alexandras

Tidigare ikväll när jag klev av tåget för att promenera hem blir jag stoppad av en man som med en knagglig svenska försöker förklara för mig att han behöver något, något som tycks vara väldigt viktigt. Han upprepar gång på gång att han inte kan så bra svenska, jag frågar om han pratar engelska man han förstår inte vad jag menar och jag förstår inte honom. När han bli närgången, klappar mig på kinden, är på väg att lägga armen om mig, frågar vad jag heter och börjar gå efter mig tycker jag att det börjar kännas olustigt. Jag upprepa att jag inte förstår vad han säger, att jag inte kan hjälpa honom och försöker säga att jag måste gå och vill gå utan honom men han fortsätter bara gå efter och upprepar någonting på ett främmande språk. En yngre kille passerar oss och jag ser att han tittar på mig och undrar om allt står rätt till. Han stannar en bit bort för att se vad mannen gör och efter en stund kommer han fram och frågar om allt är okej. Jag blir glad att han agerar istället för att vara passiv. Många skulle säkert göra som honom men så många andra skulle också välja att inte agera utan bara fortsätta gå.

 

Henrik, som killen heter, förstår inte heller den uppenbart berusade mannen och ber honom att gå. Efter lite om och men går mannen iväg och Henrik gå mot sin bil. Så fort han vänder ryggen till så följer mannen efter mig igen. I detta läge känns det inte alls kul. Mannen var säkert harmlös och ville inget illa men jag tyckte det blev obehagligt när han kom så nära och vägrade att sluta följa efter mig. Jag är, eller snarare var, mycket sällan rädd när jag gick ute själv på kvällarna men efter en rad våldtäkter och våldtäktsförsök i Umeå av den så kallade "Campusmannen" (som nu mera ska sitta häktad) så är jag mycket mer observant och faktiskt rädd. Och jag hatar det! Jag blir så upprörd att man inte kan gå ute själv vilken tid på dygnet man vill utan att vara rädd! Jag är upprörd över att vissa människor anser sig ha rätt att hoppa på och antasta andra, främst tjejer, hur dom vill. Vem ger dom den rätten?! Ingen! Jag blir så less! Jag bli less att jag och många andra med mig inte kan känna sig trygga i sina egna bostadsområden! Jag svarade på en kundundersökning som min hyresvärd skickade ut i början av hösten och på påståendet "Jag känner mig trygg i mitt närområde" svarade jag "Instämmer helt". Några veckor senare hade jag velat svara "Instämmer inte alls". Som sagt kände jag mig sällan rädd men under den perioden undvek jag att gå ute själv på kvällarna, jag ringde alltid någon om det var så att jag gick själv, jag cyklade i ilfart och fick numrerna till anhöriga till min kompisar, så man kunde ringa om någonting skulle hända. Vi pratade mycket om det som hände och det var verkligen obehagligt.

 

Jag tror nästan alltid gott om folk och stannar någon mig för att prata eller fråga nått så stannar jag. Jag tänker att personen i fråga inte vill något illa, och majoriteten av alla vill ju faktiskt inte det, men efter sånna här händelser så känner jag ett större obehag när det händer sånna här saker som hände nu ikväll. Men med killar som Henrik så blir det i alla fall lättare att känna sig trygg. När den påverkade mannen fortsatte att gå efter mig kom Henrik tillbaka och bad mannen att gå och sen erbjöd han sig att följa mig hem. Eftersom jag bor en bit ifrån stationen och han hade sin bil där så tackade jag för hjälpen och sa att jag kunde ringa hem och be någon hämta mig. Henrik följde mig fram tills att brorsan plockade upp mig. Vilken vänlig själ! :) Och som sagt, mannen var säkert ofarlig. Han var påverkad och var i stort behov av någonting som vi inte kunde förstå men det kändes ändå obehagligt att han fortsatte att följa efter mig. Sen tror jag också att jag tyckte att situationen kändes värre än vad den kanske var just för att jag blivit mer reserverad sen allt som hänt i Umeå under hösten... Men allt gick bra och jag kände mig lättad när någon annan ryckte in för att hjälpa till. Heja Henrik! :) Heja alla med mod nog att rycka in i både små och stora situationer, tack vare er blir världen lite bättre (klyschigt men sant)!