alexandras

Sitter här, förkyld, utan röst och äter godis och funderar på vad som faktiskt hänt de senaste två veckorna... Från och med onsdagen för knappt två veckor sen och fram tills idag har varit fullproppat med nya upplevelser. Sommarlovet har börjar storartat och det känns som det kan bli svårt att toppa det som varit, trots att det knappt gått någon tid alls! :)

 

Började med att fira kusin Linnéas examen från Hälsopedagogprogrammet på GIH och kusin Pelles student. GRATTIS till er båda! :) Eftersom jag prompt skulle äta efterrätt på Pelles studentbjudning höll jag på att missa tåget ner till Göteborg... Men med en minut till godo hann jag och rullade sakta ner mot en oförglömlig helg. Det var en fantastisk helg i sin helhet där Håkan Hellström var huvudnumret.

 

 

Håkans egna idol Freddie Wadling var där och Kapten Röd gjorde en skitsnygg mix av hans egna "Ju mer dom spottar" och Håkans "Dom där jag kommer från". När jag nästan tappat hoppet kom hon, Veronica Maggio! Hon fyllde i "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" på ett fantastiskt sätt och tillsammans sjöng de också "Hela huset" och jag grät ikapp med Maggio. Och som om inte det vore nog gästade även Adam Lundgren och Tomas von Brömssen som spelar i filmen "Känn Ingen Sorg". Det var glädjemoment efter glädjemoment och man ville aldrig att det skulle ta slut. Tyvärr tog det slut, men på ett storstilat sätt, såklart. Efter ett konfettiregn över "Känn ingen sorg för mig Göteborg" spelades "Det kommer aldrig vara över för mig" och man tror att det just är det som händer, att det är över. Men då fylls himlen av fyrverkerier och den otroligt fina "Du är snart där" spelas. Håkan säger att "det här är min stora stund i livet" och avslutar med "Bara dårar rusar in". Fantastiskt. Han stannar på scenen och sitter och dinglar med benen och tittar ut över folkhavet som lämnar Ullevi. Jag vände mig om fler gånger påvägen ut för jag ville inte gå därifrån, jag ville inte släppa det vi just varit med om. Lyckan i "En vän med en bil", "Gårdakvarnar och skit", "Klubbland" och "Pistol", bara för at nämna några, var så obeskrivligt underbar! Det här var verkligen så stort för mig. Och för alla andra som var där. För jag tror inte en enda av alla de 69 349 personer som var där kan säga att det var en dålig konsert. Den var bra, bäst, på alla sätt och vis, på Håkans vis, och jag är så evigt tacksam att jag fick uppleva denna kväll.

 

 

Vi lämnade våra saker hos min moster Ann där vi bodde hela helgen, hämtade ut våra nummerlappar och åt för 115de gången de senaste dagarna innan vi gick och la oss för att hinna få några timmars sömn innan starten 03.14. Team "Krämpor" men mina hypokondrikersymptom, Johans ischiassmärtor och Linnéas halsont och förkylning startade tillsammans med Gustav och Ann-Sofie, helt ovetande om det fruktansvärda som väntade oss... Johan stack iväg redan vid starten från vårt lilla gäng och Linnéa var tvungen att bryta loppet vid första depån efter 50 km, pga av halsont och att hon kändes sig helt förstörd i kroppen. Så fruktansvärt tråkigt att det blev så men ett storsint beslut av henne. Hon har ett pannben av stål och ger aldrig upp så det var nog större för henne att verkligen lyssna på kroppen och avbryta än att fortsätta. Och i efterhand var det utan tvekan det bästa beslutet med tanke på att hon fortfarande inte är frisk men också för att de första 100 km var som en dans på rosor i jämförelsen med hela sträckan längst Vätterns västra sida.

 

Medvind ner till Jönköping och Gustav säger "det här är dom lättaste 10 milen jag någonsin cyklat". Det fick vi alla äta upp sen. Genom Jönköping var vinden så stark i sidled att det var svårt att hålla sig på cykeln. Och hela vägen upp mot Hammarsundet var en plåga. Det har tydligen aldrig blåst så mycket som det gjorde under årets lopp sedan loppet 1981. Motvinden var horribel! Som Johan beskrev det kunde man se hur cyklisterna framför stannade upp i nedförsbackarna och några sekunder senare själv känna en vägg av vind framför sig. Man fick ingenting gratis och under de värsta stunderna försvann all ork och all motivation. Av någon anledning fortsatter man trampa, även om det gick så himla sakta, och trots att jag bara ville lägg mig ner och aldrig mer resa mig. Jag hann fundera så många gånger på varför jag gjorde detta. För vem jag gjorde det. Vad jag försökte bevisa för mig själv. Jag ville inte cykla och jag kände också att jag kunde skita i både Vansbrosimningen och Lidinögloppet för ingenting spelade som någon roll. Knäna la av redan innan Fagerhult, och då har man inte ens kommit halvvägs. Allt smärtade och kroppen orkade inte lika mycket som jag ville att den skulle.

 

Bitvis gick det givetvis bättre. Energin och motivationen kommer och går och sträckorna på östsidan, med vinden i ryggen kändes som en befrielse. Trots att jag stannade på färre depåer än förra året så lyckades jag ändå inte slå min tid på 13 h och 55 min. Jag korsade mållinjen efter 14 h och 14 min och grät av utmattning och besvikelse när jag kramade om Linnéa. Men utan Gustavs draghjälp stora delar av loppet hade jag nog inte ens tagit mig runt på den tiden. Han, jag och Ann-Sofie hjälptes åt fram till Hjo då Ann-Sofie inte riktigt orkade hålla vårat tempo. Jag och Gustav hakade på ett gäng på fem cyklister och fick ligga bakom och "glida" med i några mil och återfick då lite motivation och ork. För att bara få komma i mål valde vi då att inte stanna i Karlsborg. Dumdristigt, för den lilla pausen hade nog varit nödvändig. Orken dog totalt och sträckan upp till Hammarsundet där det vänder ner mot Motala var nog den värsta sträckan på hela loppet. Väl där uppe är det "bara" 40 km kvar. Med vinden i ryggen fick vi lite hjälp och de sista milen gick tack och lov lite snabbare, även fast det kändes som att de aldrig skulle ta slut. Men slut tog det. Vilket bara kändes så jäkla skönt! Jag var varken glad eller nöjd, bara lättad. Det var underbart att få krama om Linnéa och Johan i målet. Och vilken kämpe Johan är, men ischiassmärta större delen av loppet slet han helt själv och tog sig runt på 13 h och 27 min. Som två invalidos stapplade vi hem, åt en halv pizza, försökte se en film men somnade.

 

 

Men smärtan och plågorna bytes igår mot ny lycka och eufori när jag och Johan gick på Kentfest på Gärdet. Det var en endagsfestival med andra artister än endast Kent men vi orkade inte skynda in, utan tog det lugnt och såg bara Kent. Och det var allt annat än bara kan jag säga! Kent ÄR fan i mig Sveriges bästa band och det bevisade dom igår igen. Så underbart att äntligen få se dom igen och höra flera av låtarna från nya skivan Tigerdrottningen live! Och att få gå med Johan som nog är ett av deras största fan gjorde saken så mycket bättre! :) Att himlen öppnade sig och regnet öste ner gjorde absolut ingenting, det blev snarare en effekt som förstärkte allt det fantastiska. Det var som befriande att stå där i regnet och sjunga med till "Utan dina andetag". Dom bjöd på några av min favoritlåtar, såsom "Petroleum", "Jag ser dig" och "747" och flera av de fantastiska låtarna från nya plattan. Petra Marklund gästade och hennes röst passade så bra i "Svart Snö". Beatrice Eli var också där och tillsammans körde dom deras duett "Godhet". Det enda som gjorde mig lite besviken var att dom inte spelade "Innan himlen faller ner". Det är en så mäktig låt som jag verkligen hade velat höra live, speciellt tillsammans med den riktigt grymma kören bestående av Naomi Pilgrim, Ida Redig och Miriam Bryant. Fast besviken var jag egentligen inte, för hur skulle man kunna vara det?! Snarare så att jag gärna hade hört den låten också. De hade kunna få spela hela natten, vi hade garanterat varit kvar och känt samma lycka som vi gjorde under de två timmarna de spelade. Två timmar går alldeles för fort men jag är så glad att vi kunde gå och se denna spelning och fyllas av energi efter pärsen runt Vättern. Tack vare Johan fick jag också under en liten tid uppleva hur det är att gå på konsert och vara nästan två meter lång. När han lyfte upp mig var det som en helt annan värld. :D De får sekunderna gjorde spelningen ännu mäktigare. Men mäktigast av allt var ändå avslutningen när vi bombas av konfetti, fyrverkerierna fyllde himlen och "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" brakar lös! Den låten alltså. Att en låt ens kan vara så bra?! En klockren avslutning på en klockren spelning. Tack Kent! Tack också för att ni öppet tar ställning mot Sverigedemokraterna och nationalismen.