alexandras

I söndags begav jag mig ut i Nydala hundslädspår tillsammans med Therese för en 17 km lång joggingrunda. Innan detta var ca 13 km det längsta jag någonsin sprungit så det blev ett svettigt, trögt och jobbigt distansrekord dagen till ära.

 

Jag hade gärna önskat att detta hade genomförts för typ tre månader sen och att jag nu, knappt tre veckor innan Lidingöloppet sprungit längre än så... Men nu är det inte så, och bättre sent än aldrig med en längre distans, visst?! ;) Det var dock långt ifrån nått fartrekord, tog 2 h att ta sig igenom rundan, men ändå, det gick och det viktiga var att få mil i kroppen (måste tänka positivt!!).

 

Himla snällt av Therese, som utan tvekan hade kunnat pina på i ett högre tempo, att hålla mitt tempo och hjälpa mig att dra! Toppen för motivationen! Det som var jobbigast under rundan bland sten, rötter, sand, sumpmark och bergshällar var absolut inte flåset, det har jag, utan det var tröttheten i höftböjarna och domningarna i min tidigare infekterade fot... Trots detta, och trots att jag ska springa ytterligare 13 km om tre veckor så känns det mycket bättre rent mentalt nu (som alltid när man bevisar för sig själv att man klarar av nått man tidigare aldrig gjort!). Med ett lugnt och sansat tempo och med bättre energipåfyllning under loppet så kommer det att gå. Det kommer inte gå fort, men det kommer gå (förhoppningsvis springas!).