alexandras

Då sitter man här, två dygn efter Öppet Spår och känner sig trött, sliten och så himla stel i hela kroppen. Det är smärtsamt att åka 90 km skidor kan jag tala om... Och i år var det nog mer smärtsamt än förra och det beror högst troligt på att jag bara fick ihop knappt 25 mil i spåret innan loppet i jämförelse med 55 mil förra året. Finns lite olika förklaringar till detta, men inget av dom spelar ju någon roll nu, för nu har jag trots allt tagit mig igenom första loppet på yttligare En Svensk Klassiker, tillsammans med Linnéa, Johan, Gustav och Ann-Sofi! :)

 

Pappa skjutsade upp oss till Sälen i söndags. Där bodde vi vår gamla stuga med Ann-Sofi och hennes föräldrar. På natten kom Chribba upp och skjutsade oss till starten (vad skulle vi göra utan våra pappor Linnéa?!). Väl vid straten möttes vi av duggregn och +4 grader (tydligen varmare än på Stockholm Maraton 2012...). Halva startplatsen var dränkt i vatten så vi gick lägga ut våra skidor på en smal remsan med få spår. Vi hamnade ändå ganska långt fram och passerade startlinjen vid 07.10. Då började den i början härliga och mot mitten och slutet fruktansvärt jobbiga resan mot Mora. Vi höll ihop upp för den långa backen i starten men väl uppe på myrarna innan Smågan pinade Johan iväg medan jag, Linneá och Gustav höll ungefär samma tempo. Så småning om delade vi också på oss och åkte i vårat eget tempo. Som vanligt blåste det på bra uppe på myrarna men inledningsvis hade vi i alla fall vinden i ryggen. 

 

Jag tyckte det mesta flöt på bra till strax innan Risberg då jag fick väldigt ont i armbågen. Smärtan var mer intensiv än tidigare och det kändes som att en nerv satt i kläm för vid varje staktag så domande armen och fingrarna. När jag väl kom upp till Risberg gick jag in i sjukstugan för att tejpa om armen och få lite massage så att musklerna kunde slappna av lite. Det hjälpte en lite stund men smärtan kom ganska snabbt tillbaka och i samma veva, med ca 7 km kvar till Evertberg gick min ena stav sönder. Först ramlade trugan av och när hela staven fastnade djupt ner i snön bröts den av på nått konstigt sätt när jag drog upp den igen. Givetvis var det den vänstra staven som pajade vilket innebar att jag behövde använda min högra, onda arm ännu mer... Det var alltså "bara" att staka och diagonala med en stav, bitvis i fel hand för att avlasta högern lite, i 7 km upp mot Evertgsbeg. Då var jag riktgit nära på att ge upp och strunta i att åka resten av loppet. Det var så slitit både fysiskt och mentalt. Men jag hann tänk om när en kille åkte förbi och sa: "Shit, hade det där hänt mig hade jag lagt mig i en snöhög och börjat gråta". Så fan heller var min första tanke. Jag ska inte lägga mig nu, jag ska inte gråta, jag ska inte ge upp för jag ska ta mig i mål!

 

Väl i Evertsberg fick jag en ny stav och lite ny energi. Men det höll inte i sig allt för länge... Efter några kilometrar tappar jag trugan IGEN på den staven jag fått låna. Då blev jag inte bara frustrerad utan också jävligt förbannand! Hur kan det ens hända?! Totalt åkte jag ca 12 km med en stav, som om det inte är jobbigt nog att åka 90 km med två stavar?! Hahah, herregud alltså, varken materialet eller kroppen var på min sida.

 

Fick ytterligaren en ny stav i Oxberg. Väl där har man knappt 30 km kvar. De kilometrarna gick inte speciellt fort för då var jag riktgit sliten. Hade ont i armbågen och tårna som var helt stelfrusta av alla vattenpölar man passerade på vägen. Jag var så stel i triceps, nacke och axlar och motvinden gjorde det inte lättare men att kasta in handduken då fanns ju inte. Det var bara att ge sig fan på att man skulle in i mål. Och i mål tog jag mig. Efter 8 h, 56 min och 47 sek passerade jag mållinjen till Chribbas hejarrop. Så fantastiskt skönt!! Jag trodde inte att jag skulle kunna känna mig glad när jag kom in i mål med tanke på allt som hänt längst vägen men när jag såg att jag ändå fick en tid under 9 timmar kände jag mig glad och lättad. Jag hade dålig koll på tiden mot slutet och trodde jag skulle åka in på en sämre tid än förra året, men jag förbättrade mig ändå med nästan en halvtimme vilket kändes väldigt skönt! :) 

 

Trots att jag fortfarande inte har återhämtat mig och trots att jag fortfarande har ont överallt så är jag helt inställd på att åka nästa år igen. Jag vill verkligen ha revansch på mig själv! Jag vill kunna åka hela loppet med hel utrustning och hel kropp. Våga man tro på att man kanske kan tangera Johans tid på 8 h, 1 min och 56 sek nästa år?! Jag satsar på det i alla fall! ;)

Men redan på fredag har jag chans till en revasch. Då är det dags att åka Stafettvasan tillsammans med pappa, Linnéa, Chribba och Anders. Jag har andra sträckan mellan Mångsbodarna och Evertsberg. Det är  samma sträcka där armbågen började göra riktigt ont och staven gick sönder första gången. Nu hoppas jag att smärtan inte hinner bli lika intensiv, att stavarna håller och att kroppen känns någorlunda pigg, för satan i gatan vad jag ska staka då! :D