SOS Vän
0kommentarer
Jag tittade alldeles nyss på TV4s dokumentärserie "En resa för livet" där fyra svenska artister, Darin, Eagle-Eye Cherry, Sophie Zelmani och Uno Svenningsson besöker ett av världens fattigaste områden, Filippinernas huvudstad Manila. Där får de ta del av vardagen och se den hårda verklighet många barn lever i. Deras uppgift under resan är att skriva varsin sång utifrån sina upplevelser.
Under kvällens avsnitt besökte Sophie bland annat en ung kvinna, inte ens 18 år fyllda som tvingas prostituera sig för att försörja sin familj. Hennes pappa har lämnat familjen, hon har flera syskon och mamman skaffar hela tiden fler barn. För att familjen ska kunna bo och äta började dottern sälja sin kropp i smyg och tvingades sluta skolan för att kunna få ihop tillräckligt med pengar. När mamman fick reda på detta blev hon väldigt upprörd men såg ingen annan lösning. Flickan berättade om män som våldtagit henne, knivhotat henne och tagit stryptag. Hon grät när hon berättade att hennes högsta önskan var att få gå klart skolan och utbilda sig. Hon sa att det gjorde ont i henne när hon tänkte på att hennes bror fick gå i skolan men inte hon. Hon tyckte det var orättvist. Ibland försökte brodern lära henne engelska och matte hemma på kvällarna men det enda hon ville var att själv kunna få gå i skolan. När tårarna rann ner för kinderna på den lilla, sköra, oskyldiga flickan så brast det hos mig. Hon som så många andra är bara ett barn och dom tvingas sälja sina kroppar för att kunna försörja sin familj. Dom är barn med en förlorad barndom. Dom är barn vars högsta önskan är att få gå i skolan. Dom är barn där deras enda räddning är att de gifter sig med någon som kan hjälpa till att försörja familjen. Flickan i kvällens program hade träffat en kund som ville gifta sig med henne, hon tyckte inte om honom speciellt mycket men såg det som sin enda utväg. Kvällen efter blev mannen rådmördad... Dom här barnen lever i en brutal värd som är helt overklig i mina ögon.
Här sitter jag nedsjunken i min fåtölj och gnäller för att jag är trött, att jag inte har någon lust att gå på föreläsningen imorgon eller plugga till kommande tentan. Vad fan är det jag gnäller över?! Jag gnäller över något jag själv valt, något jag faktiskt vill göra och kan göra. Jag gnäller över nått som jag tar för givet och som är andra ungas högsta önskan, att få en utbildning. Tårarna bara rann och rann och jag bestämde mig för att jag måste göra vad jag kan för att hjälpa till lite grann i alla fall. Jag gick in på sos-barnbyar och blev SOS Vän. Ingen kan göra allt man alla kan göra något. Som student har jag inte fett med pengar men jag har så att jag klarar mig och kan göra saker jag vill. Jag har aldrig speciellt mycket pengar kvar varje månad men jag kan absolut omprioritera och välja att lägga några hundra varje månad på detta för att förhoppningsvis kunna hjälpa ett utsatt barn till ett bättre liv.
Fundera du med om det kanske finns något du kan göra, för som sagt, ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra något och jag vill gärna tro på en lite ljusare framtid för dessa utsatta barn!
Kommentera