alexandras

I eftermiddags promenerade jag, Sofie och Matilda till den stora gravplatsen och minneslunden på Sandbacka för att tända några ljus för dom vi saknar och älskar men som inte längre är vid liv.

 

Ett hav av ljus bredde ut sig i minneslunden och det var sagolikt vackert, som en lite flicka sa tills sin mamma när dom kom dit för att tända ljus för hennes morfar. Det var skönt att låta tårarna rinna i tystnad, det var skönt med en stunds eftertanke men det var också så härligt och upplyftande med de små barnen som var där och pekade, skrattade och fascinerades. Så mycket liv bland all död, så mycket glädje bland all sorg.

 

Ibland tar åldern människor ifrån oss som vi älskar. Ibland är det sjukdomar. Ibland olycka. Döden tar deras fysiska kropp ifrån oss men jag vet att den mentala kroppen finns ibland oss när vi vill det, alldeles intill. På en lapp vid ett ljus stod det: