km och är rätt så slutkörd. Det som ökade på min ork mot slutet var Hissingens CK och några andra cyklister som hakat på dom. Dom cyklade ikapp mig i en seg uppförsbacke där det kändes som att jag typ stod still men när jag kände att jag orkade hänga på i deras tempo fick jag massa ny energi. Jag låg och cyklade med dom en stund och fick aktivt vila i nedförsbackarna och draghjälp uppför, riktigt uppfriskande var det! Mellan sista depån i Medevi och Motala är det bara 20 km och då gick man på ren och skär vilja och de kilometerna gick förhållandevis snabbt. Med ca 15 km kvar passerade jag en fotograf som hejade på och sa att jag såg stark ut, då höll jag på att bryta ihop och börja böla. Typisk mig i sådana utmattad situationer. Tårarna bara kommer. Men jag lyckades hålla dom inne och kötta på allt jag bara kunde mot mål i Motala. Det var en häftig känsla att komma in i Motala, upp på målsträckan där det stod flera hundra och hejade på och med en hög hastighet swisha in över mållinjen efter 13h, 55min och 300 km. 2 av 4 moment i En Svensk Klassiker var där med avklarade!

Aaaah jag var så glad och trött och stolt och det kändes så bra att ha cyklat under 14 timmar, även fast det var knappt. Jag ville verkligen cykla under 15 timmar och det kändes bra att ha lite marginal till den tiden! :) I mål var moster Ann, hennes kille Anders och kusin Sofie och gratulerade mig och efter en stund kom även Martin, Elma och Östh, som cyklade på under 11h, så galet BRA!!! Det var så kul att alla var där och delade glädjen med mig! En timme efter mig trampade Carlsson över mållinjen, riktigt imponerad över att han orkade sig runt under 15h med en förkylning i kroppen, men så är han ju Carlsson också! ;)

Jag har nästan redan glömt hur jobbiga vissa sträckor faktiskt var (tur är väl det) och det jag framför allt tar med mig från detta lopp är en otroligt bra och inspirerande känsla! Det är en jättevacker sträcka att cykla, det var ett välorganiserat och bra arrangemang, det var peppande och motiverande med alla som hejade på längst vägen och det var kul att se alla gamla veteraner som cyklat i massor med år. En gammal man med starttid 20.15 var i Jönköping när vi kom dit, det hade alltså tagit honom 10h att cykla 10 mil... Man han såg glad och pigg ut, hur ball som helst! Det häftigaste under hela loppet, förutom att komma i mål, var ändå när man blev omcyklad av SUB-grupperna som bara dundrade förbi! På långt håll lät det som att det var bilar som kom, men ju närmare dessa grupper på ca 20-30 cyklister kom desto mer lät dom som en bisvärm. Det gick i ett rasande tempo och det var häftigt att se dom med starttid runt 06 på morgonen cykla om en. När jag och Carlsson var i Jönköping startade dom och så blir man omcyklad av dom någonstans efter Karlsborg. Ballt! Tänk om man någon gång kunde ha kapacitet att cykla med en sån grupp...

Jag har insett att ett sånt här lopp nästan är mer mentalt än fysiskt jobbigt. Och ju mer fysiskt jobbigt det blir desto mer måste man fightas mentalt. Jag hann fundera mycket under de många timmar jag var ute och trampade och jag har kommit fram till hur jag ska lägga upp träningen inför nästa år för att kunna bli bättre, för nästa år kommer jag absolut cykla. Det blir definitivt Halvvättern tillsammans med Gustav och förhoppnings även hela rundan också. Ett tips till er som funderat på att cykla ett sånt här långt lopp: BOMBA ben på gymmet tills du tror att du inte kan mer och kör ännu lite till! Varva långa distanspass på cykeln med korta backintervaller. Tror det gör susen! :)

För er som funderat på att köra Vättern, gör slag i saken och anmäl er till nästa år, för det var en oförglömlig utmaning och upplevelse! Till er som aldrig ens tänkt tanken att köra, ni kanske ska prova att fundera på det, man kan alltid välja en kortare sträcka och känslan av att klara av något som man aldrig tidigare gjort, där man får kämpa och känna att man verkligen lever, det är den bästa känslan som finns!!