Snart kan jag hålla i klassikermedaljen! :)
Vill börja med att varna känsliga läsare för detaljerade beskrivningar kring smärta i underlivet och behov på bajamajor....
Förra torsdagen skjutsade min käre far mig till Västerås och på fredag morgon knölade jag och Mattis in våra cyklar och alla packning (mest min packning) i hans bil och rullade söderut mot Motala med 17 timmar till start i Vätternrundan 2013. Direkt när vi satt oss i bilen, sådär en timme efter frukost var jag hungrig och nojade resten av dagen att vi inte skulle få in oss tillräckligt med energi... Är nån förvånad?
På plats i Motala installerade vi oss hemma hos min moster där vi skulle bo, sen promenerade vi ner på stan och började pricka av min lista jag skrivet (Alex = listälskare och planeringsfreak): skriva ut startbevis på bibblan till Mattis som glömt sitt hemma, hämta ut nummerlappar, fixa knee warmer och batterier till cykellysen, fixa det sista med cykeln, äta, äta, äta och sova. Jag kände mig nervös redan innan vi åkte ner till Motala men när vi väl hämtat ut nummerlapparna så blev allt så jäkla verkligt... Vadå, ska vi cykla 300 km?! Fattar vi ens hur långt det är? Vad håller vi på med? Kommer vi palla? Nu när jag sitter här och skriver så kan jag känna illamående jag kände då, trots att det är över, trots att jag tog mig igenom loppet och trots att jag lätt kommer utsätta mig för det igen!
Jag gick och la mig runt 18-tiden för att hinna sova, ställde klockan på 23.45, vilket kändes helt fel! När folk går och lägger sig, eller går ut på krogen, ska jag gå upp för att cykla 30 mil.... Jag lyckades sova större delen av dessa timmar och kände mig okej utvilad när jag vaknade. Det var ändå segt att ta sig upp för det var mörkt och kallt och riktigt blåsigt, kändes som en vintermorgon i december. En sån morgon man verkligen inte vill ut och cykla! Jag bytte om och åt en megafrukost, eller rättare sagt nattmål. Martin, Östh och Elma som kört ner från Ö-vik under dagen (lite nervöst om de skulle hinna, Martin hade bokat ett möte 14.00... Haha Martin, känns lite typiskt dig!) kom förbi så åkte vi ner tillsammans till starten där Carlsson väntade som sovit med sina föräldrar i Vadstena. Vi hann med en obligatorisk gruppbild, två toabesök och sen var klockan 01.46 och det var dags för start. Det var dags att tända cykellamporna och börja trampa i mörkret mot Jönköping och vidare runt sjön. Det var dags att cykla 300 km. 300 km... Långt...!!
Vi blev ledda av en motorcykel ut genom stan och när den lämnade oss och vi kom ut på vägen mot Vadstena och söder ut så kände man att det var på riktigt. Då kände vi också vilken satans motvind det var! Det blåste hårda vindar från sydväst och det var tungt att veta att det troligtvis skulle göra det i 10 mil ner till Jönköping, halleluja! Östh stack iväg ganska snabbt med en grupp cyklister och jag och Carlsson trampade på för oss själva en bit tills vi hittade en grupp som höll ett bra tempo. Vi snyltade oss in i deras rundel och cyklade med dom ganska länge. Och shit vad roligt det var!! Heeelt annorlunda mot att cykla själv. Jag har tränat själv hela våren och slitit själv i med- och motvind och nu insåg jag hur mycket lättare det är att cykla med andra, man får så mycket gratis och man kan hålla en så mycket högre medelhastighet. Man ligger fram och drar i några minuter och sen får man ligga bak och ”åka med” ganska många mer minuter. Man hjälper verkligen varandra runt och det var riktigt kul! Jag känner mig så inspirerad och taggad på att få ihop en grupp att träna med och förhoppningsvis kunna genomföra nästa års lopp med, så min kära cyklande Umevänner, ni vet vad som väntar! Jag har stora planer! :D I den gruppen som vi cyklade med till och från med under loppet var det två killar på tandem, han som satt bak var blind och det visade sig sen att han varit med i serien ”Mot Alla Odds”. Riktigt imponerade av honom att ställa upp tycker jag och dom tog sig runt på ungefär samma tid som mig.
Att genomföra ett lopp i grupp innebär att det blir en lagprestation och inte en individuell prestation, vilket jag kan tycka är kul. Du måste själv trampa, slita och kämpa men man hjälps åt, och om någon blir trött, eller om någons cykel går sönder så stannar alla. Man lämnar ingen bakom sig. Kul, bra, vettigt, peppande, inspirerande! Jag är lite förälskad i och fascinerad av att cykla i grupp!
Jag och Carlsson cyklade tillsammans drygt 135 km förbi Ödeshög, Gränna, Jönköping och Fagerhult. Vi stannade på alla depåer och fyllde på med vätska (vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saft, honungsvatten, kaffe...) och energi (saltgurka, vetebullar, banan...) och tömde blåsan. I Jönköping serverades det köttbullar med mos och det smakade riktigt bra trots att klockan bara var 06 på morgonen. Efter Jönköping blev det ÄNTLIGEN vindstilla och delvis medvind, vilket var mer än välkommet för det var ganska mentalt jobbigt att man ”bara” hade cyklat 100 km när man kom till Jönköping. Man tänker liksom att man borde ha cyklat halva sträckan då för att man tagit sig till den södra spetsen på Vättern, men icke. Men vi höll humöret uppe och high fiveade på att vi fixar en tredjedel! Efter några riktigt långa och sega uppförsbackar mellan Jönköping och Fagerhult började det blåsa från alla håll och kanter igen och det kändes som att man hade vinden mot sig även upp längst Vätterns västra sida. Strax efter Fagerhult bestämde jag och Carlsson oss för att inte längre cykla tillsammans då vi ville hålla lite olika tempon, jag hakade på några andra cyklister och lämnade honom bakom mig. Kändes lite läskigt och utelämnande, en känsla av att ”nu är det jag mot världen” infann sig... Jag hakade på lite olika cyklister upp till Hjo men därifrån och nästan ända upp till Hammarsundet, ca 8 mil cyklade jag själv. Jag hittade inga passand grupper att cykla med och det kändes som att startfältet helt plötsligt var väldigt glest. Jag provade olika taktiker med att sänka tempot så att en grupp med lagom hastighet kunde komma ikapp mig men ingen kom. Jag provade att trycka på lite extra och ”jaga” andra grupper men hade inte tillräckligt med kraft att göra det. De milen var riktigt slitsamma och det var då jag insåg på riktigt hur tacksamt det är att cykla i grupp. Den sträckan tog längst tid under hela loppet och jag stannade ganska länge i både Karlsborg och Boviken för att återhämta mig.
I Boviken gjorde jag även en stor tabbe som säkert kostade mig 10-15 min. Av någon oförståelig anledning tar jag med mig mina vattenflaskor in på bajamajan efter att jag fyllt på dom (jag vet, sjukt äckligt och jag skyller på att jag var trött och inte kunde tänka klart!), när jag var klar gick jag ut och en man gick in, och jag gömde min flaskor... Helvete! Bara att vänta tills han var klar... Och givetvis skulle gubben göra nummer två. Med full cykelmundering tar detta 10 gånger så lång tid som i vanliga fall. Han hade garanterat byxor med hängslen och måste därför ta av sig alla kläder för att få av sig byxorna, sen uträtta sina behov och sen klä på sig allt igen. Det kändes som en evighet och jag blev riktigt frustrerad! Jag hade äntligen hittat en tjej att cykla med som höll ett bra tempo men hon hann ju iväg lååångt innan mig. Jag spritade min flaskor väl innan jag cyklade vidare kan jag lova!
Ju längre man cyklade desto mindre ville man stanna men desto mer behövde man stanna, i alla fall jag. För ju längre man cyklat desto tröttare blev man (såklart), både fysiskt och mentalt och desto längre kändes sträckorna mellan depåerna. Ju längre man cyklat desto stelare blev man i kroppen. Det var rätt roligt att se när alla klev av sina cyklar och ledde dom med krökta ryggar och med en gångstil som om man hade en stör i arslet. Haha! Det var fasen skönare att sitta på cykeln och trampa än att kliva av vid det laget. Smärtan i kroppen varierande längst hela sträckan. Redan från start hade jag en konstig molande och domnande värk i vänstra sätesmuskeln och ner i låret, fruktansvärt frustrerande! En känsla jag aldrig haft innan. Den släppt dock ju länge vi cyklade och skumpandet på kullerstenarna genom Gränna gjorde susen! Efter drygt 120 km kom smärtan och stelheten i nacke, axlar och mellan skulderbladen. Detta hade jag väntat mig för jag har nästan alltid känt så under alla långa träningspass. Men den smärtan och stelheten släppt också efter ett tag. Jag var öm som satan i sittbenen men trodde att smärtan i rumpan skulle vara mycket, mycket värre. Jag tror dels att mirakelsalvan som Elma och Martin köpt gjorde susen och dels att man troligtvis domnade bort och därför inte kände nått mot slutet. Jag kan säga att den brännande känslan framtill i mitt underliv var värre, det kändes som att huden var svedd och det sved nått fruktansvärt när jag kissade... Så tjejer, tänk på hur ni ställer in sadel när ni ska cykla långt, jag bör nog justera min en aning... Det som dock var värst var smärtan i mina knän, mot slutet gjorde varje tramp ont och fick kämpa för att koppla bort värken, och i bilen på vägen hem var värken nästan outhärdlig. Trots detta och kände jag mig helt okej i söndags. Jag var trött i benen och öm i knäna men annars kände jag mig som vanligt, och igår (måndags) kände jag inte alls av att jag cyklat 30 mil. Härligt att kroppen återhämtar sig så snabbt!
När jag väl tagit mig upp till Hammarsundet, den nordligaste delen av rundan och det var dags att vända tillbaka på östra sidan av sjön mot Motala så var det som att det stod en vägg av vind i vägen. Känslan av att ha haft motvind hela vägen upp på västra sidan kändes som ett skämt i jämförelse med det där! Jag fick draghjälp av två andra cyklister upp för den långa sega backen, över bron och in i depån vid sundet. Jag kände mig så slut vid det tillfället så det var bara att fästa blicken på cyklisten framför, mata på och börja räkna tramptag. Av någon anledning hjälper det mig när det är jobbigt, jag brukar göra det även på spinningen. Jag fokuserar på siffrorna och inte på hur jobbigt det är. Jag räknar till hundra och sen börjar jag om på noll. Från början av backen och in i depån hann jag räkna till drygt 600...
När man kommit till Hammersundet har man 40 km kvar till mål. 40 av 300, det är ingenting. 40 km är kortare än vad majoriteten av mina träningspass varit. Men 40 km känns också jävligt långt när man redan cyklat 260 km och är rätt så slutkörd. Det som ökade på min ork mot slutet var Hissingens CK och några andra cyklister som hakat på dom. Dom cyklade ikapp mig i en seg uppförsbacke där det kändes som att jag typ stod still men när jag kände att jag orkade hänga på i deras tempo fick jag massa ny energi. Jag låg och cyklade med dom en stund och fick aktivt vila i nedförsbackarna och draghjälp uppför, riktigt uppfriskande var det! Mellan sista depån i Medevi och Motala är det bara 20 km och då gick man på ren och skär vilja och de kilometerna gick förhållandevis snabbt. Med ca 15 km kvar passerade jag en fotograf som hejade på och sa att jag såg stark ut, då höll jag på att bryta ihop och börja böla. Typisk mig i sådana utmattad situationer. Tårarna bara kommer. Men jag lyckades hålla dom inne och kötta på allt jag bara kunde mot mål i Motala. Det var en häftig känsla att komma in i Motala, upp på målsträckan där det stod flera hundra och hejade på och med en hög hastighet swisha in över mållinjen efter 13h, 55min och 300 km. 2 av 4 moment i En Svensk Klassiker var där med avklarade!
Aaaah jag var så glad och trött och stolt och det kändes så bra att ha cyklat under 14 timmar, även fast det var knappt. Jag ville verkligen cykla under 15 timmar och det kändes bra att ha lite marginal till den tiden! :) I mål var moster Ann, hennes kille Anders och kusin Sofie och gratulerade mig och efter en stund kom även Martin, Elma och Östh, som cyklade på under 11h, så galet BRA!!! Det var så kul att alla var där och delade glädjen med mig! En timme efter mig trampade Carlsson över mållinjen, riktigt imponerad över att han orkade sig runt under 15h med en förkylning i kroppen, men så är han ju Carlsson också! ;)
Jag har nästan redan glömt hur jobbiga vissa sträckor faktiskt var (tur är väl det) och det jag framför allt tar med mig från detta lopp är en otroligt bra och inspirerande känsla! Det är en jättevacker sträcka att cykla, det var ett välorganiserat och bra arrangemang, det var peppande och motiverande med alla som hejade på längst vägen och det var kul att se alla gamla veteraner som cyklat i massor med år. En gammal man med starttid 20.15 var i Jönköping när vi kom dit, det hade alltså tagit honom 10h att cykla 10 mil... Man han såg glad och pigg ut, hur ball som helst! Det häftigaste under hela loppet, förutom att komma i mål, var ändå när man blev omcyklad av SUB-grupperna som bara dundrade förbi! På långt håll lät det som att det var bilar som kom, men ju närmare dessa grupper på ca 20-30 cyklister kom desto mer lät dom som en bisvärm. Det gick i ett rasande tempo och det var häftigt att se dom med starttid runt 06 på morgonen cykla om en. När jag och Carlsson var i Jönköping startade dom och så blir man omcyklad av dom någonstans efter Karlsborg. Ballt! Tänk om man någon gång kunde ha kapacitet att cykla med en sån grupp...
Jag har insett att ett sånt här lopp nästan är mer mentalt än fysiskt jobbigt. Och ju mer fysiskt jobbigt det blir desto mer måste man fightas mentalt. Jag hann fundera mycket under de många timmar jag var ute och trampade och jag har kommit fram till hur jag ska lägga upp träningen inför nästa år för att kunna bli bättre, för nästa år kommer jag absolut cykla. Det blir definitivt Halvvättern tillsammans med Gustav och förhoppnings även hela rundan också. Ett tips till er som funderat på att cykla ett sånt här långt lopp: BOMBA ben på gymmet tills du tror att du inte kan mer och kör ännu lite till! Varva långa distanspass på cykeln med korta backintervaller. Tror det gör susen! :)
För er som funderat på att köra Vättern, gör slag i saken och anmäl er till nästa år, för det var en oförglömlig utmaning och upplevelse! Till er som aldrig ens tänkt tanken att köra, ni kanske ska prova att fundera på det, man kan alltid välja en kortare sträcka och känslan av att klara av något som man aldrig tidigare gjort, där man får kämpa och känna att man verkligen lever, det är den bästa känslan som finns!!
Här sitter jag och bloggar utan internet... Routern är trasig och mina tekniska skills sträcker sig inte så långt att jag får internetdelningen från telefonen att funka... Såå jag skriver ett inlägg som jag får posta när internet funkar igen. :)
6 juni 2013 idag. Sveriges Nationaldag och Kickis 26-årsdag, GRATTIS min fina vän!
Jag har ”firat” denna dag med att plugga restuppgifter ute i solen, bränt upp magen, bröstet och delarna av låren som vanligtvis täcks av cykelshortsen och därför aldrig får nån sol, ätit plättar deluxe, lyssnat på p3 och inte pratat med nån annan än mig själv. Trots de resuppgifter jag har kvar (som jag skulle lämnat in igår men kommer lämna in i morgon) så känns det helt klart att sommarlovet är här! Galet skönt är det!! Jag har sett fram emot det ganska länge nu och det känns befriande att lägga den tunga och jobbiga men lärorika engelskan bakom sig. Nu ska jag ägna tre hela månader åt jobb, träning och massa roliga sommaraktiviteter med vänner och familj innan det i september är dags att börja på Dietistprogrammet på riktigt.
Den gångna veckan i Umeå blev ett jättebra avslut på terminen och första läsåret. Sommarvädret höll i sig ända fram till lördag förmiddag då regnet kom. Jag spenderade fredagen och lördagen tillsammans med Kostvetartjejerna på den årliga Brännbollsyran. Det innebar brännbollshejand, picknick, pizzamiddag, riktigt dansanta och bra spelningar med Hoffmaestro, John De Sohn och Nause, öltältshäng, bajamajaköer, perukprovning... Det kryllade av festglada människor överallt och det var en riktigt trevlig helg! Tack alla inblandade!
Ska avsluta denna Nationaldag med en korvmiddag (det är typ det som finns i kylen, blev helt chockade när jag kom hem och kylen var urplockad, hade förväntat mig att den skulle vara knökfull som den brukar, men icke...) och sen blir det tidigt i säng. Ska upp imorgon runt 06.00 och cykla ut till Lagnö. Dit och tillbaka blir sista långloppen innan Vättern som går av stapeln om inte mindre än 8 dagar... Fan, är jag redo om 8 dagar?! Vad har jag egentligen gett mig in på...?!
Idag för exakt 48 år sedan föddes min far, GRATTIS på födelsedagen älskade du!
Pappa är en av mina största förebilder, jag ser upp till honom och han har lärt mig massor genom livet. Han har svar på alla kluriga frågor (hur jag ska kunna allt han kan när jag blir förälder?!) och med hans hjälp klarade jag av Naturvetarprogrammet på gymnasiet med fin fina betyg. Tack vare honom har jag mitt stora skidintresse. Det var med hjälp av hans enorma tålamod som jag lärde mig att åka snowboard. Han, resten av familjen och några av mina vänner fick stå ut med mina hysteriska sammanbrott när brädan inte gjorde som jag ville... Detta intresse är en stor del av mitt liv och någonting jag verkligen älskar! Detta intresse tog mig till Sälen där jag jobbade i två säsonger, vilket resulterade i två av de bäst och roligaste åren i mitt liv hittills. Tack vare pappa tog jag mig igenom Vasaloppet. Vi har turat på fjället sedan vi var ganska små men på en och en halv säsong hjälpte han mig från Bambi på hal is till en helt okej skidåkare. Tack vare honom (och även mina fina mamma) är jag en driven och nyfiken person som gillar utmaningar. När pappa frågar om någon pappa och dotter åkt alla lopp under en och samma Vasaloppsvecka tillsammans tändes en gnista hos mig som säger: vi kör!! Och om det är någon som skulle göra det så är det han. Och om någon skulle få mig att göra det så är det han. Vi får väl se om det kanske händer någon gång i framtiden... Tack vare honom (och mamma och Petra och resten av familjen) har jag massor med oförglömliga minnen från alla resor vi gjort tillsammans i Sverige och runt om i världen.
Jag inspireras av pappas driv och arbetsamhet. Han är en riktigt fixare och problemlösare som kan ordna upp det mesta. Utan att ställa massa krav så får han mig att vilja prestera mitt allra bästa. Han har visat att hårt arbete lönar sig för det är genom det han tagit sig dit han är idag. Förutom att arbeta järnet på sitt jobb (vilket han dock kanske gör lite väl mycket ibland!) så bygger han på huset hemma och på nya sommarstugan, samtidigt som han tränat och står i. Ibland har jag varit orolig att han har lite väl mycket att göra men jag vet också att sommarstugan och löprundorna är hans fristad. Han kör alltid 100% och klagar sällan över problem. Kanske inte alltid så bra att hålla saker och ting inom sig men jag inspireras ändå av hans driv och levnadsglädje trots att varje dag inte alltid är superkul. Sedan mamma och pappa separerade för typ 12 år sen så har våran relation, min och pappas, blivit så mycket bättre. Det kommer alltid något gott ur allt ont :) Ännu tightare blev vi när jag bodde hemma hela förra året. Jag saknad honom som tusan när jag begav mig ut på min resa förra sommaren, nästa lite som att jag inte skulle klara mig utan honom. Som en liten flicka på nytt. Jag och pappa har många gemensamma intressen och jag har lovat mig själv att jag aldrig ska sluta åka skidor förens jag är bättre än honom. Det kommer aldrig hända, för han kommer inte sluta åka förens han inte kan gå längre, och då är väl jag sisådär 75 år och säkert lika skruttig jag. Haha!
Jag älskar dig pappa, du är cool!
Jag får börja med att be om ursäkt till mina trogna läsare att jag varit så fruktansvärt dålig på att uppdatera er på vad som händer i mitt liv. De senaste veckorna har varit riktigt intensiva och jag har inte prioriterat bloggen. Jag har inte riktigt haft lust att skriva heller, jag gissar att det är så ibland... Det enda jag egentligen haft lust med de senaste dagarna är att bara ligga i solen, dricka cola eller äta glass och läsa en bra bok. SNART, om närmare bestämt en vecka kan jag göra det, för då är denna termin och första året här i Umeå över, då får jag äntligen mitt efterlängtade sommarlov!
Under de senaste två veckorna har både våren och sommaren kommit hit upp till norr. På två dagar slog allt ut, blev grönt och blomstrande, himlen har varit klarblå mer eller mindre varje dag sen dess och temperaturen har legat på över 20 grader. Så otroligt härligt!! Jag älskar våra svenska årstider och jag har verkligen sett fram emot värmen, grönskan och ljuset! Förutom slutspurtsplugg har jag spenderat mycket tid med massa goda människor i det fina vädret. Luncher och fika utomhus, solning och årets första bränna, grillning och tapaskväll, middag, vin och uteserveringspremiär på Droskan och Båten, vårkonsert med Gustavs kör, långa och plågsamma cykelturer... Vätternrundan är riktigt nära nu, om bara 17 dagar är det dags! Under de senaste långpassen på dryga 120km har jag på allvar insett att det kommer bli fruktansvärt jobbigt att cykla 300km. Det kommer göra ont både fysiskt och mentalt men jag vet också att jag kommer fixa det, för i mål ska jag! Jag måste dock säga att motivationen inte är på topp just nu. Jag har ingen lust att träna alls faktiskt, nu gör jag det bara för att det känns som att jag måste. Jag minns att jag kände samma sak när det började närma sig Vasaloppet och det gick ju bra ändå. Det känns nästan som att jag är mättad på cykling vid det här laget och att jag bara vill ha det överstökat. Och snart är det ju faktiskt över så istället för att gnälla och vara opepp ska jag njuta av varenda mil, för jag gillar ju trots allt att cykla. :)
Som sagt, om en vecka är sommarlovet här. På måndag skriver vi sista tentan, innan nästa fredag ska mina sista restuppgifter in och jag räknar med att vara klar med dom nästa onsdag så vid den här tiden om en vecka andas jag ut hemma i Sthlm. Förutom tentaplugg ska jag de kommande dagarna njuta av sommaren med den årliga Brännbollsyran, picknick och massa bra band såsom Hoffmaestro och Nause, ett perfekt terminsavslut!
Bjudglass och plugg utanför Lindellhallen...
Och det här blev resultatet; årets första bränna!
Grillpremiär med Kostvetartjejerna.
Soldyrkande studenter.
Nydala häng med sol och grill.
Första långturen på cykel till och från Vännäs.
Cykelstopp vid Tavelsjö.
Trots omotivation finns det ju egentligen inget att klaga på dagar som dessa, det mesta blir så mycket härligare när solen skiner :) Fast det finns ett litet problem... Det handlar om att det är så trevligt att umgås med mina grannar så frukosten tar en timme istället för en kvart så jag måste skynda mig till tusen för att komma i tid på morgonen, middagarna vara hela kvällen så det tänkta kvällsplugget aldrig blir av, vi införskaffar en korregrill som vi givetvis måste utnyttja och vi äter så mycket god mat och göttigt fika.... Herregud, hur ska jag stå ut?! ;)
Har haft en trött men så bra Kristi himmelsfärd. Började helgen med frukost på hotell Uman med Sofia, Emma och Sofias syster för att fira tentor och inlämningar. Tog en runda på stan och införskaffade nya löparskor och en fin fin byxdress. Tog mig i kragen på eftermiddagen och begav mig ut på cykeln i regnet och rusket. Kallt och jobbigt men så värt det efteråt! Hängde med Gustav och hans kompis hela kvällen med en kopp te och upprörda samtal om bl.a. ministrars lönegaranti.
I fredags blev det en morgonpromenad med Therese, matshopping, 55 min indoor och 55 min spinning och en kväll raklång i sängen framför TVn innan jag totalslocknade runt 22. Helt slut efter de dubbla passen och det var så skönt att inte göra nånting alls för en gångs skull! Vaknade av mig själv vid halv åtta på lördagsmorgonen och drog till IKSU igen och körde ett modifierat triathlonpass á la intervallstyle med 40 min simning, 40 min indoor och 40 min spinning. Riktigt gött och riktigt jobbigt!
Efter det blev jag serverad brunch hos Nikki tillsammans med dietistbrudarna. Så gott!! Och så mycket som jag skrattade under den måltiden var det längesen jag gjorde. Tack för det tjejer och Rara (Julias nalle som bor i ett kylskåp, i en koja med en gasmask....)!
Under kvällen blev det hemmagjord pizza och gino hos Sofia, också galet trevligt och gott! Som vanligt babblade vi utan problem i flera timmar och vi kom givetvis in på mat och träning och den hysterin som är kring att leva hälsosamt. Vart tog landet Lagom vägen? Det känns lite som att det är antingen eller... Antingen tränar man 7000 timar/vecka eller ingenting alls. Och vad är egentligen hälsosamt? Är det hälsosamt att hela tiden pressa kroppen till det extrema oavsett om det gäller elitidrottssatsning, träning inför En Svensk Klassiker eller en Body Fitnesstävling? Njaa egentligen inte skulle jag säga, för det är inte hållbart i längden. MEN att utmana sig själv och sätta upp mål är i alla fall det som motiverar mig och ser man till att återhämta sig med mat och vila kan man pressa kroppen riktigt hårt. Men man behöver inte göra det så extremt heller. Man måste hitta sin grej och det är faktiskt helt okej att ”bara” träna 3 gånger i veckan och känna sig nöjd med det. Alla har olika förutsättningar och jag tycker det är sorgligt att folk känner sån hets att man hela tiden måste prestera och träna mer eller mindre varje dag i stället för att faktisk göra det man tycker är kul på en lagom nivå. Sen vad som är lagom är upp till var och än. Många skulle nog säga att jag tillhör de extrema medan jag kan jämföra mig med andra som är mycket mer extrema än vad jag är. Men visst är det så att jag lägger mycket tid på träning just nu och det är för att jag vill det, och för att jag har satt upp ett mål som jag tänker klara, men samtidigt så känner jag ingen hets. På riktigt så gör jag inte det. Jag tränar för att jag själv vill det men också för att de har samma självklara plats i min vardag som att plugga, sova, äta (och sånt väljer man ju inte bort...). Jag tränar inte för att nån annan säger att jag måste eller borde. Visst påverkas jag också av alla måsten och alla krav, men jag har hittat min grej och jag väljer helt själv att faktiskt träna. Det är så skönt att känna så och jag önskar att fler kunde känna att när de tränar eller motionerar så gör de det för sin egen skull, helt utan hets! Lagom är nog ändå kanske bäst, eller vad säger ni?
Igår bjöd vädret på sol och jag och Gustav tog en cykelutflykt ut till Umeå hamn där vi tog en snabb fika i nån konstig dimma och kyla som parkerat just där...?! Vi trampade tillbaka hem till värmen, drog på oss shorts och linne och satt oss ute på taket. Tillsammans med Ann-Sofi och Susanna spenderade flera timmar med lite mer fika, snack, massa skratt och skämslåtar. Ni vet, sånna där låtar som det inte riktigt är okej att tycka om men som man faktiskt diggar sjukt mycket! Kan ju nämna några artister, ni kanske känner igen er; Justin Bieber, Westlife, One Direction, Robin Stjernberg, Katy Perry, Britney, Jimmy Jansson, Spice Girls, några låtar från High School Musical... Guilty pleasure på hög nivå, jajamän! :D Vi avslutade kvällen med ännu mer fika (obligatoriskt söndagsfika med korren) och när jag gick och la mig kände jag mig mer som ett bakverk än en människa. Tur ändå att jag tränar mer än vad som kanske är lagom så jag kan trycka i mig mer fika än vad som definitivt är lagom :P
Måndag idag och back to reality och massa plugg. Inledde dock dagen rätt lugnt med en morgonpromenad och en tid hos frisören. Hanna på Attityd vårfixade mitt hår genom att kapa sisådär 5 cm på längden och lite mer i luggen. Blev mer en frisyr än innan fast jag kan fortfarande snabbt och smidigt sätta upp håret. Bra kombo måste jag säga. Men som sagt, måndag betyder plugg igen och det är vad jag ska ägna resten av kvällen åt. Kram på er!
Trots att jag har varit riktigt trött idag har jag haft en mycket trevlig torsdag! Började dagen med en morgonpromenad tillsammans med Therese, svidade om och åkte in till stan och åt frukost på Hotell Uman med Emma, Sofia och Sofias syster. Vi lyxade till det lite med en riktigt god hotellfrulle för att fira att vi under de två senaste veckorna lagt 4 moment i engelskan bakom oss! Vi har skrivit grammatiktenta, lämnat in de sista examinationsuppgifterna i kulturen och litteraturen och skrivit sista deltentan i vokabulären. Nu är det bara amerikansk realia och översättning kvar innan vi får sommarlov, så himla skönt! :) Om det har undgått någon kan jag gladeligen meddela att jag klarade grammatiktenta!! Hur det gått med allt annat återstår att se...
Efter frukosten blev det en shoppingrunda på stan, när butikerna väl öppnade vid tolv... Det är ju röd dag idag som vi inte riktigt tänkte på. Jag var på Löplabbet och fick jättebra hjälp av en tjej där och kom hem med ett par sköna och snygga löparskor. Nu har jag ingen anledning kvar att inte börja löpträna! Lidingöloppet here I come! Bytte pengar mot en jättefin byxdress och lite nya underkläder på HM också. Kul med lite nytt! :)
Väl hemma kände jag hur trött jag var, jag ville bara slänga mig på sängen och ligga där resten av dagen men jag tog mig i kragen och drog ut på en cykelrunda i regnet och rusket. Första halva var verkligen inte kul! Det var kallt och blåsigt och jag hade noll energi eller motivation men efter en bananpaus återfick jag lite energi och sista halvan gick mycket bättre. Tog en låååång och varm dusch när jag kom tillbaka och har nu precis ätit supergoda köttbullar i tomatsås och slagit mig ner i fåtöljen, här lär jag sitta resten av kvällen!
God kväll gott folk!
I fredags förmiddag skrev vi den omtalade grammatiktentan och hur det gick känns som ett lotteri. Efter att ha pratade med de andra känns det snarare som jag kuggat än klarat den... Många frågor var självklara, andra som ett frågetecken. Och känslan av att ha kuggat kommer från att jag vet att jag gjort riktigt pinsamma, onödiga slarvfel och av att jag faktiskt inte pluggat ordentligt, men man får väl se det positiva i det; jag kommer aldrig mer göra fel på tillståndsverb och progressiv/enkel form av verb! Aaah frustrerande!! Men men det återstår att se hur det går. Kvällen spenderade jag med Emma, Sofia, Gustav, vin, bananskum och dans på Origo. Vi firade Emma som fyllt år tidigare i veckan och att vi lagt ytterliggare ett moment bakom oss. Det var en riktigt trevlig och rolig kväll!! :)
Lördag förmiddag vaknade jag efter sex timmars sömn och kände mig utvilad. Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå på lördagsspinningen eftersom jag ändå var vaken. Men det var nog inte det smartaste jag gjort... Jag mådde topp men när jag satt mig på cykeln insåg jag hur galet uttorkad jag var. Vin, bananskum, dans, i princip inget vatten... Inte det mest optimala för ett svettigt och jobbigt spinningpass! Det var tuffa 40 minuter och mer än en gång hade jag lust att skrika åt instruktören ”men faaan tror du att det är lätt eller?! Tror du vi sitter här och mesar?! NEJ vi dör och vi pallar inte ”bara” 3,5 min stående efter dödens tempoökningar” Haha förlåt Johan, du är grym och jag får helt och hållet skylla mig själv!
Efter träningen slängde jag i mig lite blodpudding och drog till Ersboda och shoppade mat och lite inredning för att höja mysfaktorn i mitt rum. Jag var på Röda Korset också och fixade ett par byxor till nästa veckas maskeradbrännboll med dietisterna. Hittade superfina skor också, ett par till den kommande sittningen och ett par blåa sandaler, och så blev det en ny långkjol. Kul med fina kläder som dessutom inte kostar nånting! Heja second hand! Jag hann med att vårfixa Jossans cykel som jag lånar, min fina Unicorn och Gustavs cykel innan det blev kväll och Sara kom hit. Vi ägnade hela kvällen åt maskeradpyssel och film. Nästa helg väntar alltså eventet Kostbollen i Uppsala med alla kostvetare och dietister från hela Sverige. Det blir mässa, föreläsningar, sittning och som sagt brännboll. Vi från Umeå går på temat Björkarnas Stad och ska klä ut oss till björkar, kommer bli sjukt snyggt! ;)
Igår blev det gofrulle framför Nyhetsmorgon, städning av korridoren, obligatoriskt söndagsfika där den som har städvecka bakar. Jag gjorde citronkladdkaka med jordgubb- och basilika sås. Tyvärr blev kakan inte speciellt kladdig men såsen blev ju i alla fall god! :P Och som jag skrev om igår hade jag äntligen min efterlängtade cykelpremiär utomhus för denna säsongen! Det var riktigt härligt att komma ut på vägarna och det blev en runda till och från Umeå hamn och färjelägret där. Knappt 7 veckor till Vättern så nu gäller det att samla så många mil som möjligt! Söndagskvällen spenderade jag med vokabulär- och litteraturplugg. Skönt att ha börjat, och nu är det dags att fortsätta igen! Har massor att hinna med innan det bär av mot Uppsala. Undrar hur jag ska hinna....?! MEN efter nästa onsdag blir fem moment två, bara att härda ut!
ÄNTLIGEN har jag haft min efterlängtade cykelpremiär utomhus för denna säsong!! Igår vårfixade jag cykeln och idag när jag tog på mig cykelskorna, knäppte hjälmen, stoppade ner lite torkad frukt och nötter i fickorna och rullade ut på vägen fick jag den galnaste nostalgikänslan från förra sommarens cykelresa... En underbar känsla! :) Trots vidrig motvind och nått odefinierbart svagt tjutande ljud från framhjulet rullade min fina Unicorn på bra. Det blev en tur på dryga 40 km ut till Holmsund och Umeå hamn. En riktigt fin runda! Jag kände mig lycklig i hela kroppen när jag kunde skymta havet och det är otroligt vackert längst ute på udden vid piren och vindkraftverken. Jag kommer absolut cykla dit igen! :) Och en sak som är säker är att från och med nu blir det inte ett enda långpass inne igen! Visst att det kan bli långtråkigt att cykla ute också, och det kan vara jordens värsta motvind (som det var på vägen ut idag), eller ösregn, men det spelar ingen roll för det är så mycket roligare att cykla ute, tittat på omgivningen, känna dofter, höra fågelkvitter och svischa fram på vägarna! The spring is here!!
Jajamän igår firade jag onsdagens tenta med en kräftskiva tillsammans med Sofia, hennes pojkvän Niclas, Emma, Rebecca och Danne. Vi bara älskar mat så vad kan vara bättre än att fira just genom att äta? ;) Det var en himla trevlig kväll med sommarfeeling, kräftor, räkor, västerbottenpaj med gräddfil, gräslök och rom, baguetter och aioli och vitt vin. Till efterrätt hade Sofia gjort lime- och vitchokladkladdkaka med hallon och grädde. Och ja, allt var precis lika gott som det låter! Vi satt och åt, pratade om alltifrån Knutbymorden till kosttillskott och Lunarstorm-alias och skrattade massor i typ sju timmar. Verkligen en bra kväll som vi snart måste göra om! TACK hörrni! :)
Idag står flyttpackning, träning, plugg och Grekisk sallad på schemat. Imorgon går flyttlasset 250m söder ut och på måndag flyttar jag in officiellt. Egentligen borde jag prioritera plugg framför träning men känner jag mig själv rätt blir det träning i eftermiddag och plugg om jag hinner innan det blir Grekisk sallad med grillad kyckling till middag. :)
Trevlig helg allihopa!
PS. Om ni gillar gröt så måste ni prova det här:
Ungsbakad gröt (1 port.)
1 dl havregryn
1 tsk bakpulver
1 ägg
½ mosad banan
1 rivet äpple
Kanel eller vaniljpulver
Valfri toppning
Sätt ugnen på 225 grader. Blanda havregryn, bakpulver, kanel och/eller vaniljpulver. Blanda i de andra ingredienserna. Baka i en lite ugnsfast form i ca 15 minuter. Servera med valfritt tillbehör. Jag hade som sagt kvarg, hallon, honung och gröna russin till. Det blev riktigt mumsigt och dessutom ser det ju ut som en efterrätt! En fröjd för både synen och smaklökarna!
Igår kväll kom jag hem till Sthlm efter 4 riktigt härliga, soliga och bortskämda dagar i fjällen runt Tänndalen. I onsdags morse tog jag tåget från Umeå till Hudiksvall där pappa, Petra och Bella plockade upp mig med bil. Efter en snabb pizza på nån ”förortspizzeria” rullade vi mot Tänndalen och hotellet i Rösavallen. På vägen blev vi blockerade av en renflock och jag var exalterad i flera timmar, har bara sett dom i inhägnad förut så det var coolt att se dom live i det fria! :) Väl framme serverades 3-rättersmiddag, vilket det gjordes varje kväll alla dagar, förutom på påskafton då det var påskbuffé. Ni kan jag förstå min lycka, hotellfrulle och dom middagarna i 4 hela dagar, bara det är ju som att vara i himmelriket!! Hade det inte varit för det strålande vädret och den otroligt vackra naturen hade jag stannat inne och ätit hela dagarna!
Vi åkte utför i Tännporten/Hamra på skärtorsdagen. Det var riktigt bra åkning i hårda men inte isiga pister och rätt mycket lössnö i offpisten. Vi åt hamburgerlunch och lyssnade på en wanna be hårdrockare (dock bra musiker) på afterskin innan vi begav oss tillbaka till vårt mysiga och familjära hotell för lite jacuzzibad innan middagen och den godaste renskavsgrytan jag ätit.
På långfredagsmorgonen var det molnigt så istället för att gå på tur åkte vi till Ramundberget och åkte utför. Jag tycker nog nästan att åkningen där var snäppet bättre än i Tänndalen med större variation i pisterna med allt ifrån dubbelsvarta pister (som jag och Petra hasade ner för) och långa röda nedfarter till gröna backar och park. Under förmiddagen lättade molntäcket och det blev strålande sol. Vi grävde en grop i backen där vi satt oss och åt medhavd lunch och pressade ansiktet mot solen! Det var en mycket lyckad dag som vi avslutade med lammiddag och skvallerläsning i hotellobbyn.
Lördagen bjöd på sol från klarblå himmel hela dagen och 25 km turåkning på fjället. Det var härligt att få åka lite längd igen även fast det gick långsamt i den relativt kuperade och svåråkta terrängen. Vi var ute större delen av dagen och jag tror nog vi fikade och pausade lika mycket som vi åkte. Naturen och omgivningen var slående vacker och det var en underbar dag, absolut en av de bästa turdagarna hittills i mitt liv! Jag tappade bara tålamodet en gång och det var på eftermiddagen när jag tyckte att vi fasiken borde vara framme, det var backar stup rakt upp och ner, vilket innebär långsam ”åkning”, eller snarare promenad uppåt och plogning nedåt. Det blir så drygt när det gå upp, ner, upp, ner, upp, ner... Och i en av nedförsbackarna lyckades jag med säsongens fetaste face plant! Skidorna åkte länge och längre ifrån varandra, jag orkade inte hålla emot och när jag nästa stod i splitt föll jag framåt och med hjälp av ryggsäckens tyngd blev det en störtdykning med huvudet före. Det gjorde rätt ont trots all lössnö och det såg förmodligen väldigt komiskt ut! Rivsår och bula i pannan och trasiga solglasögon fick jag på köpet. Kul att man kan stå på benen efter dryga 70 mils åkning den här säsongen..... :P Tillbaka på hotellet väntade en mumsig påskbuffé med all traditionsenlig mat, nubbe och sång. Ett trevlig avslut på en trevlig dag!
Söndag betydde åka-hem-dag. Kändes trist att behöva lämna ett så trevlig hotell och ett så underbart fjällområde! Vi hann med några kilometer på längdskidorna innan vi packade in och åkte de dryga 60 milen tillbaka till Sthlm. En 7 timmars bilresa med ett kebabstopp, två mackstopp, några timmars sömn, massa fnitter och lite vinkers-blinkers-leken (precis som när vi var små).
Tack bästa pappa & Petra för en underbar helg!!!
Idag är det ju röd dag och fortfarande påsklov för min del. Jag har spenderat dagen med att rota igenom och packa om mina flyttkartonger som jag har stående på farmor & farfars vind. Jag ska ju flytta om två veckor och passade på att skicka några lådor med Zandras bil upp till Umeå – tack för hjälpen Zandra! :) Gamlingarna bjöd på smarrig laxlunch och fika på altanen. Hemma blev det bubbel (för att Danne kom på middag?!?), middag och efterrätt. Sjätte dagen i rad med efterätt.... Är det lov så är det! Mvh /Dietisten
Igår kväll var jag i himmelriket hemma hos Emelie och Kalle. Med mig var också andra Emelie, Antonia och ett berg med kakor! Jag bara älskar småkakor och vi ägnade 4 timmar åt att proppa i oss 13 olika sorter! MUMS. En mycket trevlig kväll med fina vänner och värsta sockerchocken. Nästa gång blir det tapas eller hemmagjord pizzabuffé, eller vad sa vi? ;)
I förmiddags tog jag min sockerproppade kropp och drog till IKSU för spinning 160 minuter. De första 2 timmarna var distans <85% av max. Alltså ett lite ”lugnare” pass med mindre hets och utan intervaller och extrema pulstoppar. Det var skönt att låta benen går och när man hittar en lagom pulsnivå skulle man kunna trampa hur länge som helst. Jättebra träning inför Vättern. Efter 2 timmar blev det ett vanligt 40 minuerspass med intervaller och rejäl pulshöjning. Det kändes helt okej genom hela passet förutom att jag blev väldigt trött i bålen och knäna de sista 30 minuterna. Man tror ju att det är benen som ska lägga av först och att jag efter all skidåkning borde vara tillräckligt stark i bålen, men icke. Jag blev trött i överkroppen och det var jobbigt att hålla den stabil mot slutet. Känner mig sliten i knäna nu efteråt så det gäller att jag tränar upp dom så dom orkar alla kommande mil på sadeln. Mot slutet domnade också händerna lite, men det vet jag är en vanesak. Jag är inte van med trycket mot händerna, men som sagt, ju mer och längre man cyklar desto mer van blir man. Och det blev ju extra tryck på händerna och handlederna eftersom jag var tvungen att hålla emot på slutet för att orka hålla upp bålen. :P
Sen jag kom hem har jag parkerat i soffan framför Vinterstudion, mitt favvoprogram! Kul att se Bergman åka och skjuta så bra i herrarnas masstart i skidskytte och kul med silver till Öhling Norberg i skicrossen. Nu ska jag titta klart på fem-milen – heja Sverige! Och sen måste jag banne mig plugga! Trevlig heeelg!
Nee... Inte som det känns just nu... Just nu har jag ingen lust alls att åka 90 km skidor imorgon. Just nu är jag trött, frusen och har ont i huvudet. Just nu känner jag mig allmänt seg. Just nu ligger jag nedkrupen under en filt och ska vila lite medan de andra är ute och går. Tur att imorgon inte är just nu!
Nu är nu och då är då, och då ska jag vara laddad till 1000!! Det kommer bli en svettig, mödosam, blåbärssoppsfylld folkfest och jag ska njuta tillsammans med alla andra 14 999 åkare!!
Och redan nu efter att jag skrivit det här inlägget känner jag mig mer peppad! Jag och 14 999 andra åkare, 90 km, sol och -5 grader (som vädergudarna lovat), glada hejarrop från folk längst spåret... Ja, det kommer bli grymt!! :) Och om drygt ett dygn glider jag förbi denna textrad över mållinjen i Mora:
I FÄDERS SPÅR, FÖR FRAMTIDA SEGRAR
Rätt så ball!
Blå himmel. En stor sol som till och med värmer. Snö droppar från taken och rasar från träden. Fåglarna kvittrar. De tunnaste vantarna är egentligen för varma. Solglasögon är nästan ett måste för ljuset är så stark. Varmvallan är på. Det känns som vår och jag älskar dagar som dessa (skulle inte vilja byta dom mot nånting annat)! Jag kommer på mig själv med att åka runt och le i skidspåret. Fascinerade hur mycket vädret kan påverka humöret! :) Och det är bara att passa på att njuta, för imorgon kan det lika gärna vara snöstorm och -17 grader (hoppas inte!!!).
Nu sitter jag här helt utslagen i soffan efter en helg fylld med skidor. Jag, Mattias och Johan har ägnat helgen åt att vila, äta, tittat på skidor, vallat skidor, åkt skidor och till o med drömt om skidor...
Igår la vi en hel del tid åt att valla våra skidor inför dags lopp. Det var nollgradigt igår och skulle bli lite kallare idag så det var rätt svårt att veta vilken valla som skulle passa bäst, men efter en kort testrunda och lite tips från coachen (pappa) beslöt vi oss för att göra om, och göra rätt. Och tur var det för idag hade jag både bra fäste och glid. Vi har alltså tagit oss igenom Umeloppet, 40 km idag. Detta innebär inte bara att vi är sjukt trötta och har ont mer eller mindre överallt just nu, det innebär också att vi åkt längre än vad vi tidigare gjort. Innan idag hade jag som längst åkt 30 km och det var på TjejVasan förra året, och när det gäller grabbarna tror jag det här var deras första riktigt långa lopp någonsin.
Och det var ett tuff lopp, i alla fall inledningsvis. Under de första 10 km skulle vi upp 250 meter och sen ner ca 200 av dom igen. Detta innebär många långa och riktigt branta uppförsbackar och således nästan lika många långa, branta nedförsbackar. Efter mestadels diagonalåkning, saxning och några rejäla vurpor (det blir en spännande dominoeffekt när en ramlar och täcker upp hela spåret och folk kommer bakifrån och inte hinner bromsa...) kände jag mig riktigt trött efter bara första milen. Som tur var gick de övriga 30 km lättare men för den sakens skulle inte lätt. Spåren var mjuka och stavfästet var många gånger riktigt dåligt. Det fanns fyra vätskekontroller men ingenting att äta så med drygt 10 km kvar var jag trött, hade ont i kroppen, kände av ryggen och kände mig hungrig... Då är det satans jobbigt att åka! MEN trots allt detta har det varit en bra dag i spåret, solen har skinit på oss och det har varit trevlig stämning. Jag hade hoppats att jag skulle åka lite fortare man jag är ändå nöjd med min tid på 03.30.18 (snitt 11,43 km/h; 05:15 min/km). Som sagt, jag har aldrig åk såhär långt tidigare, terrängen var mer kuperad än jag är van med och jag har ju faktiskt inte åkt skidor i mer än drygt ett år så det känns himla bra. Och kan jag hålla den här tiden på Vasan åker jag på under 8 h! Det skulle kännas sjukt bra! :)
Om två veckor vid den här tiden har jag alltså åkt Vasaloppet... Spännande!! Men innan dess ska jag hinna med 4 seminarium, 2 tentor och att läsa en roman på 350 sidor... Det kan ju också bli spännande... Jag lär ju försöka hinna med några timmar i spåret och i sängen också. Dags att börja med sängen, ska bara mumsa i mig mitt kvällsfika först :) Natti!