alexandras

Förra fredagen åkte jag och Martin bil ner från Ö-vik till Sthlm. Efter att ha känt mig trött, sliten och som lite sjuk hela veckan innan var jag inte jättetaggad för en lång resa i bil och än mindre laddad för 30km löpning... Bilresan flöt dock på bra, vi var hemma hos pappa runt 23.00 men kom inte i säng förens efter tolv. Delade säng med Kicki, sov dåligt, vaknade och var sjukt nervös. Tvingade i mig frukost, packade ner lunchen och så begav vi oss mot Lidingö. Mötte upp Elma och Linnéa på Centralen, taggad till med Ylvis megahit "The Fox", köade till bussarna, köade till toaletterna och trots att vi var ute i mycket god tid fick jag småspringa till starten. Jag kastar iväg påsen med överdragskläder 30 sekunder innan start... Det var nog ändå lika bra, så hann jag inte vara mer nervös... :P

 

Fan, jag har inte köat en låtlista på Spotify än, hur tänkte jag nu?! Startskottet hörs, massa folk överallt, tempot är lågt i början, måste gå på vissa ställen för att komma fram, köar en sjukt bra låtlista under tiden, pluggar i hörlurarna, höjer volymen, ser mig omkring, ler och tänker: Dags att springa hem En Svensk Klassiker, kom igen nu Alex!!

 

Hängde på en tjej i min ålder som höll ett bra tempo, slapp både stela vadmuskler och smärtande sena i knäväcket vilket jag haft problem med inledningsvis i löpningen de senaste veckorna. Hoppades innerligt att jag skulle slippa håll, och det tog mycket längre tid än vanligt innan den satte in, men när den kom efter drygt 10km, kom den med besked och bestämde sig för att stanna resten av loppet! Låg där i bakgrunden som en molande värk i bröstet som blommade ut till och från, frustrerande om nått!

 

Folk har sagt att det mest är låååånga, sega uppförsbackar längst detta lopp... Min respons till detta är: Bullshit!! Majoriteten av alla backar, och helsike vad många det var, är som väggar rakt upp och rakt ner. Inte jättelånga med fruktansvärda! Utan att överdriva fanns det backar man inte ens kunde springa upp för! Det var brant och hala bergshällar och varenda löpare gick... Crazy! Ju länge loppet pågick desto värre blev även nedförsbackarna! Mina ben var så slut mot slutet att jag knappt kunde bromsa nedför så jag liksom småsprang/gick på sida, hemskt jobbigt var det! Och jag var inte ensam om att inte kunna bromsa... En kille slängde sig rak ut, sprang in i en kvinna som ramlade raklång framlänges, killen trampar på kvinnans axel och fortsätter bara att springa... Vilken jävla idiot! Jag är glad att jag tog det lugnare! Jag stannade och kollade hur det gick med kvinnan, hon hade ont i axeln men sa att hon var okej och försäkrade mig om att jag kunde springa vidare. Jag hoppas verkligen hon kunde fullfölja loppet utan att ha allt för ont!

 

Såg en del andra intressanta, inspirerande och rörande saker längst vägen också... En man sprang i sandaler liknande flipp-flopps?! En rem mellan tårna, en runt hälen och en tunn sula. Jag undrar mest varför?! Flera kvinnor sprang i klänning... Hoppas för guds skull att de hade någon form av cykelbyxa eller trosa med ben under för skavsåren mellan låren måste blivit outhärdliga annars!! Sprang ikapp och blev omsprungen av personer med grava handikapp och många kilos övervikt. Jag blir så grymt imponerad över deras insatts! Att de kan löpa 30km med de "motstånden". Det är inspirerande och motiverande att fortsätta kämpa själv. Jag är fullt frisk och det enda som sätter stopp för mig är att jag inte tränat tillräckligt eller rösterna i mitt huvud, men kan dom, kan jag! Sprang även om en kvinna som förutom några få hårtussar var skallig. På hennes tröja stod det: Fuck Cancer. Det var helt uppenbart att hon själv var drabbad, men trots detta var hon där och sprang! Vilken otrolig seger för henne! Riktigt, riktigt imponerande!

 

Trots hemsk håll efter drygt 10km gick första halvan av loppet rätt bra ändå tycker jag. Men strax innan 15km-kontrollen störtdök min energinivå totalt! Räddningen kom när det vid kommande kontroll serverades saltgurka och gifflar! Halleluja för saltgurkan! Gott med snabbt socker också. Om jag minns rätt var sträckan mellan 15-20km den tyngsta, enligt mig. Kan ha varit lite senare, eller kanske lite tidigare också, men i vilket fall som helst var det 5 sjukt jobbiga kilometrar men backar H E L A tiden! Det blev inte mycket löpning för min del då, mer jogg/lunk/gång. Dels för att jag helt enkelt inte pallade springa uppför och dels för att det gick fortare att gå om många av de som kämpade med löpsteget. Kändes då liksom mer värt att gå och spara en gnutta energi.

 

Vid 20km passerade jag vår supportergrupp med Kicki, Carlsson och Marie. Kul att se dom, skönt att få lite energi från deras och andras hejarrop. Efter 21km, som innan var det längsta jag sprungit gick allt på rent jävla vilja. Nånstans där började jag blöda näsblod också, fattade inte riktigt varför snoret började rinna hejdlöst?! Stoppade in en papperstuss, det blödde igenom, stoppade in en ny, blödde igenom ännu snabbare så trött och irriterat över att vara tvungen att stanna blev jag avtorkad i ansiktet och fick en bomullstuss av en vänlig sköterska. Hade den inte i mer än några hundra meter dock, den kittlad så in i norden. Slängde ut den och stoppade tillbaka en papperstuss. Fick byta några gånger och blev frustrerad över hur mycket svårare det blev att andras med den i näsan.

h

Med ynka 5km kvar hade jag hoppats att jag skulle tänka: Yees bara 5km kvar!! Och få nån sorts endorfinkick, men icke! Jag var så slut vid det laget att 5km kändes som 30km till... Benen ville inte springa mer! Jag minns att jag tänkte att om jag går 5km tar det 50min, nej fyfaan jag har ingen lust att vara i det här spåret i 50min till, så det är bara att springa! Släpade mig upp för den berömda Abborrebacken (jag såg EN person som joggade upp, alla andra, inklusive jag själv, gick upp, så det var inte bara jag som var trött vid det laget...) och med 2km kvar sprang Martin ikapp mig. Så otroligt skönt att se honom!! Han peppade mig att fortsätta springa så efter 3h, 48min och 5sek sprang vi tillsammans över mållinjen! Vilken sjuk känsla det var! Benen skakade, hela kroppen värkte och det var så skönt att få krama om vår supportergrupp. Det var så obeskrivligt skönt att det äntligen var över!!

 

Den slutliga tiden är ju inget att hurra för. En medelhastighet på strax över 8km/h kan man inte kalla löpning, snarare jogg/lunk och innerst inne stör det mig lite att det tog så lång tid. Och visst hade jag kanske kunnat pressa mig ännu lite till, det kan man väl alltid, men samtidigt så gjorde jag precis vad jag kunde. Jag gav allt och lite till och tillsammans med massor av vilja och glada hejarrop från många längst vägen tog jag mig i mål, vilket trots allt var målet! Och bäst av allt...

 

Bäst av allt är att jag i och med detta har genomfört EN SVENSK KLASSIKER! Äntligen! :D