alexandras

Åh, hela dagen idag har jag haft värsta bästa fredagsfeelingen och det beror definitivt på att jag från och med klockan tolv idag och sex dagar framåt har PÅSKLOV! Så skönt och så efterlängtat! Visserligen är det första man får lära sig på universitetet att ”på universitetet har man inga lov”, och det är sant för det finns inget som heter höstlov, jullov, sportlov eller påsklov. Men för den sakens skulle betyder det inte att man inte kan ta sig lov och unna sig själv att vara helt ledig, och det är precis vad jag ska göra. Jag ska försöka koppla bort skolan helt, varva ner och njuta av skid- och snowboardåkning och allt vad det innebär tillsammans med familjen i Tänndalen. Det ska bli riktigt skönt med miljöombyte och jag hoppas jag kan ladda batterierna så jag är megataggad på tentaplugg nästa tisdag. Megataggad på tentaplugg var väl kanske att ta i, för det är man nog aldrig, men jag hoppas att det kommer kännas skönt att komma tillbaka hit efter lite vila och köra 110% igen.

Jag inledde mitt lov med att tvätta i tvättstugan, söka sommarjobb (vilket evighetsgöra det är...) och med att köra slut på kroppen på totalt training. Det är verkligen TOTAL training! Alla stora muskelgrupper och hjärtat får jobba som galningar under knappa 40 min och efteråt är man helt slut! Alla kan göra det för alla övningar går att anpassa efter förmåga och styrka, så vill har du utmana dig själv, svettas ordentligt och känna att du lever prova TT!! :) Eller Crossfit för det är liknande. Som sagt, jobbigt men så kul! Och imorgon kommer det kännas ordentligt i ben och rygg. Alla benböj, upphopp och chins tog som dom skulle kan jag säga.

Nu ska jag glufsa i mig stuvade makaroner, falukorv, rivna morötter och ketchup (hur gott är inte det lixom?!?) och sen packa väskan. Imorgon bitti går tåget till Hudik och därifrån bilen mot Tänndalen, löövly!

Helgen har varit skön, borde ha pluggat lite mer men har ägnat tid åt annat. Kom hem i fredags kväll till ett dukat bord med hemmagjorda hamburgare (min absolut favorit!!) och rabarberpaj. Kommer sakna sånt lyx när jag flyttar! Degade i soffan, la mig tidigt och gick upp och körde indoor och spinning som vanligt på lördagsförmiddagar. Det var ett nytt indoor-pass och den här gången har Frisk lyckas knåpa ihop ett nära-döden-upplevelse-pass, satans jobbigt! Men man kan inte annat än att köra järnet för musiken är sååå bra! Efter träningen cyklade jag i det fina vårvädret till Ersboda för inhandling av diverse nödvändigheter. Var en sväng på Myrorna och kollade efter stolar till mitt superfina klaffbord jag köpt från Blocket idag. Det är vitt, lantligt med svarade ben och det kommer passa perfekt i mitt lilla studentrum. Dessvärre fanns inte inga stolar så jag får väl sitta på golvet till en början. :P Kvällen spenderade jag med Anna, Carro och Josefine och massa kakor (som vanligt...) hemma hos Lina. Jättetrevligt och jättemysigt!

Förutom att jag blivit ett bord rikare idag har jag också gått och blivit ägare till en supermodern, inte alls skittung, tjock-TV! Hur retro är inte det?! Haha, det var en bortskänkes-TV som jag tänkte att jag lika gärna kunde ta tills jag skaffar en annan. Bra för en student men rätt tom plånka. Fina Emelie hjälpt mig att hämta både bord och TV, tack för hjälpen! Efter TV-shopping och omstuvning i Josse och Tobbes knökfulla förråd tog jag och Josse och promenad och nu sitter jag i soffan och försöker hålla ögonen öppna. Orkar inte försöka så länge till så jag tror jag tacka för mig nu. Gokväll!

PS. Bara 2 dagar till påskLOV och skidor i Tänndalen!!

Igår kväll var jag i himmelriket hemma hos Emelie och Kalle. Med mig var också andra Emelie, Antonia och ett berg med kakor! Jag bara älskar småkakor och vi ägnade 4 timmar åt att proppa i oss 13 olika sorter! MUMS. En mycket trevlig kväll med fina vänner och värsta sockerchocken. Nästa gång blir det tapas eller hemmagjord pizzabuffé, eller vad sa vi? ;)

 

 

 

I förmiddags tog jag min sockerproppade kropp och drog till IKSU för spinning 160 minuter. De första 2 timmarna var distans <85% av max. Alltså ett lite ”lugnare” pass med mindre hets och utan intervaller och extrema pulstoppar. Det var skönt att låta benen går och när man hittar en lagom pulsnivå skulle man kunna trampa hur länge som helst. Jättebra träning inför Vättern. Efter 2 timmar blev det ett vanligt 40 minuerspass med intervaller och rejäl pulshöjning. Det kändes helt okej genom hela passet förutom att jag blev väldigt trött i bålen och knäna de sista 30 minuterna. Man tror ju att det är benen som ska lägga av först och att jag efter all skidåkning borde vara tillräckligt stark i bålen, men icke. Jag blev trött i överkroppen och det var jobbigt att hålla den stabil mot slutet. Känner mig sliten i knäna nu efteråt så det gäller att jag tränar upp dom så dom orkar alla kommande mil på sadeln. Mot slutet domnade också händerna lite, men det vet jag är en vanesak. Jag är inte van med trycket mot händerna, men som sagt, ju mer och längre man cyklar desto mer van blir man. Och det blev ju extra tryck på händerna och handlederna eftersom jag var tvungen att hålla emot på slutet för att orka hålla upp bålen. :P

Sen jag kom hem har jag parkerat i soffan framför Vinterstudion, mitt favvoprogram! Kul att se Bergman åka och skjuta så bra i herrarnas masstart i skidskytte och kul med silver till Öhling Norberg i skicrossen. Nu ska jag titta klart på fem-milen – heja Sverige! Och sen måste jag banne mig plugga! Trevlig heeelg!

Bortsett från två timmars realiaföreläsning om 1900-talet och Decolonisation har jag haft en pluggfri dag idag, riktigt skönt! Inte för att jag egentligen har tid med det men jag kände att det var välbehövligt. Ibland måste man få koppla bort skolan och göra annat man annars inte hinner med, och dessutom vet jag att jag kommer behöva sitta med plugget större delen av helgen så en lill-lördag idag kändes inte mer en rätt!

Så, vad har jag pysslat med då? En del av mig skulle vilja kunna säga: Ingenting, jag har inte gjort nånting idag, bara slappat! Men så är inte fallet, och jag lider inte av det även fast en sån dag skulle sitta riktigt fint! Jag har istället varit effektiv och hunnit med massor med grejer.

Började dagen med morgonspinning och bålstyrka i gymmet. Och fy satan i gatan vilken träningsverk jag har i ben och axlar!! I morse kändes det helt okej, det vara bara lite trögt att få igång benen på spinningen och det kändes i magen och axlarna när jag körde på gymmet. Nu däremot gör det riktigt ont! Har jag suttit ner en stund kan jag knapp röra mig, och bara jag tar på låren smärtar det! Jag har nog inte haft sån här träningsverk i benen sen jag gick styrketräningsutbildningen i Luleå för tre år sen och vi körde ben en hel förmiddag :P Efter det var jag invalid i två dagar, typ. Spännande att se hur det känns imorgon...

Efter träningen åkte jag hem och åt second breakfast (dagens bästa måltid!) för att sen traska tillbaka till skolan. Efter föreläsningen åt jag lunch med Nikki, Josse, Emelie å Emelie. Kul att ses, även fast det bara var en snabbis. Sen gick jag till Blodcentralen för att lämna lite blod. När jag kom dit inser jag att jag inte alls kan lämna något blod. Jag äter ju antibiotika (för min hud) och då får man såklart inte lämna. Aaah så drygt! Puckat av mig att inte tänka så långt, jag hade ju kunna lämna för en vecka sen, innan jag började med behandling. Nu måste jag vänta i 4 månader! :(

Det blev alltså ingen god gärning uträttad idag... Typiskt! Istället gick jag för att byta busskort som man måste göra nu för att de bytt nått system. Kom dit, fick nr 597 och det det var drygt 30 pers före mig i kön och en kassa öppen... Efter 10 minuter hade 2 nummer avklarats, yeees! Men som tur var öppnade dom sedan två kassor till så jag behövde ”bara” köa i en timme. Det var ett himla modernt kölappsystem de hade också, två killar i 15-års åldern som stod och delade ut lappar och ropade ut alla nummer. Kul jobb, kanske ska satsa på det till sommaren?!

Efter köandet tog jag en promenad ner till stan längst älven, i solen som faktiskt värmer nu! Hur skönt som helst! Och vad ljust det har blivit ute! Sist jag var på morgonspinning, för typ tre/fyra veckor sen blev det inte ljust ut förens under passet medan det nu är ljust innan klockan sex på morgon och när jag klev av bussen i eftermiddags vid halv sex var det fortfarande ljust! Även fast det är rätt kallt ute och vi fortfarande har massa snö känner man att våren är här, så himla härligt! Vart tog den mörka tiden vägen? Har knappt märkt av den! Tur det!

Nere på stan uträttade jag massa ärenden; införskaffade mig lite nödvändigheter på min favvobutik Clas Ohlson, bla ny cykelslang till min (Josses) punkterade cykel, shoppade jeans på Monki-rean, spenderade pengar på Apoteket, bytte batteri i min klocka och handlade lite mat. Sen jag kom hem har jag gjort energibars, mixat ihop raw äppel- och morotsmos och bakat kakor till fredagens kakkalas hos Emelie. Tänkte jag skulle hunnit med att laga punkan också men det får bli imorgon. Nu ska jag svida om till morgonrock och sätta mig i soffan och titta på Grey´s, gokväll gott folk!

Vid älven

 

Brillor på = Vår!

 

 

 

Mooos!

 

Energibars

 

Men just det, jag höll på att glömma! Jag har ju signat ett bostadsavtal idag också, så i mitten av april/början av maj flyttar jag 200 meter bort till ett korridorsrum, och studentlivet är då fulländat! Ska man skratta eller gråta?! Haha, nej men skämt åsido, jag är väl inte jättepepp på att flytta till korridor. Jag känner att jag är klar med det livet egentligen men just nu är det de boende jag kan få och det känns ändå helt okej. De allmänna utrymmena var fräscha och de jag träffat som bor där verkar trevliga. Jag hoppas dock att jag kan hitta en egen lägenhet snart, så bostadsletandet är inte över än. Jag måste också tillägga att jag är jättetacksam att Josse och Tobbe låtit mig bo hos dom såhär länge. Det skulle bara vara tillfälligt men det blev 7 månader... TACK mina fina vänner för det!! <3

Igår kväll spenderade jag lite väl mycket tid på att finslipa på litteraturessän och tänkte att jag får nog skippa träningen idag så jag hinner göra översättningsuppgiften som vi hade tills idag också. Men då kom jag på den briljanta idén att göra en Emma och åka till gymmet och plugga medan jag trampar på sittcyklarna (som jag kallar dom). Värsta effektivt! :D Och mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara! Det kändes verkligen i rumpan efter tre dagar på spinningcykeln och jag fick upp flåset. Jag har alltid undrat vad är det där för maskiner, vem använder dom?! Man sitter lixom tillbakalutat som i en fåtölj och trampar, ja nästan precis som i en Sit Bike (då passar ju namnet Sittcykel bra ;) ), och det ser inte alls ut att vara jobbigt. Men som sagt, det kändes mer än vad jag trodde och jag insåg att dom är gjorda för att kunna kombinera träning med läsning/plugg för som har till och med en hållare för böcker! Så istället för att sitta still hemma och göra översättningsuppgifter slog jag två flugor i en smäll och gjorde av med energi samtidigt som jag lärde mig något nytt. Dessutom tog inte uppgiften mer än en halvtimme så jag hann med att köra 30 minuter på crosstrainern också. Skönt att gå från att tänka att jag inte skulle hinna träna till att få svettas ordentligt i en timme.

Sittcykeln

Idag har jag också svettats riktigt ordentligt! Jag har provar Total Training för första gången. Det är IKSU motsvarighet till crossfit, en högintensiv intervallträning där man tränar igenom hela kroppen (styrka, kondition, rörlighet, balans etc.) Det är döjobbigt och dökul!!! Passet är bara 40 minuter men det räcker, för man tar verkligen ut sig till max. Jag fattar inte att jag väntat så länge med att testa det här när mina absolut favvopass var crossfiten på StiL i Luleå. Åh, jag är så glad att jag äntligen testat och jag har redan bokat ett pass för nästa vecka. Dock kommer jag ha svårt att röra mig imorgon för jag är helt slut i armar och ben! Blir intressant att se hur det kommer gå på morgonspinningen jag ska på om 9 timmar...

För att plåga benen lite extra var jag och Josse tvungna att köra lite benpress efter passet för att se hur mycket vi kunde ta. Haha, jag orkade samma vikt som vanligt så jag tänkte att antingen har jag inte tagit ut mig under passet eller så är det dags att höja vikten. Tror det är dags att öka på vikterna, för tagit ut mig hade jag sannerligen gjort! Nu är det dags för mig och min stumma kropp att sova. Och jag kommer sova gott i natt, dels pga av tröttheten men också pga av att jag nu lämnat in både litteraturessän och examinationsuppgifterna i textanalysen och dessutom fick jag veta tidigare idag att jag klarat fonetiktentan! Såå skönt!! :)

Aaaah jag älskar spinning!!! Första träningspasset sen Vasan och första spinningen på 3 veckor och jag hade förberett mig på att det skulle vara riktigt skettungt och det är klart det var jobbigt, det ska det ju vara, men det var också SÅ härligt! Både huvudet och kroppen kändes pigg och jag kunde utmana och höja motståndet under hela passet och trampa på som aldrig förr! :D Älskar att pressa kroppen! Och att ha ett Vasalopp i ryggsäcken gjorde att jag kände mig mer mentalt stark än vanligt. Ingenting, förutom möjligtvis Vätternrundan, kommer kunna vara så jobbigt och göra så ont som Vasan så när det sved i benen tänkte jag på det! :)

Idag är det första dagen sen i söndags som jag känner mig pigg och utvilad. Inte förens idag känner jag mig helt återställd. Jag var som en ny människa i morse när jag vaknade efter 8,5 timmars bra sömn. Igår var jag fruktansvärt trött och sliten, spenderade tre timmar i soffan efter plugget och orkade ingenting. Gnällde över engelskan och var riktigt frustrerad över att vi har essäinlämning och seminarium i litteraturen på måndag och dubbla examinationsuppgifter i textanalysen på tisdag. Men som jag sa till Josse så vet jag att det som behövs är en god natts sömn för att återfå peppen, så jag la mig hyfsat tidigt och sov tills jag vaknade och det fungerade fint! Idag har jag haft värsta pluggflowet också och fått undan mer än jag trodde, känner mig lugnare nu och hoppas flowet håller i sig hela helgen.

Det känns lite vedmodigt att skidsäsongen är över. Jag lämnade till och med skidorna hemma i Sthlm så förutom en lite turåkning över påsk är det tack och adjö älskade skidor, vi ses igen i november! Slutet på skidsäsongen betyder dock början på cykelsäsongen och fullt fokus på Vätternrundan, och det känns galet bra efter eftermiddagens cykelpass! Så skönt att vara tillbaka på sadeln och kul att hänga på IKSU igen!

När jag promenerade hem från passet idag kunde jag inte sluta le, jag nästan skuttade fram och spelade Deportees – Will You Walk (If I Listen) på högsta volym. Förmodligen sjöng jag högt också med min otroligt vackra stämma. Haha, vilken mupp man är! Men det känns så skönt att känna sig vid liv igen efter en trött och seg vecka!

Ååh jag är alldeles för uppe i varv för att bara sitta hemma hela kvällen! Tråååk! Men jag är också för lat för att göra mig i ordning och sätta på mig nått vettigt och ta mig ut igen, så det får bli soffan ändå. Upp och cykla lite mer imorgon förmiddag igen, innan det blir det nog mage och rygg på gymmet också.

Ha en bra kväll gott folk och trevlig helg!

Då var det gjort... Vasaloppet 2013 är genomfört och första delen av Klassikern 2013 är avklarat, det känns otroligt skönt!! Söndagens 90 kilometer på skidor var det absolut mest fysiskt jobbiga jag gjort i hela mitt liv. Det var slitigt, tungt, jobbigt och det gjorde ont! Men nu i efterhand var det också en riktigt häftig och rolig upplevelse.

Vi klev upp strax efter 04.00 på morgonen i söndags och till skillnad mot lördagen kände jag mig pigg, utvilad och laddad. Vi åt en megastor frukost och hällde i oss massor med vätska innan vi begav oss ner till starten. Det rullade på bra hela vägen dit och vi fick en parkeringsplats nära starten. Vi hämtade ut skidorna från vallningen och placerade ut dom i respektive startled. Timmarna innan start rusade i väg och vi hann inte mer än att äta, lämna av vår packning och köa till toaletterna innan det var dags för start.

Jag startade i led 9 av 10 och hade förväntat mig att det skulle ta tid innan vi kunde börja åka när startskottet väl gick, men vi behövde inte vänta alls länge, max en minut, innan vi kunde börja glida iväg. Och vilken mäktig känsla det var!! Sol från en klarblå himmel, skrapande ljud från nästan 16 000 par skidor och stavar, ett hav av människor och mitt i allt detta åkte lilla jag, på väg ut ur stadion upp mot första långa backen och vidare mot Mora!

Jag var lite nervös över hur den första backen skulle gå men det gick utan större problem, dock väääldigt långsamt. Från starten som är väldigt bred med över 30 spår i rad till hälften så många spår upp i en rätt brant backe på över 3 kilometer, då kan ni ju förstå att det blir rätt trångt och går rätt så sakta. Vid flera tillfällen stod det helt still och man hann bekanta sig med många andra åkare. Jag hade hur bra fäste som helst under skidorna och kunde stå avslappnat i backen medan vi väntade, en väldigt lättnad, och jag sparade mycket ork och energi tack vare det. Det var många som fick hänga på stavarna för att deras skidor bara gled bakåt hela tiden.

När vi hade ”åkt” (stått/gått/glidit) i 2 km och passerade skylten för 88 km kvar ropar en kille ut: ”Okej allihopa, nu har vi hållit på i 48 minuter”! Haha, 48 minuter på 2 km, DET är en galet långsamt och då kan man ju förstå att det inte gick fortare än 6,25 km/h i snitt innan jag tog mig till första kontrollen i Smågan.

Första backen var som sagt lång men inte så jobbig som jag föreställt mig. Väl uppe på myrarna flöt det på ganska bra och trots den långa väntan i början tycker jag första milen gick rätt snabbt. När jag tittar på mina mellantider nu i efterhand ser jag att jag åkte som snabbast mellan Smågan och Mångsbodarna (mellan första och andra kontrollen). Jag minns inte den sträckan mer än att jag var jävligt kissnödig och trött när jag kom till Mångsbodarna. Efter ett toabesök och påfyllning av energi kände jag mig lite piggare men ändå rätt sliten och jag funderade på hur jag skulle orka hela vägen in i mål?! Men efter att ha klarat av den berömda backen innan Risberg där alla ramlar återfick jag massor med energi vilket jag är glad för, för backarna upp från Risberg till Evertsberg var riktigt tunga. Det blev många långa, tuffa kilometrar med diagonalåkning och saxning i dåliga spår och 20 cm djup sockersnö i de allra brantaste partierna. Jag började känna av en molande och strålande smärta från sätet ner i baksida lår och blev orolig att ryggen inte skulle orka, men det blev aldrig värre än så och ryggen höll hela loppet.

På vägen mot Evertsberg frågade jag en äldre man, en Veteranåkare om det värsta var över och han svarade med ett skratt att det värsta inte hade börjat än. Usch jag trodde verkligen det värsta var över (eller hoppades på det) och så hade det inte ens börjat.... Då kändes det tungt vill jag lova! Som jag sagt tidigare är diagonalåkning och saxning inte mina starka sida när det gäller skidåkning och jag var trött och hade ont överallt när jag väl kom till Evertsberg. Jag var också så frustrerad över att spåren blivit så dåliga, bitvis obefintliga, innan vi ens hade åkt halvvägs. Men jag tänkte att det är väl såhär det är att åka Vasan, och det är lika för alla, så der är bara att gilla läget. Den enda trösten i de allra tyngsta backarna var vinden i ryggen och att det gick precis lika sakta för de andra åkarna.

Väl uppe i Evertsberg hade vi avklarat mer än hälften av loppet och en funktioner meddelade glatt att nu väntade 14 km utför, med bara en brantare uppförsbacke innan Oxberg. Underbart!!! Men den underbara känslan varade tyvärr inte så länge... Det var inga 14 km utför utan snarare 6-7 km och i de flesta backar fick man ploga för åkare innan hade gjorde det. Jag förstår inte varför?! Varför plogar folk i backar som går rakt ner?! Varför utnyttjar man inte spåren och bara åker med så att man får med sig fart framåt? Nee i stället plogar man sönder spåren och gör allt mycket svårare. Riktigt irriterande!! Resterande 7 km till Oxberg var en enda lång brant uppförsbacke. Det gick sakta, blev kö, och det var både mentalt och fysiskt jobbigt eftersom man var inställd på mer nedför än uppför.

Väl framme i Oxberg var det bara 30 km kvar, 2/3 var avklarade och sträckan som väntade hade jag ju redan åkt en gång tidigare på förra årets Tjejvasa. Jag tittade på klockan och såg att den redan hunnit bli mer än 14.30. Jag blev frustrerade över att klockan gick så fort och skidorna så långsamt så jag bestämde mig för att ge allt och lite till den sista sträckan och jaga ikapp tid.

Förra året åkte jag samma sträcka på 2.18.56 men då utan 60 tunga kilometrar i kroppen. Jag räknade ut att om jag skulle åka sista 30 på 2,5 h skulle jag ta mig i mål på under 9 h. Jag förstod ju på en gång att det inte var realistiskt med tanke på förutsättningarna (trött, sliten och smärtande kropp, mycket folk och dåliga spår) men jag lyckades ändå plocka placeringar och öka hastigheten något mot slutet tack vare att startfältet blev lite glesare och jag kunde staka på i mitt eget tempo. Då fick jag bekräftat att stakningen är min starka sida! När jag kan stå och nöta stakning kan jag slappna av på ett annat sätt och jag kände inte alls samma smärta och trötthet i kroppen som under diagonalåkningen. Kilometerskyltarna tickade på lite snabbare mot slutet och jag tror inte att någon annan än de som åkt Vasaloppet kan förstå lyckan när man kommer till Eldris och ser skylten med 9 km till mål. Ensiffrigt!! Bara 9 skyltar kvar och sen är man i mål! Otroligt skönt!!

Den sista milen är lättåkt men med 6 km kvar tog det tvärstopp efter en lite springbacke, både kroppen och huvudet skrek NEJ INGE MER NU, KLIV AV!! Det var som att skidorna sög fast i snön men med lite peppning av en annan åkare orkade jag hålla tempot uppe. Givetvis skulle jag aldrig klivit av så nära målet men det var verkligen som en tjock vägg som blockerade vägen och varje stavtag kändes som en evighet. Med bara 1 km kvar hör jag hur någon skriver: ”Kom igen nu Aleeeex”!! Jag tittar åt sidan och ser Jonna, en kompis från Luleå stå där. Hon springer med mig en bit och hejar på och det var verkligen guld värt!! Tack Jonna!! Jag kunde kötta på in på målrakan och staka om flera åkare innan jag helt utmattade gled över mållinjen på tiden 9.18.06.

48 min in i detta klipp kan ni se när det sker: http://www.svtplay.se/video/1070894/3-3-folkets-malgangar-16-30 Och tittar ni noga kan ni se hur jag ler, hur fan det gick till?! Det var leendet innan utmattningstårarna kom.

 

9.18.06 kändes som alldeles för lång tid... Jag hade från början satt upp en måltid på max 8 timmar (lite väl kaxigt kanske) men när  jag såg att min beräknade åktid låg på 8.43 la jag ner den tanken och satsade då på att åka under 9 timmar. Jag visste att det skulle vara mycket folk och mycket köande men jag trodde mest att det var inledningsvis men det var många gånger under loppet man ficka anpassa sig efter de andras tempo för att det inte gick att åka om, och det var mycket mer svåråkt än jag trott. Jag hade lovat mig själv att jag skulle vara nöjd och stolt när jag tog mig över mållinjen men den känslan infann sig inte riktigt. När alla andra åker Vasaloppet eller gör något liknande ser jag upp till dom och tycker dom är skitcoola men jag tycker inte själv att jag är skitcool :P Jag ser inte upp till mig själv så som jag kanske borde... Det är inte det att jag inte tror på mig själv, för det gör jag, och jag har rätt bra koll på vad jag klarar av och inte men just att känna mig stolt över mig själv har jag svårare för. Men givetvis är jag glad och nöjd att jag tog mig igenom loppet och jag gav verkligen allt! Jag gjorde mitt absolut bästa och det fanns inget kvar att ge när jag passerade mållinjen. Med tiden kommer jag nog att kunna känna mig stolt men just nu känns det mest skönt att det är gjort. Att det jag tränat för så länge är avklarat! Gällande sluttiden har jag ju faktiskt inget att jämföra med, jag visste ju egentligen inte alls hur lång tid det skulle ta, och tiden är väldigt bereonde av väder och vind. Men tills nästa gång har jag något att jämföra med, och en tid att slå! Och en nästa gång blir det garanterat!

Jag pratade med en tjej som åkt många gånger tidigare och hon sa att hon aldrig haft såhär svåra förhållanden med dåliga spår och tung åkning och att om man ville göra Vasan rättvist skulle man åka igen. Så det är klart jag ska åka igen! Jag vill också åka Tjejvasan igen för att förbättra min tid från förra året och för att jag under söndagens lopp undrade hur jag kunde tycka det var så jobbigt förra året när det är banans mest lättåkta parti? Nu när man har 90 km att jämföra med känns ju 30 km som ingenting! :P

Jag ser fram emot nästa vintersäsong men innan vi kommer dit ska jag, tillsammans med mina klassikerkompisar, ta mig igenom Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidinöloppet. Nu får skidorna sommarvila och jag ska ladda om inför en vår på cykelsadeln, vilket jag verkligen ser fram emot! :)

Jag vill tacka alla er som hejat, peppat, uppmuntrat, smsat, ringt, mailat, likeat bilder och allt ni gjort inför och efter detta lopp. Jag blir rörd när jag tänker på hur ni engagerat er i min träning och under loppet och tack vare er fixade jag det!! En eloge också till min älskade far som haft tålamod och lärt mig åka skidor, innan förra vintersäsongen kunde jag inte ens åka och nu har jag tagit mig igenom Vasaloppet! Okej, när jag tänker på det så, så kan jag faktiskt känna mig stolt! Från bambi på hals is till Vasaloppet på 1,5 år! :) Sen måste jag också tacka Toko Vallateam som gjorde ett jättebra jobb med mina skidor, jag hade fäste hela vägen in i mål. Och till alla frivilliga funktionäre som gjorde hela Vasaloppsarrangemanget till ett minne för livet – tack!! Vi ses nästa år igen! :D