alexandras

Vilken skidhelg detta varit! Inte bara för Sveriges skidlandslag och de 2 OS-gulden vi kammat hem utan också för egen del. Jag spenderade hela lördagseftermiddagen med att valla skidor och åkte sedan en längre sträcka. Insåg att nästa veckas Öppet Spår kommer bli riktigt jobbigt och göra riktigt ont med tanke på den uppladdningen jag haft... Men strunt i det nu, åter till Sveriges OS-guld!

 

Jag är så fascinerad över hur mycket känslor detta väcker hos mig och mååånga andra. Satt som klistrad framför TVn i lördags för att se damernas stafett. Önskade så att tjejerna skulle orka hela vägen för medalj men hoppet slocknade lite när Anna Haag tappade ganska mycket på sin sträcka, men när Charlotte Kalla gick ut och tryckte på som en raket kändes det ändå som att vi garanterat hade en bronsmedalj, men det blev så mycket mer än det! Det blev ett guld och det blev en riktigt rysare! När jag tänker tillbaka på det blir jag helt uppspelt! Vilken fantastisk sträcka Kalla gjorde, vilken atlet hon är!! Att kunna jaga ikapp 35 sekunder och orka pressa sig om på upploppet och ta hem ett OS-guld är helt fantastiskt!! Underbart! :D

 

Jag kunde inte sitta still under Kallas sista varv, gick runt, runt som en orolig hund i mitt lilla rum, vågade inte titta, vågade inte hoppas, bad bara om att vi i alla fall skulle ta medalj, trodde inte att hon skulle klara att åka så starkt hela vägen. Men Kalla bevisade att det kunde hon visst och hon visade att hon är bäst när det gäller! På upploppet hoppade jag upp och ner och skrek rakt ut, vilken pärs alltså!! När hon korsade mållinjen och de andra tjejerna i laget kom springandes och skrikandes kom tårarna. Inte bara så att jag fällde en glädjetår, jag snarare bölade, hulkade och tårarna bara sprutade samtidigt som jag skrattade. Visst att jag är blödig men blev ändå lite förvånad över min starka reaktion. Strax efter målgång ringer kusin Gustav och det är knappt att jag kan få fram några ord i all gråt och skratt. Vi pratade länge om hur stort detta var, vilken bragd alla tjejer gjort men framförallt Kalla. SÅ. HIMLA. FANTASTIKST. Jag skuttade ut i korridoren och in i köket för att fira med de andra, men vad möter jag? Ett gäng som sitter och tittar på Fångarna på Fortet och inte har en nån aning om vad som hänt?! Min första tanke var: vad är det för fel på folk?! Sverige åker en stafett med medaljchans, loppet blir galet dramatiskt, vi tar hem ett guld och där sitter dom helt omedvetna och obrydda?! Haha, det är bara inse att alla faktiskt inte bryr sig trots att det är OS och att alla inte har samma känslostormar som mig. Livet går ju vidare med eller utan ett OS-guld men jag tycker verkligen detta är så himla roligt för hela svenska skidlandslaget och hela Sverige som nation! :D

Att herrarna igår skulle göra samma sak och ta hem ytterligare ett guld vågade jag knappt hoppas på! Jag var lite orolig att de inte skulle palla trycket som kommer av att vara favorittippad och ha ett guld att försvara. Det är som att det blir en ännu större besvikelse om de inte hade kunnat försvara sitt guld. Men det är ingenting jag ens måste diskutera för nu lyckades dom ju med precis vad vi alla hoppades på! :D Trots att Nelson blev knuffad strax efter start och tappade skidan kunde han åka ikapp och ta täten och hålla sig där hela sträckan. Jag är så imponerad av det han åstadkommer under sitt första OS och glad över att det just var han som åkte första sträckan, även fast jag var skeptisk när jag först fick veta laguppställningen. Richardsson åkte riktigt bra och ökade ut försprånget ytterligare så att Olsson hade rätt mycket att spela på när han gick ut på sin sträcka. Här måste jag erkänna att jag var lite orolig igen. Att sätta Johan på en fristilssträcka kändes inte riktigt hundra, men tji fick jag (inte så förvånande, klart tränare och landslagschefen har stenkoll på läget), han åkte starkt och stabilt hela sträckan. Trots att Legkov gick på som "en rysk björn" höll Johan ett stadigt tempo och gav Hellner ett perfekt utgångsläge. Att vara jagad mot ett OS-guld måste vara sjukt stressande men känslan var ändå att så länge Hellner kunde stå på benen skulle det gå vägen. Vilket det också gjorde! Med flaggan i hand redan 600 meter innan mål kunde han briljera in på stadion och över mållinjen. Så himla skönt! Vilken lycka! Eftersom loppet i sig inte var lika nervpirrande som damernas var jag mycket lugnare igår men när jag såg på reprisen att det var Anders Södergren som lämnade över flaggan till Hellner kom tårarna. Han var med och tog guld i Vancouver men blir petad ur laget i år till förmån för Nelson. Men Sveriges skidlandslag är ett team och alla jobbar tillsammans och gläds tillsammans och att det var han som fick lämna flaggan känns så stort. Vissa av er som läser detta kanske tycker att jag överdriver men för mig är detta verkligen så himla stort, jag älskar skidsport och känslan när det går såhär bra för Sverige kan jag leva länge på!

Det var också så kul att se fransmännens lycka över sin bronsmedalj. Det var första gången någonsin de tar en medalj i stafett i OS-sammanhang och man bli glad när man ser hur andra åkare, lagledare och coacher kommer springandes, skriker och omfamnar laget. Att kämpa som dom och Sverige gjorde, att ta ut sig till max och sen få ordentligt med betalt för allt slit måste vara en obeskrivligt bra känsla.