Vasaloppet 2013
0kommentarer
Då var det gjort... Vasaloppet 2013 är genomfört och första delen av Klassikern 2013 är avklarat, det känns otroligt skönt!! Söndagens 90 kilometer på skidor var det absolut mest fysiskt jobbiga jag gjort i hela mitt liv. Det var slitigt, tungt, jobbigt och det gjorde ont! Men nu i efterhand var det också en riktigt häftig och rolig upplevelse.
Vi klev upp strax efter 04.00 på morgonen i söndags och till skillnad mot lördagen kände jag mig pigg, utvilad och laddad. Vi åt en megastor frukost och hällde i oss massor med vätska innan vi begav oss ner till starten. Det rullade på bra hela vägen dit och vi fick en parkeringsplats nära starten. Vi hämtade ut skidorna från vallningen och placerade ut dom i respektive startled. Timmarna innan start rusade i väg och vi hann inte mer än att äta, lämna av vår packning och köa till toaletterna innan det var dags för start.
Jag startade i led 9 av 10 och hade förväntat mig att det skulle ta tid innan vi kunde börja åka när startskottet väl gick, men vi behövde inte vänta alls länge, max en minut, innan vi kunde börja glida iväg. Och vilken mäktig känsla det var!! Sol från en klarblå himmel, skrapande ljud från nästan 16 000 par skidor och stavar, ett hav av människor och mitt i allt detta åkte lilla jag, på väg ut ur stadion upp mot första långa backen och vidare mot Mora!
Jag var lite nervös över hur den första backen skulle gå men det gick utan större problem, dock väääldigt långsamt. Från starten som är väldigt bred med över 30 spår i rad till hälften så många spår upp i en rätt brant backe på över 3 kilometer, då kan ni ju förstå att det blir rätt trångt och går rätt så sakta. Vid flera tillfällen stod det helt still och man hann bekanta sig med många andra åkare. Jag hade hur bra fäste som helst under skidorna och kunde stå avslappnat i backen medan vi väntade, en väldigt lättnad, och jag sparade mycket ork och energi tack vare det. Det var många som fick hänga på stavarna för att deras skidor bara gled bakåt hela tiden.
När vi hade ”åkt” (stått/gått/glidit) i 2 km och passerade skylten för 88 km kvar ropar en kille ut: ”Okej allihopa, nu har vi hållit på i 48 minuter”! Haha, 48 minuter på 2 km, DET är en galet långsamt och då kan man ju förstå att det inte gick fortare än 6,25 km/h i snitt innan jag tog mig till första kontrollen i Smågan.
Första backen var som sagt lång men inte så jobbig som jag föreställt mig. Väl uppe på myrarna flöt det på ganska bra och trots den långa väntan i början tycker jag första milen gick rätt snabbt. När jag tittar på mina mellantider nu i efterhand ser jag att jag åkte som snabbast mellan Smågan och Mångsbodarna (mellan första och andra kontrollen). Jag minns inte den sträckan mer än att jag var jävligt kissnödig och trött när jag kom till Mångsbodarna. Efter ett toabesök och påfyllning av energi kände jag mig lite piggare men ändå rätt sliten och jag funderade på hur jag skulle orka hela vägen in i mål?! Men efter att ha klarat av den berömda backen innan Risberg där alla ramlar återfick jag massor med energi vilket jag är glad för, för backarna upp från Risberg till Evertsberg var riktigt tunga. Det blev många långa, tuffa kilometrar med diagonalåkning och saxning i dåliga spår och 20 cm djup sockersnö i de allra brantaste partierna. Jag började känna av en molande och strålande smärta från sätet ner i baksida lår och blev orolig att ryggen inte skulle orka, men det blev aldrig värre än så och ryggen höll hela loppet.
På vägen mot Evertsberg frågade jag en äldre man, en Veteranåkare om det värsta var över och han svarade med ett skratt att det värsta inte hade börjat än. Usch jag trodde verkligen det värsta var över (eller hoppades på det) och så hade det inte ens börjat.... Då kändes det tungt vill jag lova! Som jag sagt tidigare är diagonalåkning och saxning inte mina starka sida när det gäller skidåkning och jag var trött och hade ont överallt när jag väl kom till Evertsberg. Jag var också så frustrerad över att spåren blivit så dåliga, bitvis obefintliga, innan vi ens hade åkt halvvägs. Men jag tänkte att det är väl såhär det är att åka Vasan, och det är lika för alla, så der är bara att gilla läget. Den enda trösten i de allra tyngsta backarna var vinden i ryggen och att det gick precis lika sakta för de andra åkarna.
Väl uppe i Evertsberg hade vi avklarat mer än hälften av loppet och en funktioner meddelade glatt att nu väntade 14 km utför, med bara en brantare uppförsbacke innan Oxberg. Underbart!!! Men den underbara känslan varade tyvärr inte så länge... Det var inga 14 km utför utan snarare 6-7 km och i de flesta backar fick man ploga för åkare innan hade gjorde det. Jag förstår inte varför?! Varför plogar folk i backar som går rakt ner?! Varför utnyttjar man inte spåren och bara åker med så att man får med sig fart framåt? Nee i stället plogar man sönder spåren och gör allt mycket svårare. Riktigt irriterande!! Resterande 7 km till Oxberg var en enda lång brant uppförsbacke. Det gick sakta, blev kö, och det var både mentalt och fysiskt jobbigt eftersom man var inställd på mer nedför än uppför.
Väl framme i Oxberg var det bara 30 km kvar, 2/3 var avklarade och sträckan som väntade hade jag ju redan åkt en gång tidigare på förra årets Tjejvasa. Jag tittade på klockan och såg att den redan hunnit bli mer än 14.30. Jag blev frustrerade över att klockan gick så fort och skidorna så långsamt så jag bestämde mig för att ge allt och lite till den sista sträckan och jaga ikapp tid.
Förra året åkte jag samma sträcka på 2.18.56 men då utan 60 tunga kilometrar i kroppen. Jag räknade ut att om jag skulle åka sista 30 på 2,5 h skulle jag ta mig i mål på under 9 h. Jag förstod ju på en gång att det inte var realistiskt med tanke på förutsättningarna (trött, sliten och smärtande kropp, mycket folk och dåliga spår) men jag lyckades ändå plocka placeringar och öka hastigheten något mot slutet tack vare att startfältet blev lite glesare och jag kunde staka på i mitt eget tempo. Då fick jag bekräftat att stakningen är min starka sida! När jag kan stå och nöta stakning kan jag slappna av på ett annat sätt och jag kände inte alls samma smärta och trötthet i kroppen som under diagonalåkningen. Kilometerskyltarna tickade på lite snabbare mot slutet och jag tror inte att någon annan än de som åkt Vasaloppet kan förstå lyckan när man kommer till Eldris och ser skylten med 9 km till mål. Ensiffrigt!! Bara 9 skyltar kvar och sen är man i mål! Otroligt skönt!!
Den sista milen är lättåkt men med 6 km kvar tog det tvärstopp efter en lite springbacke, både kroppen och huvudet skrek NEJ INGE MER NU, KLIV AV!! Det var som att skidorna sög fast i snön men med lite peppning av en annan åkare orkade jag hålla tempot uppe. Givetvis skulle jag aldrig klivit av så nära målet men det var verkligen som en tjock vägg som blockerade vägen och varje stavtag kändes som en evighet. Med bara 1 km kvar hör jag hur någon skriver: ”Kom igen nu Aleeeex”!! Jag tittar åt sidan och ser Jonna, en kompis från Luleå stå där. Hon springer med mig en bit och hejar på och det var verkligen guld värt!! Tack Jonna!! Jag kunde kötta på in på målrakan och staka om flera åkare innan jag helt utmattade gled över mållinjen på tiden 9.18.06.
48 min in i detta klipp kan ni se när det sker: http://www.svtplay.se/video/1070894/3-3-folkets-malgangar-16-30 Och tittar ni noga kan ni se hur jag ler, hur fan det gick till?! Det var leendet innan utmattningstårarna kom.
9.18.06 kändes som alldeles för lång tid... Jag hade från början satt upp en måltid på max 8 timmar (lite väl kaxigt kanske) men när jag såg att min beräknade åktid låg på 8.43 la jag ner den tanken och satsade då på att åka under 9 timmar. Jag visste att det skulle vara mycket folk och mycket köande men jag trodde mest att det var inledningsvis men det var många gånger under loppet man ficka anpassa sig efter de andras tempo för att det inte gick att åka om, och det var mycket mer svåråkt än jag trott. Jag hade lovat mig själv att jag skulle vara nöjd och stolt när jag tog mig över mållinjen men den känslan infann sig inte riktigt. När alla andra åker Vasaloppet eller gör något liknande ser jag upp till dom och tycker dom är skitcoola men jag tycker inte själv att jag är skitcool :P Jag ser inte upp till mig själv så som jag kanske borde... Det är inte det att jag inte tror på mig själv, för det gör jag, och jag har rätt bra koll på vad jag klarar av och inte men just att känna mig stolt över mig själv har jag svårare för. Men givetvis är jag glad och nöjd att jag tog mig igenom loppet och jag gav verkligen allt! Jag gjorde mitt absolut bästa och det fanns inget kvar att ge när jag passerade mållinjen. Med tiden kommer jag nog att kunna känna mig stolt men just nu känns det mest skönt att det är gjort. Att det jag tränat för så länge är avklarat! Gällande sluttiden har jag ju faktiskt inget att jämföra med, jag visste ju egentligen inte alls hur lång tid det skulle ta, och tiden är väldigt bereonde av väder och vind. Men tills nästa gång har jag något att jämföra med, och en tid att slå! Och en nästa gång blir det garanterat!
Jag pratade med en tjej som åkt många gånger tidigare och hon sa att hon aldrig haft såhär svåra förhållanden med dåliga spår och tung åkning och att om man ville göra Vasan rättvist skulle man åka igen. Så det är klart jag ska åka igen! Jag vill också åka Tjejvasan igen för att förbättra min tid från förra året och för att jag under söndagens lopp undrade hur jag kunde tycka det var så jobbigt förra året när det är banans mest lättåkta parti? Nu när man har 90 km att jämföra med känns ju 30 km som ingenting! :P
Jag ser fram emot nästa vintersäsong men innan vi kommer dit ska jag, tillsammans med mina klassikerkompisar, ta mig igenom Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidinöloppet. Nu får skidorna sommarvila och jag ska ladda om inför en vår på cykelsadeln, vilket jag verkligen ser fram emot! :)
Jag vill tacka alla er som hejat, peppat, uppmuntrat, smsat, ringt, mailat, likeat bilder och allt ni gjort inför och efter detta lopp. Jag blir rörd när jag tänker på hur ni engagerat er i min träning och under loppet och tack vare er fixade jag det!! En eloge också till min älskade far som haft tålamod och lärt mig åka skidor, innan förra vintersäsongen kunde jag inte ens åka och nu har jag tagit mig igenom Vasaloppet! Okej, när jag tänker på det så, så kan jag faktiskt känna mig stolt! Från bambi på hals is till Vasaloppet på 1,5 år! :) Sen måste jag också tacka Toko Vallateam som gjorde ett jättebra jobb med mina skidor, jag hade fäste hela vägen in i mål. Och till alla frivilliga funktionäre som gjorde hela Vasaloppsarrangemanget till ett minne för livet – tack!! Vi ses nästa år igen! :D
Kommentera