alexandras

Jag är född 1988, den 14 januari. Nu är det 2013, den 29 juni, vilket innebär att jag hunnit 
fylla 25 år. Det är i alla fall vad min legitimation anger, och vad mina föräldrar påstår... Men 
tydligen signalerar mitt utseende någonting annat. Nämligen att jag vore yngre än 20, eller max 
strax där över... Under veckan som har passerat är det 4 personer som förvånats över att jag är hela 
25 år... Ser jag så himla ung ut? 

Två kollegor på jobbet blev förvånad över att jag var så mycket äldre än dom. Dom är födda -94 
och -93 och trodde jag var lika gammal som dom. Och det skulle jag nog kunna vara, för jag skulle 
kunna, bara genom att kolla på deras utseende, tro att det var lika gammal som mig, till och med 
kanske äldre. Men det skiljer ändå 6 år mellan mig och den yngsta... 

På båten ut till Lagnö i tisdags frågade biljettkillen (som lätt va yngre än mig! Tror jag, han såg 
i alla fall yngre ut än 25... Vilket jag ju också gör tydligen, så han kanske var 25, eller 30, vem
vet?!) mig om jag möjligtvis är under 20 år. Jag skrattar till och svarar: nejdu det är jag inte. 
Han säger då: nehe, jag tycke du såg så himla ung ut! Men ta inte illa upp, ta det som en 
komplimang!

Jag tar inte illa upp men jag tar det inte heller som en komplimang för jag vill inte vara 19 igen. 
Åren när jag var 19, 20, 21 var underbara men den tiden är ändå förbi! Jag trivs bra som det är nu, 
med att vara 25.
 
I går kväll när jag satt och väntade på tåget på väg hem från jobbet så började en äldre man prata 
med mig. Han frågade om mackan jag åt var från Upper Crust, japp svarar jag. Han säger att det är 
hans favoritbaguetter och jag talar om att jag jobbar där och då frågar han om det är mitt första 
jobb... Jag började skratta och sa: nej gud nej! Jag har haft en hel del jobb innan det här! Men va, 
hur gammal är du? undrar han då. Jag är 25 år. Är du 25?! Oj du ser så ung ut! Jaa, jag vet, jag får
ofta höra det...

Tänk hur lite man egentligen visste om livet för 6 år sen när man var 19 och just tagit studenten... 
Tänk hur mycket mer man vet nu, och hur lite man fortfarande vet, och hur mycket mer man 
kommer att lära sig med åren! Jag tror att detta är en av de största skillnaden mellan mig som är 
25 och någon som är 19; erfarenheter! För inte är det utseendet i alla fall. Erfarenheter 
och sinnet är det som avgör ens faktiska ålder, tror jag...

Jag tänker på när jag säsongsjobbade i Sälen, där var man lika gammal som antal säsonger man 
gjort. Alla som hade jobbat längre än en själv, oavsett om det var en eller flera säsong kändes äldre. 
Speciellt om personen i fråga hade mer ansvar och var någon form av chef. Och alla som började 
samtidigt som mig var lika gammal som mig, kändes det som. För vi hade ju samma erfarenheter, 
och de som jobbat längre hade mer efterenhet, i alla fall kring jobbet och livet i Sälen, och kändes 
därför så mycket äldre även fast man ofta var jämngamla. 

Och vad spelar det egentligen för roll hur gammal man är? Åldern är en siffra på ett papper. Men 
också en del av den man är. Så ibland spelar det roll men ofta inte. Det är bara så intressant att man 
alltid undrar hur gammal någon är och ofta blir förvånad över svaret man får... Och det är ju 
nästintill omöjligt att sätta ålder på folk, erfarenheterna avgör och bidrar till svaret. 

Och som sagt, det spelar ingen roll om jag ser ut att vara 19, 25 eller 30 (vilket någon troligtvis 
aldrig skulle tro...) för jag kan inte göra så mycket åt saken. Jag ser ut som jag gör och jag är 25 år.
Såå såhär kan en 25 åring se ut! Eller en som är 19 år för den delen... :P

 

 

 

 

 

 

EGO...

 

Igår efter jobbet tog jag tåget till Västerås där jag mötte uppe Josse och Mattias. Vi traskade ner på stan, åt supergod indisk mat på Agra Taj och intog första parkett tillsammans med Hanna och Jonathan på Fiskartorget för att se THE SOUNDS!

Medan vi stod där och väntade öste regnet ner men lagom tills dom började spela sprack det upp och blev uppehåll. Vi stod som sagt längst fram, vilket jag sällan gör nu mera på spelningar för jag orkar inte med all trängsel, men igår var det hur bra som. Vi stod där vi stod utan att bli omkringknuffade, ingen trängsel utan gått om utrymme. Hur nice som helst! Och vad bra spelningen var!! Jag blir glad i hela kroppen när jag tänker på det! Maja röjde runt som vanligt på scen, det var grymt att få höra Shake, Shake, Shake live och även fast det kanske inte var gårdagens bästa låt så är den ju bara så jävla bra! Jag saknade bara en låt och det var The No No Song men annars var repertoar prima! Öppningen med Something To Die For var grym och Living In America gjorde dom riktig bra! Med tanke på att deras musik och i princip alla deras låtar är bra är det svårt att det blir något annat än bäst! ;)

 

 

Efter spelningen blev det lite ölhängstält innan de andra drog sig hemåt medan jag och Josse stannade kvar för att lyssna på Nause. En bra spelning det också men för att det ska vara riktigt bra skulle man stått och röjt loss mitt i publikhavet men vi höll oss lite i bakgrunden med vårt vin istället... Ett bra avslut på en bra kväll!!

 

 

Vaknade i morse och kände mig inte riktigt lika bra... Trött, frusen och halsont. Nooo time for this!! Om en vecka är det dags för Vansbrosimningen och att bli sjuk nu kan ju vara den sämsta uppladdningen någonsin! Jag tyckte jag hade en dålig uppladdning inför Vättern så det skulle kännas trist om den blev ännu värre nu... :/ Jag ska vila, sova, äta och dricka ordentligt nu så jag kurerar mig i tid. Har precis hällt i mig två koppar med honung- och citronvatten och en stor bärsmoothie. Boosta! Nu är det dags att åka till jobbet för ett stängningspass och efter det blir det hem och sova! Ser fram emot det kan jag säga...

Vill börja med att varna känsliga läsare för detaljerade beskrivningar kring smärta i underlivet och behov på bajamajor....

Förra torsdagen skjutsade min käre far mig till Västerås och på fredag morgon knölade jag och Mattis in våra cyklar och alla packning (mest min packning) i hans bil och rullade söderut mot Motala med 17 timmar till start i Vätternrundan 2013. Direkt när vi satt oss i bilen, sådär en timme efter frukost var jag hungrig och nojade resten av dagen att vi inte skulle få in oss tillräckligt med energi... Är nån förvånad?

 

På plats i Motala installerade vi oss hemma hos min moster där vi skulle bo, sen promenerade vi ner på stan och började pricka av min lista jag skrivet (Alex = listälskare och planeringsfreak): skriva ut startbevis på bibblan till Mattis som glömt sitt hemma, hämta ut nummerlappar, fixa knee warmer och batterier till cykellysen, fixa det sista med cykeln, äta, äta, äta och sova. Jag kände mig nervös redan innan vi åkte ner till Motala men när vi väl hämtat ut nummerlapparna så blev allt så jäkla verkligt... Vadå, ska vi cykla 300 km?! Fattar vi ens hur långt det är? Vad håller vi på med? Kommer vi palla? Nu när jag sitter här och skriver så kan jag känna illamående jag kände då, trots att det är över, trots att jag tog mig igenom loppet och trots att jag lätt kommer utsätta mig för det igen!

 

 

Vi shoppade de prylar vi behövde i Team Sportia-tältet, åt en färsk munk och tog oss tillbaka till lägenheten där vi åt massa pasta och började fixa inför nattens start. Stämningen var väl inte på topp för vid det här laget hade Mattis hade bestämt sig för att inte starta, han hade jätteont i halsen och hade dragits med en förkylning i flera veckor. Ett klok men mycket tråkigt val! Jag kan bara föreställa mig besvikelsen han måste ha känt. Man har lagt ner så sjuk mycket tid och pengar inför det här loppet och så blir man sjuk, så trist!! Martin hade också sedan några dagar tillbaka bestämt sig för att inte starta pga av astmabesvär så av fem återstod nu tre; jag, Carlsson och Östh och det var länge osäkert om Carlsson skulle starta för han hade också varit sjuk. Han bestämde sig dock att testa köra så länge han orkade så en tapper skara på tre blev vi till slut. Eftersom Mattis inte skulle cykla erbjöd han oss att plocka det vi ville från hans utrustning. Kändes lite taskigt att stå där och roffa åt sig massa saker men också himla förmånligt, tack Mattis! :) Det som räddade mig mest var hans glasögon, för när jag packade upp mina var dom trasiga... Sen kunde jag ta en extra ramväska så jag kunde få med mig ännu mer energi och mat på cykeln, perfekt jue! :D Jag blev lagom trackad av de andra för allt jag hade med mig men det mesta gick faktiskt åt så det var tur att jag laddat upp med stora lass!

Jag gick och la mig runt 18-tiden för att hinna sova, ställde klockan på 23.45, vilket kändes helt fel! När folk går och lägger sig, eller går ut på krogen, ska jag gå upp för att cykla 30 mil.... Jag lyckades sova större delen av dessa timmar och kände mig okej utvilad när jag vaknade. Det var ändå segt att ta sig upp för det var mörkt och kallt och riktigt blåsigt, kändes som en vintermorgon i december. En sån morgon man verkligen inte vill ut och cykla! Jag bytte om och åt en megafrukost, eller rättare sagt nattmål. Martin, Östh och Elma som kört ner från Ö-vik under dagen (lite nervöst om de skulle hinna, Martin hade bokat ett möte 14.00... Haha Martin, känns lite typiskt dig!) kom förbi så åkte vi ner tillsammans till starten där Carlsson väntade som sovit med sina föräldrar i Vadstena. Vi hann med en obligatorisk gruppbild, två toabesök och sen var klockan 01.46 och det var dags för start. Det var dags att tända cykellamporna och börja trampa i mörkret mot Jönköping och vidare runt sjön. Det var dags att cykla 300 km. 300 km... Långt...!!

Vi blev ledda av en motorcykel ut genom stan och när den lämnade oss och vi kom ut på vägen mot Vadstena och söder ut så kände man att det var på riktigt. Då kände vi också vilken satans motvind det var! Det blåste hårda vindar från sydväst och det var tungt att veta att det troligtvis skulle göra det i 10 mil ner till Jönköping, halleluja! Östh stack iväg ganska snabbt med en grupp cyklister och jag och Carlsson trampade på för oss själva en bit tills vi hittade en grupp som höll ett bra tempo. Vi snyltade oss in i deras rundel och cyklade med dom ganska länge. Och shit vad roligt det var!! Heeelt annorlunda mot att cykla själv. Jag har tränat själv hela våren och slitit själv i med- och motvind och nu insåg jag hur mycket lättare det är att cykla med andra, man får så mycket gratis och man kan hålla en så mycket högre medelhastighet. Man ligger fram och drar i några minuter och sen får man ligga bak och ”åka med” ganska många mer minuter. Man hjälper verkligen varandra runt och det var riktigt kul! Jag känner mig så inspirerad och taggad på att få ihop en grupp att träna med och förhoppningsvis kunna genomföra nästa års lopp med, så min kära cyklande Umevänner, ni vet vad som väntar! Jag har stora planer! :D I den gruppen som vi cyklade med till och från med under loppet var det två killar på tandem, han som satt bak var blind och det visade sig sen att han varit med i serien ”Mot Alla Odds”. Riktigt imponerade av honom att ställa upp tycker jag och dom tog sig runt på ungefär samma tid som mig.

Att genomföra ett lopp i grupp innebär att det blir en lagprestation och inte en individuell prestation, vilket jag kan tycka är kul. Du måste själv trampa, slita och kämpa men man hjälps åt, och om någon blir trött, eller om någons cykel går sönder så stannar alla. Man lämnar ingen bakom sig. Kul, bra, vettigt, peppande, inspirerande! Jag är lite förälskad i och fascinerad av att cykla i grupp!

Jag och Carlsson cyklade tillsammans drygt 135 km förbi Ödeshög, Gränna, Jönköping och Fagerhult. Vi stannade på alla depåer och fyllde på med vätska (vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saft, honungsvatten, kaffe...) och energi (saltgurka, vetebullar, banan...) och tömde blåsan. I Jönköping serverades det köttbullar med mos och det smakade riktigt bra trots att klockan bara var 06 på morgonen. Efter Jönköping blev det ÄNTLIGEN vindstilla och delvis medvind, vilket var mer än välkommet för det var ganska mentalt jobbigt att man ”bara” hade cyklat 100 km när man kom till Jönköping. Man tänker liksom att man borde ha cyklat halva sträckan då för att man tagit sig till den södra spetsen på Vättern, men icke. Men vi höll humöret uppe och high fiveade på att vi fixar en tredjedel! Efter några riktigt långa och sega uppförsbackar mellan Jönköping och Fagerhult började det blåsa från alla håll och kanter igen och det kändes som att man hade vinden mot sig även upp längst Vätterns västra sida. Strax efter Fagerhult bestämde jag och Carlsson oss för att inte längre cykla tillsammans då vi ville hålla lite olika tempon, jag hakade på några andra cyklister och lämnade honom bakom mig. Kändes lite läskigt och utelämnande, en känsla av att ”nu är det jag mot världen” infann sig... Jag hakade på lite olika cyklister upp till Hjo men därifrån och nästan ända upp till Hammarsundet, ca 8 mil cyklade jag själv. Jag hittade inga passand grupper att cykla med och det kändes som att startfältet helt plötsligt var väldigt glest. Jag provade olika taktiker med att sänka tempot så att en grupp med lagom hastighet kunde komma ikapp mig men ingen kom. Jag provade att trycka på lite extra och ”jaga” andra grupper men hade inte tillräckligt med kraft att göra det. De milen var riktigt slitsamma och det var då jag insåg på riktigt hur tacksamt det är att cykla i grupp. Den sträckan tog längst tid under hela loppet och jag stannade ganska länge i både Karlsborg och Boviken för att återhämta mig.

 

Depåstopp vid hamnen i Hjo

 

I Boviken gjorde jag även en stor tabbe som säkert kostade mig 10-15 min. Av någon oförståelig anledning tar jag med mig mina vattenflaskor in på bajamajan efter att jag fyllt på dom (jag vet, sjukt äckligt och jag skyller på att jag var trött och inte kunde tänka klart!), när jag var klar gick jag ut och en man gick in, och jag gömde min flaskor... Helvete! Bara att vänta tills han var klar... Och givetvis skulle gubben göra nummer två. Med full cykelmundering tar detta 10 gånger så lång tid som i vanliga fall. Han hade garanterat byxor med hängslen och måste därför ta av sig alla kläder för att få av sig byxorna, sen uträtta sina behov och sen klä på sig allt igen. Det kändes som en evighet och jag blev riktigt frustrerad! Jag hade äntligen hittat en tjej att cykla med som höll ett bra tempo men hon hann ju iväg lååångt innan mig. Jag spritade min flaskor väl innan jag cyklade vidare kan jag lova!

Ju längre man cyklade desto mindre ville man stanna men desto mer behövde man stanna, i alla fall jag. För ju längre man cyklat desto tröttare blev man (såklart), både fysiskt och mentalt och desto längre kändes sträckorna mellan depåerna. Ju längre man cyklat desto stelare blev man i kroppen. Det var rätt roligt att se när alla klev av sina cyklar och ledde dom med krökta ryggar och med en gångstil som om man hade en stör i arslet. Haha! Det var fasen skönare att sitta på cykeln och trampa än att kliva av vid det laget. Smärtan i kroppen varierande längst hela sträckan. Redan från start hade jag en konstig molande och domnande värk i vänstra sätesmuskeln och ner i låret, fruktansvärt frustrerande! En känsla jag aldrig haft innan. Den släppt dock ju länge vi cyklade och skumpandet på kullerstenarna genom Gränna gjorde susen! Efter drygt 120 km kom smärtan och stelheten i nacke, axlar och mellan skulderbladen. Detta hade jag väntat mig för jag har nästan alltid känt så under alla långa träningspass. Men den smärtan och stelheten släppt också efter ett tag. Jag var öm som satan i sittbenen men trodde att smärtan i rumpan skulle vara mycket, mycket värre. Jag tror dels att mirakelsalvan som Elma och Martin köpt gjorde susen och dels att man troligtvis domnade bort och därför inte kände nått mot slutet. Jag kan säga att den brännande känslan framtill i mitt underliv var värre, det kändes som att huden var svedd och det sved nått fruktansvärt när jag kissade... Så tjejer, tänk på hur ni ställer in sadel när ni ska cykla långt, jag bör nog justera min en aning... Det som dock var värst var smärtan i mina knän, mot slutet gjorde varje tramp ont och fick kämpa för att koppla bort värken, och i bilen på vägen hem var värken nästan outhärdlig. Trots detta och kände jag mig helt okej i söndags. Jag var trött i benen och öm i knäna men annars kände jag mig som vanligt, och igår (måndags) kände jag inte alls av att jag cyklat 30 mil. Härligt att kroppen återhämtar sig så snabbt!

När jag väl tagit mig upp till Hammarsundet, den nordligaste delen av rundan och det var dags att vända tillbaka på östra sidan av sjön mot Motala så var det som att det stod en vägg av vind i vägen. Känslan av att ha haft motvind hela vägen upp på västra sidan kändes som ett skämt i jämförelse med det där! Jag fick draghjälp av två andra cyklister upp för den långa sega backen, över bron och in i depån vid sundet. Jag kände mig så slut vid det tillfället så det var bara att fästa blicken på cyklisten framför, mata på och börja räkna tramptag. Av någon anledning hjälper det mig när det är jobbigt, jag brukar göra det även på spinningen. Jag fokuserar på siffrorna och inte på hur jobbigt det är. Jag räknar till hundra och sen börjar jag om på noll. Från början av backen och in i depån hann jag räkna till drygt 600...

När man kommit till Hammersundet har man 40 km kvar till mål. 40 av 300, det är ingenting. 40 km är kortare än vad majoriteten av mina träningspass varit. Men 40 km känns också jävligt långt när man redan cyklat 260 km och är rätt så slutkörd. Det som ökade på min ork mot slutet var Hissingens CK och några andra cyklister som hakat på dom. Dom cyklade ikapp mig i en seg uppförsbacke där det kändes som att jag typ stod still men när jag kände att jag orkade hänga på i deras tempo fick jag massa ny energi. Jag låg och cyklade med dom en stund och fick aktivt vila i nedförsbackarna och draghjälp uppför, riktigt uppfriskande var det! Mellan sista depån i Medevi och Motala är det bara 20 km och då gick man på ren och skär vilja och de kilometerna gick förhållandevis snabbt. Med ca 15 km kvar passerade jag en fotograf som hejade på och sa att jag såg stark ut, då höll jag på att bryta ihop och börja böla. Typisk mig i sådana utmattad situationer. Tårarna bara kommer. Men jag lyckades hålla dom inne och kötta på allt jag bara kunde mot mål i Motala. Det var en häftig känsla att komma in i Motala, upp på målsträckan där det stod flera hundra och hejade på och med en hög hastighet swisha in över mållinjen efter 13h, 55min och 300 km. 2 av 4 moment i En Svensk Klassiker var där med avklarade!

Aaaah jag var så glad och trött och stolt och det kändes så bra att ha cyklat under 14 timmar, även fast det var knappt. Jag ville verkligen cykla under 15 timmar och det kändes bra att ha lite marginal till den tiden! :) I mål var moster Ann, hennes kille Anders och kusin Sofie och gratulerade mig och efter en stund kom även Martin, Elma och Östh, som cyklade på under 11h, så galet BRA!!! Det var så kul att alla var där och delade glädjen med mig! En timme efter mig trampade Carlsson över mållinjen, riktigt imponerad över att han orkade sig runt under 15h med en förkylning i kroppen, men så är han ju Carlsson också! ;)

Jag har nästan redan glömt hur jobbiga vissa sträckor faktiskt var (tur är väl det) och det jag framför allt tar med mig från detta lopp är en otroligt bra och inspirerande känsla! Det är en jättevacker sträcka att cykla, det var ett välorganiserat och bra arrangemang, det var peppande och motiverande med alla som hejade på längst vägen och det var kul att se alla gamla veteraner som cyklat i massor med år. En gammal man med starttid 20.15 var i Jönköping när vi kom dit, det hade alltså tagit honom 10h att cykla 10 mil... Man han såg glad och pigg ut, hur ball som helst! Det häftigaste under hela loppet, förutom att komma i mål, var ändå när man blev omcyklad av SUB-grupperna som bara dundrade förbi! På långt håll lät det som att det var bilar som kom, men ju närmare dessa grupper på ca 20-30 cyklister kom desto mer lät dom som en bisvärm. Det gick i ett rasande tempo och det var häftigt att se dom med starttid runt 06 på morgonen cykla om en. När jag och Carlsson var i Jönköping startade dom och så blir man omcyklad av dom någonstans efter Karlsborg. Ballt! Tänk om man någon gång kunde ha kapacitet att cykla med en sån grupp...

Jag har insett att ett sånt här lopp nästan är mer mentalt än fysiskt jobbigt. Och ju mer fysiskt jobbigt det blir desto mer måste man fightas mentalt. Jag hann fundera mycket under de många timmar jag var ute och trampade och jag har kommit fram till hur jag ska lägga upp träningen inför nästa år för att kunna bli bättre, för nästa år kommer jag absolut cykla. Det blir definitivt Halvvättern tillsammans med Gustav och förhoppnings även hela rundan också. Ett tips till er som funderat på att cykla ett sånt här långt lopp: BOMBA ben på gymmet tills du tror att du inte kan mer och kör ännu lite till! Varva långa distanspass på cykeln med korta backintervaller. Tror det gör susen! :)

För er som funderat på att köra Vättern, gör slag i saken och anmäl er till nästa år, för det var en oförglömlig utmaning och upplevelse! Till er som aldrig ens tänkt tanken att köra, ni kanske ska prova att fundera på det, man kan alltid välja en kortare sträcka och känslan av att klara av något som man aldrig tidigare gjort, där man får kämpa och känna att man verkligen lever, det är den bästa känslan som finns!!

Här sitter jag och bloggar utan internet... Routern är trasig och mina tekniska skills sträcker sig inte så långt att jag får internetdelningen från telefonen att funka... Såå jag skriver ett inlägg som jag får posta när internet funkar igen. :)

6 juni 2013 idag. Sveriges Nationaldag och Kickis 26-årsdag, GRATTIS min fina vän!

Jag saknar dig!!

Jag har ”firat” denna dag med att plugga restuppgifter ute i solen, bränt upp magen, bröstet och delarna av låren som vanligtvis täcks av cykelshortsen och därför aldrig får nån sol, ätit plättar deluxe, lyssnat på p3 och inte pratat med nån annan än mig själv. Trots de resuppgifter jag har kvar (som jag skulle lämnat in igår men kommer lämna in i morgon) så känns det helt klart att sommarlovet är här! Galet skönt är det!! Jag har sett fram emot det ganska länge nu och det känns befriande att lägga den tunga och jobbiga men lärorika engelskan bakom sig. Nu ska jag ägna tre hela månader åt jobb, träning och massa roliga sommaraktiviteter med vänner och familj innan det i september är dags att börja på Dietistprogrammet på riktigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I måndags förmiddag blev det sista-minuten-plugg innan vi skrev sista tentan under eftermiddagen samma dag. I tisdags körde jag mina två sista pass på IKSU och det var med stor motvilja och vemod jag åkte därifrån. Kommer sakna det som tusan i sommar, inget annat ställe är som IKSU... :/ Packade mina fem (!!!) väskor, lämnade två till snälla Zandra som kör ner med bil imorgon och senare på kvällen firade jag in sommarlovet med middag och vin på Lottas tillsammans med Sofia, Emma och Gustav. När jag la mig för att sova sista natten i Umeå så blev jag påmind om hur mycket jag kommer sakna alla fina människor jag lärt känna under det här året. Förra hösten var jag så osäker på om jag verkligen ville flytta norrut och börja plugga igen, men jag ångrar mig inte för en sekund, för Umeå har bidragit med så mycket bra till mitt liv!

 

 

Väl hemma kände jag dock att det är skönt att vara hemma igen. Känns bra att känna så för det betyder att jag trivs bra även här, i älskade Stockholm. Jag åkte in och träffade min blivande chef och några av mina kommande kollegor, fyndade nedsatta cykelbyxor, nya supersnabba solglasögon och en lite ramväska inför Vättern, besökte hudläkaren som rådde mig att flytta min behandling till Umeå vilket får bli till hösten och sen satt jag på Gamla Stans Brygga och njöt av solen, vattnet och alla firande studenter. Riktigt härligt!!

 

Ska avsluta denna Nationaldag med en korvmiddag (det är typ det som finns i kylen, blev helt chockade när jag kom hem och kylen var urplockad, hade förväntat mig att den skulle vara knökfull som den brukar, men icke...) och sen blir det tidigt i säng. Ska upp imorgon runt 06.00 och cykla ut till Lagnö. Dit och tillbaka blir sista långloppen innan Vättern som går av stapeln om inte mindre än 8 dagar... Fan, är jag redo om 8 dagar?! Vad har jag egentligen gett mig in på...?!

Idag för exakt 48 år sedan föddes min far, GRATTIS på födelsedagen älskade du!

Pappa är en av mina största förebilder, jag ser upp till honom och han har lärt mig massor genom livet. Han har svar på alla kluriga frågor (hur jag ska kunna allt han kan när jag blir förälder?!) och med hans hjälp klarade jag av Naturvetarprogrammet på gymnasiet med fin fina betyg. Tack vare honom har jag mitt stora skidintresse. Det var med hjälp av hans enorma tålamod som jag lärde mig att åka snowboard. Han, resten av familjen och några av mina vänner fick stå ut med mina hysteriska sammanbrott när brädan inte gjorde som jag ville... Detta intresse är en stor del av mitt liv och någonting jag verkligen älskar! Detta intresse tog mig till Sälen där jag jobbade i två säsonger, vilket resulterade i två av de bäst och roligaste åren i mitt liv hittills. Tack vare pappa tog jag mig igenom Vasaloppet. Vi har turat på fjället sedan vi var ganska små men på en och en halv säsong hjälpte han mig från Bambi på hal is till en helt okej skidåkare. Tack vare honom (och även mina fina mamma) är jag en driven och nyfiken person som gillar utmaningar. När pappa frågar om någon pappa och dotter åkt alla lopp under en och samma Vasaloppsvecka tillsammans tändes en gnista hos mig som säger: vi kör!! Och om det är någon som skulle göra det så är det han. Och om någon skulle få mig att göra det så är det han. Vi får väl se om det kanske händer någon gång i framtiden... Tack vare honom (och mamma och Petra och resten av familjen) har jag massor med oförglömliga minnen från alla resor vi gjort tillsammans i Sverige och runt om i världen.

Jag inspireras av pappas driv och arbetsamhet. Han är en riktigt fixare och problemlösare som kan ordna upp det mesta. Utan att ställa massa krav så får han mig att vilja prestera mitt allra bästa. Han har visat att hårt arbete lönar sig för det är genom det han tagit sig dit han är idag. Förutom att arbeta järnet på sitt jobb (vilket han dock kanske gör lite väl mycket ibland!) så bygger han på huset hemma och på nya sommarstugan, samtidigt som han tränat och står i. Ibland har jag varit orolig att han har lite väl mycket att göra men jag vet också att sommarstugan och löprundorna är hans fristad. Han kör alltid 100% och klagar sällan över problem. Kanske inte alltid så bra att hålla saker och ting inom sig men jag inspireras ändå av hans driv och levnadsglädje trots att varje dag inte alltid är superkul. Sedan mamma och pappa separerade för typ 12 år sen så har våran relation, min och pappas, blivit så mycket bättre. Det kommer alltid något gott ur allt ont :) Ännu tightare blev vi när jag bodde hemma hela förra året. Jag saknad honom som tusan när jag begav mig ut på min resa förra sommaren, nästa lite som att jag inte skulle klara mig utan honom. Som en liten flicka på nytt. Jag och pappa har många gemensamma intressen och jag har lovat mig själv att jag aldrig ska sluta åka skidor förens jag är bättre än honom. Det kommer aldrig hända, för han kommer inte sluta åka förens han inte kan gå längre, och då är väl jag sisådär 75 år och säkert lika skruttig jag. Haha!

Jag älskar dig pappa, du är cool!

Grattis på födelsedagen, hoppas den varit kalas!! :)